Med tanken på humorn som förekommer på den här bloggen kan jag tänka mig att ni kanske trodde att jag skojade om Sobrilen i kombination med mitt viktiga möte.
Men det gjorde jag inte.
För i sanningens namn var det min minst humorfyllda morgon på länge.
Att vid 39-års ålder ringa till mamma och tjuta för att man har så mycket ångest att man inte vet var man ska ta vägen är ingen milstolpe direkt.
Nå. Jag tog några Sobril och lät henne skjutsa mig till mötet.
Och till mitt eget försvar måste jag ju ändå säga att jag faktiskt inte tog den enkla utvägen och bokade av.
Dutti ja ä.
Väl på plats kände jag mig rätt så avslappnad (nähä), lutade mig tillbaka och sa att jag var så neddrogad att det var lika bra att chefen och personalmannen fick prata själva för en gångs skull.
Vilket höll ungefär en halv minut.
Konstigt att ingen hästkur i världen får mig att sluta prata.
Kanske är det till och med därför jag har bränt ut mig, haha.
Nämen, det var ett bra möte.
Igen.
Det är fint när man blir förstådd. Även om det inte hjälper mig att bli frisk så är det otroligt värdefullt för självkänslan att bli bemött på ett bra sätt.
Jag har jobbat på samma ställe i tusen år. Nå, åtminstone sedan förra årtusendet. Men det är nog först nu chefssituationen är stabil.
Och den där mannen från personalenheten...ja, jag vet att jag sa på Hälsans efter förra mötet att jag ville gifta mig med honom. Men så blir det inte. För på mötet idag råkade jag visst säga att jag vill gifta mig med min läkare istället.
Ah, jag har helt enkelt ett bra team runt om mig.
Men hur som helst...
Funkar det inte så bra att flänga runt på stan fullpumpad med Sobril.
Nu har jag sovit som en klubbad säl i x(?) antal timmar.
En vanlig dag på jobbet.
Kan man väl kalla det,
när man inte kan gå till sitt vanliga jobb.
En period när jag var dålig envisades jag med att försöka jobba om och om igen. Vet inte hur många gånger jag ringde till mamma och bad henne hämta mig. Efter ett tag lyfte hon bara på luren och sa ska jag komma.
SvaraRadera