I skogen finns inga (och alla) känslor

Medan trädgården falnar deprimerande fort visar sig skogen nu i sin bästa höstskrud.
Och det tackar jag för.
Idag har skogen bjudit på generösa mängder trattkantareller och flera liter lingon.
Dessutom finns det inget bättre än att dricka kaffe på en stubbe mitt i hela härligheten.
Jag försökte också - i vanlig ordning - att föreviga känslan som skogen ger mig.
Och i lika vanlig ordning blev det förstås något tvådimensionellt och platt.
Ett foto doftar ju inte. Inte heller känner man vind och sol när man tittar på det. Skogens speciella ljud skulle jag också vilja ha med. Djur? Fåglar? Knak? Vatten? Skogen låter liksom lite av allt, trots att det är tyst och skönt där.
När jag plockar bär har jag ingen ångest.
När jag kryper omkring i svamphöjd håller de svarta tankarna sig borta.
När jag bunkrar upp i mitt vinteride med allehanda godsaker från naturens skafferi känner jag mig inte värdelös.
Hösten är inte bara skogens bästa årstid utan även min.
Och jag är glad och tacksam över att jag bor mitt i den magiska naturen.