Dark Shadows

Igår hotade herr B med att det skulle visas fortsättningsavsnitt av knutteserien Sons Of Anarchy på 47-tummaren.
Något jag inte såg fram emot. Jag menar, jag har ju redan genomlidit x antal säsonger utan att hitta en enda sympatisk karaktär att liksom heja på. Och utan att avslöja slutet på förra säsongen för er som ännu inte sett den så måste jag säga att jag blev besviken. Och att jag inte är direkt förvånad att de blåste nytt liv i serien.
Nå. Tack och lov slapp jag (och även ikväll lär jag kunna värja mig eftersom det är elitseriepremiär).
Istället blev det film:

Dark Shadows

Tim Burton i all ära - för ära ska han ha - men inte kände jag mig supersugen på en film som skulle handla om en vampyr som väcktes efter 200 år och plötsligt hamnade i vår tid.
En Johnny Depp-vampyr...
Nja.
Men det funkade. Filmen är tydligen baserad på en skräckkomediserie med dryga 40 år på nacken och Burton valde att förlägga handlingen till 1972. Smart. För på så sätt fick han till den där speciella sagoatmosfären han brukar lyckas med.
Scenen där Depp blir väckt och direkt ser en enorm upplyst McDonaldsskylt är hysteriskt rolig. Så också en massa andra scener. Förstås. För vad kan gå fel när en vampyr från 1700-talet sitter vid en lägereld och delar en joint med ett gäng hippies han vill ha kärleksråd från?
Kampen mellan Depp och häxan som i sin kärleksförsmåddhet (jo, det är visst ett ord)(eller, det blev det nu) förbannade honom till en evighet som vampyr kändes däremot lite väl ospännande. Det hade gärna fått vara det läskigaste inslaget i filmen istället för att överträffas av Michelle Pfieffers sjukt släta hy.
Sedan kände jag att det var några lösa trådar som inte följdes upp. Till exempel att det plötsligt dök upp en varulv. 
Och faktiskt vet jag inte ens vad jag tyckte om filmen. För den krängde och svängde åt alla håll på samma gång.
Men väljer man att se den som en godispåse fylld med de finaste Burtonkaramellerna och man plockar upp en och en kunde jag njuta.
Åtminstone när det inte blev stilltje och jag istället hela tiden återkom till mina funderingar på om det var Johnny Depps riktiga öron som stack upp ur håret. Hans riktiga hår kan det väl i alla fall inte ha varit? För så kortklippt har jag aldrig sett honom.
Riktiga Alice Cooper i en liten biroll var det helt klart.
Och när jag nu ändå pratar om namn - så var förstås också Burtons fru, Helena Bonham-Carter, med. Som en alkoholiserad psykolog bosatt på familjegodset och med uppdrag att få sonen i huset att sluta påstå att han pratar med sin mamma som är ett spöke.
Ja, det var lite familjen Addams över filmen. Positivt förstås, för jag ääälskar dem. Men herr Burton hade gärna fått ta ut svängarna ännu mer med karaktärerna.
Ju galnare desto bättre.

Och annars då?
Tja, varför inte kicka igång dagen med att hitta ännu en telefon slängd i vårt dike. Vet inte hur många vi hittat där nu faktiskt.
Och en stund efter kom en viss granne förbi och behövde låna telefonen för att hans var "trasig".
Konflikträdd som jag är lyckade jag ändå avmätt säga att han fick gå nån annanstans, stänga dörren i hans ansikte och demonstrativt låsa ytterdörren...
Men lita på att det kommer att få efterverkningar.
Gaaah!!! Jag är så less, så less! Det är inte klokt hur en människa får bete sig och ändå komma undan.

Dagens horoskop för Kräftan:
Du sätter nu igång med ett och annat som du sedan lämnar halvfärdigt - större beslutsamhet skulle inte skada.

Ha ha ha. Nej, jag lovar - jag skriver inte horoskopen själv.

Jag har lovat Freudan en spadag. Bara vi tjejer. Jag ska färga ögonfransarna och göra en ansiktsmask. Hon ska bli ordentligt borstad och få en fin frisyr. Måhända lämnar jag en del av det halvfärdigt men då kan man alltid åberopa good-enough-klausulen.