Mani, mani, mani...

...Must be funny in a psychos world.

Neerå, det är inte roligt i nån värld.
Kanske i en film med Jim Carrey, men inte annars.
I min värld är det katastrof.
Eftersom det liksom händer med jämna mellanrum.
Det gäller ju också att vara vaksam på alla tecken...
Och som vanligt är det svårt att veta när beslutsamhetens friska hy går över i eftertankens kranka blekhet.
Typ.
Jag är medveten om att jag skruvat upp mig. Det är jag.
Men det är väl tillåtet?
Försäkringskassan och chefen skulle i alla fall jubla, haha.
Ta idag till exempel.
Först var jag ju på Hälsans några timmar. Och skottade hästskit, för övrigt.
Sedan åkte jag till mitt köpcentrum för att shoppingträna lite grand. Att gå i butiker helt själv och komma ut med vettiga saker är inte det lättaste då man gråter så fort man blir stressad, inte klarar höga ljud och med panikångesten lurandes runt runt hörnet.
Planen var sedan att vila när jag kom hem. Kom jag på nu.
Men jag packade upp...plockade bort...gjorde middagsstroganoffen...städade skafferiet...silade och gjorde blåbärsdrickan klar...tog lite kort....
Nå.
Och nu ska jag på BVC med lilleman som har 4-årskonstroll.
Alldels för mycket, jag vet.
Jag kommer att sitta som en liten igelkott i soffan sedan, ha ont överallt och skaka samtidigt som jag klagar på att det tjuter och susar i huvudet.
Om jag inte studsar runt och påbörjar en massa projekt förstås.
Äh, jag vet inte.
Det är skitjobbigt att gå omkring och både bromsa sig själv och ge en spark i gumpen på samma gång.
15-åringen kom en gång hem från skolan och sa att en av hans lärare påstått att bipolär och schizofren är samma sak.
Helt absurt tyckte jag då (och förstås helt felaktigt) men å andra sidan är det inte tu tal om att man blir lite personlighetskluven av att vara utbränd samtidigt som man har maniska och hypomaniska episoder.
Med gasen och bromsen i mattan samtidigt är det väl inte så konstigt att man inte kommer nån vart...