bild

bild

måndag 30 juli 2012

Trött och skruvad

Hörde just småtrollen planera eftermiddagens fyrhjulingskörning.
6-åringen: Ja men du vet, jag kommer bara att skjutsa dig när jag kör i gräset eller på skogsvägen.
Ujujuj.
Det kanske hade varit lika bra att stanna kvar på Hälsans Trädgård hela dagen.
Om det inte vore för att vi har öppet för allmänheten och alla tanter som kommer ställer så krångliga frågor om fula sommarblommor.
För tillfället väller det in grabbar i massor här.
Och herr B ska på galej ikväll.
Inte vet jag vad det blir av den här dagen för egen del.
Inte mer än att vi ska åka och handla.
Med småtrollen förstås.
En icke helt angenäm upplevelse nu för tiden.
Tänk...Innan sommarlovet vilade jag när jag kom hem från Hälsans.
Fat chance till det nu.
Och inte sover jag heller. Vet egentligen inte varför. Kanske borde jag börja om med sömntabletterna men det vill jag inte.
Fast det vore väl kanske lika bra att avsluta sommaren med en mani-slutspurt.
Så man orkar med
Sitt så kallade 
Liv.

söndag 29 juli 2012

Pojkar och deras leksaker

Ja. Hm. Jag tänkte börja med att räkna upp alla crossar, moppar och fyrhjulingar vi har. Men sanningen är den att jag inte har nån koll längre.
Herr B kanske också har tappat räkningen. Och så var det därför han köpte ännu en vespa och ännu en fyrhjuling idag.
Nej, jag förstår faktiskt inte varför man behöver så många fordon. Särskilt inte när hälften av dem är i gör-det-själv-skick dessutom. Suck.
Men jag är i alla fall en stöttande hustru som låter maken strö pengar omkring sig på det han tycker är viktigt.
För barnens skull, säger han. Jo tjena, säger jag.
Men den nya vespan kan jag hur som helst köra till stan utan att skämmas. För den är hyfsat ny och snygg.
Om jag nu kan förmå mig till att trycka på mig en hjälm när jag änteligen har kommit mig för att klippa mig.
Vet ni, det känns som en sten har fallit från bröstet. Som en lättnad. Bara för att några kilo hår numera ligger i soporna. Lustigt.
Kanske blev det lite kortare än jag tänkt mig, men det är ingen fara för det går med nöd och näppe fortfarande att sätta upp. Herr B missförstod visst vad jag menade med axellångt. Fast jag ska inte klaga. Vilken annan frisör är helt gratis, låter kunden se OS under tiden och tar bara 5-10 minuter på sig? Nej, jag menar det.
Av bara farten passade jag på att raka benen också, så nu känner jag mig så där normalt kvinnlig, haha.

LeMarc-filosofi

När jag pratar med vänner och bekanta hör jag att det är ungefär likadant överallt.
Nämligen att sommaren sakta men säkert tar knäcken på familjelyckan.
Och det är väl inte så konstigt...
Med tanke på alla förväntningar vi har byggt upp inför ledigheten.
Vi ska vara glada, bruna, lyckliga, umgås som familj, hitta på roliga saker varje dag, grilla, bada, äta glass, hinna träffa alla vi känner....
Samtidigt som vi även förväntas koppla av, få egentid, gå på fester, ligga i hängmattan och läsa tvåhundra dåliga deckare.
Det säger sig väl själv att det inte riktigt går ihop.
Liksom den underliggande målsättningen att vara vaken dygnet runt i kombination med att sova bort dagarna.
Är det någonting typiskt svenskt eller?
Att vi har så himla svårt för att bara vara.
Jaja, jag vet ju att JAG har det. Men nu menar jag folk i allmänhet (nej, jag skrev inte gemene man den här gången).
Kanske har en del av irritationen uppkommit för att man nu - nästan in i augusti - börjar summera och konstatera att sommaren inte blev precis allt man hade hoppats på.
Många gör vädret till syndabock. Om det bara inte hade varit en sån pissig sommar....
Men jag säger som jag brukar: det är betydligt mindre väderberoende att ha trevligt än vad folk gör det till.
Jag skyller istället på förväntningarna.
Ett uppmålande av en utopisk årstid.
En vilja och önskan att för tre korta sommarmånader bli någon/något annat än under resten av året.
Äh.
Sikta mot himlen och störta...
Eller sikta mot trädtopparna och bli nöjd med att krångla dig upp till första grenen för att dingla med benen.
Eller för all del: Låt bli att studsa upp ur sängen med förväntningen att du ska klättra alls. Ta bara en kopp kaffe och sätt dig med ett korsord och lite OS.


Låt mig se solens första strålar slinka genom min gardinSkänk mej en bra dag, en morgon som är finKom med ett hjärtslag, en stillhet och ett andrum nu jag berOch ge mej någon att älska, nån att bry mig om,nån jag kan göra lycklig, ja, någon somfinns här och väntar, när jag kommer hem och fallit nerGe oss en mat för dagen och en sup varje helgTårar att gråta, skratt varje kvällDet låter lite, men jag fordrar faktiskt inte mycket mer

Åh, bara små simpla ting som gör livet nånting värt

Åh, det är väl ändå inte för mycket begärt

Ge mej en god gammal vän jag kan lita påSom är beredd att lyssna, som ringer då och dåHelt utan orsak, bara för att fråga hur jag mårJag vill ha mänskor runt om mej, jag kan höra tillOch låt min hand alltid vara verksam, låt den aldrig vara stillGe mej styrka, att lära av dom misstag jag begår


Åh, det är små simpla ting som gör livet nånting värt

Åh, det är väl ändå inte för mycket begärt

Ge mej något att tro på, nåt att hoppas påHur otänkbart det än verkar, att nånsin kunna nåMen låt mej ändå, kunna nudda himmelen iblandJag vill alltid vara fri, så fri man nu kan vaLåt mej leva nu och glömma morgondanJag vill ha mod, att riskera allt jag håller i min hand


Åh, utan små simpla ting är livet inte mycket värtÅh, det är väl ändå inte för mycket begärtÅh, sånt som gör att jag förmår att ta ett andetag tillÅh, inga under jag begär, inget omöjligt jag villÅh, bara små simpla ting som gör livet nånting värtÅh, det är väl ändå inte för mycket begärt

/Peter LeMarc. Små simpla ting.

lördag 28 juli 2012

OS-stiltje i Dårhuset

Oooo, så nära att Sverige proppade till själva världsmästarjapanskorna i fotbollen idag!
Men 0-0 är gott nog.
Gruppspelet ser lovande ut.
Mindre lovande är väl kanske damernas handbollsgrupp. Klantigt lottad med världens fyra bästa lag i samma grupp. Men, men...i OS kan allt hända.
Nu väntar jag på Sverige-Danmark.


I övrigt händer det inte så mycket här. 
Hade fina S och bebben på besök igår kväll, och så fick vi fikafrämmande mitt på dagen idag.
Annars har jag inte sett en kotte. Inte heller har jag tagit mig till pelargonutställningen på Hälsans. Nåja, kanske imorgon.


Vi har just grillat och är helt dästa. Jag gjorde potatis/sötpotatis/palsternacka/lök i ugnen till. Och stekte sparris. 12-åringen var helt lyrisk över anrättningen. Det är roligt. Ingen kan vara så uppåt som han när han är på det humöret. Att fiskelyckan visst varit god idag hjälpte väl säkert till. Det är häftigt att fiskekillarna är så förtjusta i fisk att de tillagar sin fångst själva. Häromdagen rökte de gädda här, och idag hade de visst grillat fisk med grönsaker och citron.


Nä. Usch. Jag vill inte ens tänka på mat.
Bara på Ramlösa Mango.
Och på handboll.
Timingen är i alla fall bra. Ligisterna är förpassade till sina rum efter att ha försökt såga ner min fina och ömt vårdade hägg.
Ha! Jag är visst alldeles själv vid tv:n. Härligt!
Ska bara måla en ny flagga i pannan så är jag good to go.

fredag 27 juli 2012

Kontraproduktivt?

Idag hade jag och herr B barnvakt.
För en gångs skull.
För att åka till la stada och bocka av sjutusen ärenden på vår långa lista.
Nå. Min lista. Men dock.
Och för att orka det måste man förstås börja med att äta grekisk buffé till lunch.
Hemskheter vad vi åt! Och aldrig har jag ätit mörare och godare bläckfisk.
Tzatzikin smakade exakt som i Grekland och precis allt annat var också gott.
Sedan satte vi igång...
Halva reapriset lite överallt. Mums!
Å, det är så roligt när man kan shoppa loss!
Stadium har bästa rean, tycker jag. Snygga och praktiska kläder av bra kvalitet. Jag hittade täckbyxor(!) till både 3-åringen och coola 12-åringen. T-shirtar i parti och minut. Till och med 12-åringens favvomärke DC. Och så blev det en skolväska och några hemliga julklappar.
På Indiska hittade jag världens snyggaste tygväskor. Typ säckväv med blomtryck. Löjligt billigt. Så jag köpte en hel bunt. Definitivt roligare att ge bort presenter i än en vanlig papperspresentpåse. Och dessutom billigare.
Som jag skrivit om en massa gånger tidigare gäller det att vara smart när butikerna slänger grejer efter en. Annars drabbas man lätt av köpjävulen och kommer hem med tomt konto och kassar fulla av dåliga impulsköp.
Till exempel måste man se förbi alla korta shorts och hawaiitröjor för att hitta fynden som blir användbara även till hösten. Det roliga är att det faktiskt finns gott om sådana. Folk har väl inte lust att köpa varma kläder när det är juli, över 20 grader och strålande sol, antar jag.
Och så försöker jag köpa i växten. Till 6-åringen hittade jag ett par tuffa mjuka jeans med resår i midjan och muddar längst ner. Jag köpte en storlek för stora så att han kan ha dem hela vintern. Mudden gör ju att han ändå inte trampar på byxan.
Ja, vet ni - hela unghopen känns faktiskt rätt så välekiperad nu.
Annars är underkläder bästa fynden. Åtminstone när man är en ovanligt stor familj. Inte har jag råd att köpa fräcka kallingar till grabbarna för 99 kr/st på ordinarie pris. Jag har nu bunkrat upp för hela höstterminen med strumpor och kalsonger. Och känner mig rik, haha.
Och jag då?
Ähum. Nej, man behöver tydligen inte leva som man lär. Istället för att gå på jakt efter byxor (trist att prova) och vanliga tröjor (äger nog inte en enda) som jag verkligen behöver kom jag visst hem med en knallgrön sommarklänning med vita blommor på.
Jo - vänta förresten! Jag köpte faktiskt en ny bh också. Högst behövligt. En sån där mjuk modell utan push-up, kuddar och annat tjafs. Framknäppt och med kryss i ryggen. Mycket skön. För 49.50. Helt galet.
Jag funderar ofta på det här med inköpspris och förtjänst per plagg. Det måste ju vara rena förlusten att nästintill skänka bort kläderna va? Dessutom...för varje reaplagg folk köper går butiken miste om att få sälja nåt till ordinarie pris. Hur jag än räknar får jag inte ihop det.
I övrigt så gick det vår väg var vi än satte vår fot. Herr B har länge pratat om att köpa nån slags rening till badtunnan, för att slippa byta vatten så ofta. Halva priset på Rusta. Jo, jag tackar jag.
På Ö&B bunkrade jag upp med Vanish till extrapris. Jag har varit skeptisk bara för att reklamfilmerna är så sjukt töntiga, men jag fick ge mig när Vanish slog min gamla vanliga Galltvål och fick bort rödvin från en vit tunika.
På Willys sålde de ut alla sommarleksaker. Så jag köpte en hel kasse. Småsaker som är bra att ha när barnen ska på kalas, lite större saker som är bra att ha för att locka med mellanbarn på stranden och så en del saker som kan användas som mutor för att småtrollen inte ska slå ihjäl varandra.
Puh.
Men vet ni...
Nu kan jag slappna av. Och slipper sätta min fot på stan på ett bra tag.
Godnatt.

torsdag 26 juli 2012

Stämbandskatarr

Kanhända har vissa läsare fått om bakfoten att jag vänder mig till sjukvård för att få...tja, vård.
Men förutom terapin brukar jag vägra i sten. VC har ingen aning om att jag existerar.
För övrigt en sån där löjlig vägran som inte bara får trrrrre fel utan fyrrrra.
Idag var inte en sån dag dock.
Idag var en sån dag jag tog mig själv på allvar och...
Googlade(!).
Egenvård med it-support. Och alldeles gratis - både i tidsåtgång och i pengar.
Heshet och förlorad röst kan bero på för mycket rökning.
Fast med tanke på att jag aldrig ens provat får det väl enligt uteslutningsmetoden helt enkelt gå bort.
Troligare är att det beror på en förkylning. En infektion.
Och förvisso var jag drabbad åt det hållet innan rösten försvann.
En sån där tät-i-näsan-med-lite-feber-och-rinniga-ögon-variant.
Inget halsont och inget slem. Bara torr rethosta.
Men dock.
Först när man varit stum i tre veckor ska man visst börja ana oråd.
Jag har således två veckor på mig att sjunga upp mig innan jag behöver oroa mig för citat-allvarlig sjukdom-slut citat.
Dåså.
Stämbandskatarr it is.
Och det enda jag behöver komma ihåg är att hålla klaffen, låta bli att viska och låta bli att skrika.
Piece of cake.
Hur jag ska kunna låta bli att sjunga är fortfarande ett enigma.
Men sprucken alt som jag är numera istället för sopran hittade jag trots allt en låt idag som funkade:

Märkligt

I fredags morse vaknade jag och var helt utan röst.
Sedan försökte jag kraxa omkring i fjällvärlden i några dagar utan att nån hörde vad jag sa.
Igår var rösten lite bättre.
Tyckte jag. 
Men tydligen inte så bra att inte precis alla jag mötte kände sig tvungna att kommentera eländet.
Och nu tycker jag inte ens att det går åt rätt håll längre.
Jag kan varken sjunga eller skrika åt barnen.
Eller prata, för all del, om jag inte tar i ända från tårna.
Skumt.
Och ännu skummare är väl kanske att jag även verkar ha tappat orden skrivledes.
Det borde ju faktiskt vara tvärtom.
Att jag skulle spruta ur mig blogginlägg och trakassera folk jag inte känner på fejjan hejvilt nu när jag är stum.
Hm.
Kanske orden ändå sinar nån gång, haha.
Åtminstone är det väl kanske så att ord föder ord som föder ord.
Och här föds nästintill ingenting den här veckan.
Det är nästan stilltje i skallen till och med.
(jomen, jag sa ju nästan)
Kanske man skulle kolla upp det här? Jag vet inte om det är farligt. Jag var lite förkyld när det satte igång, men jag har inte haft ont i halsen alls. Kanske kan det bli permanenta skador på stämbanden eller nåt?
Äh. Mañana, manãna.


Idag har jag snaggat min äckligt övervuxna rabatt nedanför köksfönstret.
Huggit mig fram med machete och under tiden blivit biten av en miljard insekter.
Och nu ser det förstås än värre ut.
Men vi har i alla fall släpat dit min kitchiga fontän som får täcka upp det största hålet i grönskan.
Instant gardening, haha.


Nu klurar vi på vad vi ska hitta på för kvällsaktivitet i det vackra vädret.
Om det inte vore så himla svårt att hitta nåt som passar barn i alla åldrar mellan 3 och 15 år så skulle det vara....eh, lätt (bra logik va?).
De små vill i vanlig ordning bada. Men det vill ingen annan.
Jag försökte lämna frågan fri och fick då de mest bisarra svar från unghopen.
Det märkliga är också att alla verkar förknippa "att hitta på nåt" med att äta eller att köpa saker.
Nä, vi får se. Det lutar åt ett kafé några mil härifrån där det även finns en liten badstrand och en loppis.
Om det inte krockar med OS förstås. För det har högsta prio för mig när det gäller "att hitta på nåt".


21 grader varmt och strålande sol...
Och herr B har visst beställt köttbullar och stuvade makaroner till middag.
Hm.

tisdag 24 juli 2012

I väntan på Godot

Det är svårt att anpassa sig till vardagen igen när man varit på resande fot.
Särskilt som vardagen inte är särskilt vardaglig här hemma ens, haha.
Nämen, vad står den där efter-semester-tomhetskänslan för egentligen?
Visst är den märklig...
Idag har jag varit på Hälsans och påtat.
Och så har mamma varit hit och lämnat en bunt tidningar med nya korsord.
Men på nåt sätt känns det ändå som att den så kallade vardagen mer går ut på att få tiden att gå än att ta vara på den.
Kunde man bara fånga upp den där semesterkänslan hemma - och fylla tiden med liv istället för att förslösa den med tidsfördriv - så skulle man ju gå omkring i ett konstant lyckorus.
Vad är det man väntar på när man vill få tiden att gå....?
Bättre tider? (Jo, tjenare!)
Nu är jag ju född med en större portion rastlöshet och ångest än gemene man (veckans uttryck, ifall ni undrar) men jag anser mig samtidigt ha större förmåga än många att ta till mig de små guldkornen i livet.
Jag kan när som helst brista ut i skratt eller gråt för att något är så fantastiskt, vackert eller roligt.
Carpe Diem hela dagarna, liksom.
Men ändå...
Så väntar jag...
På...
Eh...
Nåt?


Herr B tar sig an korsorden på ett helt annat sätt.
Mer som att de hör till livet än att de är tidsfördriv.
Han verkar inte vänta så mycket.
Samtidigt som han inte heller blir direkt euforisk över vardagshändelser.
Inte heller är han rastlös. Och ångest ställer han sig helt oförstående till.
Så vad är han då? 
Grå?
Nej, nej, absolut inte det heller.
Hm....


Kanske är förklaringen helt enkelt - ja, igen då - att vissa bara är förnöjsamma och andra inte.
Och kanske allra särskildast såna som inte behöver fly från sig själva för att må bra.


Semestrig. Oväntande. Betagen. Men knappast förnöjd.

måndag 23 juli 2012

Uppkopplad

Tja, kanske motsatsen till uppkopplad är avkopplad.
För det har jag minsann varit i fyra härliga dagar.
Det finns ingenting - i-n-g-e-n-t-i-n-g - som är så lugnande för min oroliga själ som vackra vidder och vyer.
Gemene(!) man kanske inte tycker att det låter så avkopplande att åka hem till vänner drygt 20 mil härifrån, proppa bussen full med folk och haka på en stor båt på släp, köra ett par timmar till i ingenmansland där bjärven härskar, åka båt över enorma och iskalla Hornavansjön i en timme till för att knata upp till en liten fiskesjö och slåss med sju miljarder myggor. Och sedan knata ner till en stuga - utkyld och helt i originalskick från 1912 när den som ett av de sista nybyggena i väglös vildmark fraktades bit för bit till platsen - bara för att äta gasoluppvärmd köttfärssås på papptallrikar och dricka trögflytande snabbkaffe gjort på klart sjövatten.
Men pilutta er i så fall - för ni går verkligen miste om nåt.
Varje gång jag kommer till fjällen, eller till och med varje gång jag lämnar min urbana kustremsa, kommer en känsla av äkthet över mig. Som att de som bor där i naturen(!) har löst livets gåta. Bling bling är helt oviktigt. Liksom tv-program. Och inte sminkar man sig för att åka ner på Ica och köpa en korvring. Mode är ointressant om kläderna inte samtidigt har en funktion. Ja, för mig känns det som att det mesta kretsar kring funktion. Kring det äkta och sanna. Inramningen är karg och kärv. Naturen är hela tiden närvarande. Respekterad. För bor man här vet man att den inte går att kuva. Så man följer istället naturens nycker. Inte uppgivet på det sätt som när vi här klagar på väder och vind, utan respektfullt - och med rejäla kläder.
Ah, kanske jag bara inbillar mig. Inte vet jag. Men vad jag vet är att åtminstone jag kan andas mycket friare när jag ser mil efter mil utan bebyggelse, fjälltoppar där ingen människa satt sin fot, när himmel, vatten och fjäll möts och där allt är alldeles, alldeles tyst.
Jag ser mig aldrig mätt på fjäll. Mjuka böljande kalfjäll som skimrar i tusen gröna nyanser. Som tryggt och lugnt ligger kvar på sina urgamla platser medan världen förändras i en rasande fart. Som både inbjuder och skrämmer på samma gång. Jag kan komma på mig själv med att känna mig liten och obetydlig i allt det stora....medan det redan sekunden efter känns som om jag är viktig och det är mina problem som är obetydliga.
Nej men herregud, vad jag bredde på här då! Haha. Men dock.
Och annars då?
Jo, faktum är att vi vuxna i fredags lite otippat vandrade in till metropolen Sorsele i sommarnatten för att vara med på hemvändarfesten Holmen Gungar. Med öltält, liveband och allt. En märklig kväll. Märkliga upplevelser. Men kul. Inte minst för att man i den miljön aldrig är längre från naturen än att man mitt i alltihop får ägna sig åt fladdermusspotting.
Lördagen var lite - ähum - seg. Men vi spottade upp oss framåt lunch och drog iväg till en fors för att fiska. Herr H hade en fiskekoja på andra sidan älven som vi sedan skulle ro över till. För mig som är paniskt rädd för att barnen ska drunkna blev det lite väl spännande när den gamla ekan tog in mer vatten än vi hann ösa ur. Men på nåt sätt går det mesta ute i vildmarken. Herr H fick över en omgång med barn och rodde sedan tillbaka, sittandes i minst 30 cm iskallt älvsvatten. Då lånade vi en tätare båt och tog oss över allihop. Tack för det, för det var strömt som tusan och en fors inte så långt från vår överfart. Att 3-åringen föll i när han skulle kliva ombord var lite oturligt med det blev aldrig farligt.
Ja, så där har vi hållit på. Liksom gjort allt och inget på samma gång.
Och i vanlig ordning är det knepigt att landa hemma i vardagen efteråt. Det är mycket som ska processas.
Och jag längtar redan tillbaka. Till syret.
Den läckande båten. Och 12-åringen som öser som en tok efter herr H:s uppmaning Ös om du är rädd om livet!.
Lilla fiskesjön i väglöst land. Kolla öringarna som vakar.
Mygg? Närå, inte så farligt.

fredag 20 juli 2012

Bisarrt

Man kan väl lugnt påstå att natten varit orolig när det fångats halvdöda möss i råttfällorna på övervåningen.


Det började med att herr B hittade lortar uppe på vinden när vi skulle plocka ner fostertjejens grejer härom dagen.
Sedan hittade han tuggad kartong i förrådet.
Och då var jag tvungen att erkänna att jag hört ett gnagande ljud inne i väggen.
Något jag annars aldrig skulle våga nämna.
Herr B har nämligen en inte så liten släng av musfobi.
Men den här gången är det förstås befogat.
Fy tusan.
Efter 15 år i ett gammalt hus mitt i skogen var det väl inte så konstigt att det skulle hända förr eller senare.
Men ändå.


Att vittja fällor mitt i natten, svettas ihjäl och plågas av ettriga flugor (sover de aldrig?) samtidigt som halsen sväller upp och man tappar rösten är väl inte drömuppladdningen inför en semestertripp direkt.
Men det blir nog bra.


Inte har jag packat några kläder heller. Det börjar kanske vara dags, med tanke på att vi åker om två timmar.

torsdag 19 juli 2012

Packad och glad

Har halvhjärtat packat hela dagen.
Tänkte nog innerst inne att allt skulle falla på plats av sig själv.
Helt enligt "det ordnar sig"-principen.
Men i vanlig ordning ordnar sällan "det" ens minsta sak som jag försöker slippa.
Så vad gör man då när stressen inför att storfamiljen plus en och annan kompis ska semestra bortom ära och redlighet i x antal dagar äter upp en...?
Jo, som av en händelse hittar man en oläst bok i bokhyllan, smörjer in sig med solskyddsfaktor sjutusen och låter sig uppslukas i en låtsasvärld ute i solen en hel eftermiddag.
Egentligen borde jag ha åkt till stan och införskaffat praktiska kläder. Alternativt LCHF:at bort 15 kilo i raketfart och hämtat mina egna uppe på vinden.
Men, äh.
Liiite nytta gjorde jag dock: kokade kalops att ta med (samtidigt som jag läste).
Nämen vet ni, jag gillar ju blommiga klänningar och annat färgglatt. Har liksom snöat in på det. Särskilt sedan jag blev sjuk. Om man är deprimerad/inte orkar piggar det faktiskt upp att se ut som en cirkusclown.
Men plötsligt känns ju till och med mina söta knallila gummistövlar onödigt pråliga.
Som att jag är nån slags världsfrånvänd överklasshoppa som aldrig ens sett en levande ko.
Jag är uppväxt med fiske. Uppväxt med fjällen och oglamoröst leverne.
Men ni skulle bara se den bisarra klädhögen här framför datorn, haha.
Det mest jordnära och enkla jag hittade - nu när mina enda jeans gått till de sälla jaktmarkerna - var ett par lila(!) brallor.
Nåja. Jag packar ju inte smink och hårvårdsprodukter i alla fall. Nånstans går väl ändå gränsen.
Jo, just det! Det jag faktiskt åstadkommit är nödpackningen i "gå på tur"-ryggsäcken. Medicin, plåster, kompresser, näsdukar, toapapper, solskyddsfaktor, tändare, mm.
Dukti ja ä.
Dessutom har jag ordnat för 15-åringen som ska stanna hemma med hundarna. Ja, dvs han vill stanna hemma. Efter "fem blonda grabbar"-hysterin i Barcelona i fjol tror jag aldrig att vi får honom med oss igen. Hundarna får han praktiskt nog (för oss) på köpet. Jag antar att maten jag lagat upp och köpt räcker tills sommarlovets slut. Tryggt. Ifall vi villar bort oss i norska fjällen, menar jag.
Och nej - jag är inte orolig över att lämna en fjunmuschig tonåring ensam hemma över en helg. Av den enkla anledning att han aldrig gett mig anledning att behöva vara det.
Det här med att laga upp mat och ta med när man åker hem till nån...
Kanske vissa kan undra över.
Men för mig känns det självklart eftersom herr H inte är van vid storhushåll. Å, visst kommer han att bidra också, men att lägga tre måltider om dagen på en ensamstående herre med ett varannanveckasbarn när det bokstavligen kommer en hel busslast med folk är inte schysst.
Marinerat grillkött? Check!
Potatis? Check!
Kalops? Check!
Frukostgrejer? Check!
Godis&Snacks&Läsk? Check!
Gin&Tonic? Check!
Eeeh, jojo. Nog så viktigt efter långa dagar med hjärtat i halsgropen på grund av två småligisters oförmåga att bedöma faror.
Ääh, nu när jag tänker efter...Så har "det" nog ordnat sig trots allt.
Även i mitt sämsta VET jag ju innerst inne att jag är mer förberedd än vissa är i sitt bästa ;)




Obs! Med "det" menar jag inte herr B. Även om det säkert lät så. Jag menade ödet. Eller försynen. Herr B har faktiskt kokat potatis till kalopsen, rotat fram väskor, packat sina egna(!) kläder och sorterat fiskegrejer. Så det så.



onsdag 18 juli 2012

Lite grand om hunden...

Jag har inte kunnat skriva om Ruff tidigare.
Att välja att ta bort ett husdjur - även om det inte fungerar - är svårt att rättfärdiga inför sig själv.
Svårt att leva med när man så innerligt vill rädda allt och alla.
Men jag börjar nu så smått verkligen förstå att vi gjorde rätt.
Jag är inte på helspänn över hans beteende längre.
Och resten av hundflocken är mycket, mycket lugnare.
De både vilar och busar mer ostört. 
Det märks att Ruffs nervositet smittade av sig. Och att den nu är borta.
Jo. Vi gjorde rätt. Det enda vi kunde göra.
Suck.
Jag tror att det är dags att jag ändrar min mattestatus i presentationsrutan här på bloggen.
Hm. Nu tänkte jag till den här fina (och mycket ovanliga) bilden precis skriva att lite av det värsta har släppt. Men så kom tårarna...

Spretigt

Ja, idag spretar familjen Annorlunda åt alla möjliga håll.
Bad, fiske och besök i kompisars sommarstuga.
Bland annat.
Ah, jag känner mig lite spretig också. Trots att jag bara vankar omkring här.
Dels är det halvpackat till fredagens semestertripp och dels har jag gjort färdigt presenten till herr G.
Nu är det stökigt.
Mitt i alltihop har dessutom några grabbar gjort rabarberkräm och slabbat runt.
Herr B har gått ut för att spika foder runt dörren på det lilla huset.
Jag har nu bestämt mig för att det ska bli MITT pysselrum.
Där jag kan ha symaskinen framme hela tiden och samla alla klistermärken, papper, pennor och snörstumpar.
För på lilla huset sitter nu vår gamla ytterdörr. Och jag kan därmed LÅSA in mina PRIVATA saker. Hehe.


Nä, nu blev jag uttråkad.
Och jättetrött.
Trots att jag gormade mig till en sovmorgon i morse.
Men jag är supertät i näsan så jag har väl inte sovit så bra.
Igår kväll hade jag lite feber.
Om vi måste skjuta upp vår fjälltripp blir jag deprimerad(!).
För det jag behöver allra mest just nu är att stå högst upp på en fjälltopp.


Vad gör man av dagen när man är både uttråkad och jättetrött?
Hm...
Om det inte vore så tråkigt att sova skulle jag förstås kunna göra det.
Och om det inte vore så uttröttande att vara vaken skulle jag vara det.
Äh, jag kanske går ut och sätter mig i mitt lilla hus för att insupa atmosfären.
Ja, det gör jag.

tisdag 17 juli 2012

En helt vanlig dag

Jojomensan, jag sticker ut hakan redan på eftermiddagen och konstaterat är det nog är det.
En vanlig dag alltså.
Jag har varit på Hälsans, rensat ogräs och ätit lunch i det gröna.
Sedan har vi planerat och handlat inför lillsemestern i helgen.
Och inte minst fixat färdigt presenten till vännen som fyller 40 imorgon. Hihi. I bästa Ernst-anda.
Nu har jag försökt sitta i solen och lösa ett korsord.
Jo, korsordet fick jag ut. Men det där med solen är inte min grej. 
Dessutom är jag lite förkyld så därför får jag pilutta er vara inomhus och klaga på solen.
Och skillanden är ju hårfin mellan att göra det och sitta vid fejjan och klaga på att solen behagar dyka upp just idag när det tydligen - helt enligt folks selektiva minne - har regnat konstant i 40 dagar och 40 nätter.
Nej, jag skaaaa lägga av! Jag lovar. Att klaga på att folk klagar är verkligen kärringaktigt.
Bla, bla, bla - replikerar jag annars när väderpratet går. Inte för att det får tyst på dem.
Ah, det kanske är väderpratarna som är DEM förresten. DE som jag alltid refererar till i terapin. DE DÄR ANDRA som terapeuten påstår inte finns, men som ändå lik förbannat försvårar mitt liv genom att alltid göra precis tvärtom som jag gör. För enligt medelsvenssonprincipen och medelvärde och allt det där är det g-a-r-a-n-t-e-r-a-t vanligare att klaga på vädret än att inte göra det. Hehe.
Nej, lägga av var det ja.


Jo. Ifall ni läste mitt inlägg igår kväll förstod ni kanske(!) att det var en svår och omtumlande kväll. Jag kunde inte ens sitta still och se en dålig film med herr B. Först försökte jag dränka mina sorger i en till tre fjärdedelar fylld miniminipava med rödvin, men det hjälpte inte ett dugg. Så det bar sig inte bättre än den olidliga ångesten tvingade mig till två Sobril. Efter en del övertalning och löfte om väckning och skjuts till Hälsans på morgonen.
Det första jag fick höra när jag kom dit i morse var att jag verkade lugn. Haha. Tror väl fan det. Sa jag. Men det har hållit i sig faktiskt. 
När ångesten kommer och hälsar på finns det egentligen bara två utvägar: ångestattack á la handgranat eller Sobril.
Allt annat jag pysslar med är bara lurendrejeri. Som räkningen, till exempel. För att avleda ångest räknar jag saker. Det har jag gjort ända sedan jag var liten. Plankor i taket, kvisthål, böcker i bokhyllorna, ja vad som helst. Räcker inte det så går jag runt bland alla föremål i rummet och kommer ihåg när och var jag köpte dem och räknar ihop vad allt kostade. Det blir så mycket att hålla i huvudet att ångesten inte kan komma till tals. Mycket bra. Fast ändå - lurendrejeri. För den gömmer sig bara i fårorna i hjärnan och växer under tiden. Och sedan PANG! kommer den tillbaka med förnyad kraft.
Sobril lägger inte bara locket på. Om man har tur, vill säga. Den kan faktiskt skrämma bort ångesten rätt länge.


Ikväll tänker jag icke drabba mig med svåra tankelabyrinter. Nej, ikväll ska jag vara lättsam och käck och glad.
Glad för att det har varit en helt vanlig dag. 
Och inte torktumlarluddgrå utan mer som att jag åkt pariserhjul istället för berg- och dalbana.

måndag 16 juli 2012

Känslosamt...

...Är bara förnamnet.
Vilken dag alltså!
Nä, jag vet inte ens vad jag ska skriva.
När kära, kära C hade åkt för en stund sedan ville jag pusta ut. Men kunde inte.
Av en något mer laid back make fick jag då rådet Men ta det för vad det är.
Hm. Vad ÄR det då?
Att återse en tonåring man tagit hand om som sin egen...
Som man följt ända sedan blöjtiden genom så mycket...
Visst har vi träffat henne sedan hon flyttade härifrån, men nu var det länge sedan.
Och skillnaden var dessutom att jag den här gången liksom tyckte att jag äntligen släppt henne (alltså, ni fattar va?).
Vilket - som så mycket annat - förstås visade sig vara så in i bängen fel.
Sedan var det ju allt det här med att ge tillbaka det minnesstöd och den lådförpackade nostalgi jag hade lagrat åt henne tills dagen kom då hon behövde titta tillbaka på de stökiga åren.
Nä, det var förstås inte helt lätt för mig heller.
På en dag gick vi igenom allt från när hon lärde sig skriva sitt namn, våra semesterresor, dagistiden, klasskompisar, syskonkärlek, hur hennes rum såg ut, hennes taskiga klädsmak och volangklänningar, vem som skickade födelsedagskort, när hon gjorde sig illa och den gången hon försökte övertyga skolan och hela elevrådet om att kalops skulle införas som skolmat. Plus en hel massa annat. Dessutom hann vi äta lunch, åka iväg ut till havet och köpa glass och grilla till middag.
Dagen kom och gick utan att jag riktigt var med på tåget.
Visst känns det gott att hon blev fin. Det känns gott att hon har det bra. Det är förstås huvudsaken.
Men det gör ändå ont att alla våra gemensamma minnen glider allt längre bort.
Eller....Jag vet egentligen inte varför det gör ont. Tror jag? Eller vet jag det?
Vad är det egentligen för känslor som bubblar upp i mig?
Att bli mamma på heltid till ett barn man aldrig planerat att skaffa, och som dessutom redan hade riktiga föräldrar och en hel drös med släktingar att ta hänsyn till är en mycket speciell situation. 
Sanningen är att vi slet som djur för att få ihop allt. För att få ihop hennes liv. Och så, så, så många gånger låg vi vakna på nätterna och tänkte att vi tagit oss vatten över huvudet.
För det känns på intet sätt någonsin tillräckligt att erbjuda en ny familj på obestämd framtid till en liten person som inte kan bo hos sin egen. Inte ens när det lilla barnet rotar sig och väljer att kalla sina stand-in-föräldrar för mamma och pappa.
Men jag tror att både jag och hon behövde få bekräftat att vi trots att åren går och att vi nu bor massor med mil ifrån varandra - ändå finns kvar hos varandra. I varandra.
För alltid.
På ett litet hörn.
Kanske är det därför jag är ledsen.
För jag är ingen person som är särskilt nöjd med det lilla...


Bilden som var i tidningen när 8-åringen föddes. Det är märkligt att en då självklar syster nu inte är det längre.
Ja. Typ.

En speciell dag

Idag kommer nämligen vår gamla fosterdotter och hälsar på.
Hon som bodde här i många år och till och med kallade oss mamma och pappa.
Det är fem år sedan hon flyttade nu. När 6-åringen bara var 1 och när 3-åringen varken var påtänkt eller född.
Så märkligt egentligen...För vissa i familjen är och förblir hon familj, medan andra inte minns att hon bodde här alls. Ja, fast de vet ju mycket väl vem hon är och har också träffat henne.
Jag ska försöka kravla upp på vinden och samla ihop lite grejer (ja, eller mycket) som jag sparat åt henne. Jag har alltid tänkt att hon kommer nog till en punkt då gamla teckningar, klänningar och skoldagböcker blir viktiga. Då hon behöver mer kött på sina beniga minnen från tubulenta år.
Det var så roligt, för hon tog själv upp minnen och betydelsen av boken jag gjorde åt henne när hon flyttade. Så det känns som om det är dags nu att ge tillbaka det jag har förvaltat.
(När hon hastigt och olustigt skulle flytta från oss gjorde jag ett tjockt fotoalbum med text. Jag skrev också ned hennes favoritrecept, klistrade in cirkusbiljetter, familjecitat och annat. För att hon skulle ha kvar åren här. För mig var det även en bearbetning av mina egna känslor)


Nå. Vi får se vad vi hittar på.
Småtrollen ska i alla fall få bada i tunnan.
Och jag tänker börja dagen med att klippa lite gräs.
När jag var ut med hundarna i morse var det tropiskt varmt och gassande sol.
Men nu verkar det dra ihop sig till regn.
Nu har jag ju inget emot regn men...
Herregud! vad gräsmattan växer.

söndag 15 juli 2012

Nedräkning

När jag fyller år tänker jag alltid att jag kommer ett steg närmare att bli vuxen.
Att bli klokare.
Ja, till och med visare.
Jag har aldrig haft åldersnoja.
Bryr mig inte om rynkor eller sladdriga överarmar.
Utan ser det snarare som en fördel att ha lämnat svajiga ungdomsår bakom mig.
Kanske kommer året som jag fick lägga till idag att bidra till att folk börjar ta mig på allvar.
Nå. Åtminstone om jag kloknat så mycket att jag slutar skämta bort mig själv.
När man mognar - landar - i sig själv är förstås väldigt individuellt.
Ibland skyller jag på att jag bor i växtzon VI.
För åldern kan jag nog inte skylla på så länge till.
När jag föddes var min mormor 40 år.
Och inte 40 år ung utan faktiskt 40 år gammal.
40 år varm, klok, vis och vuxen kvinna.
Nu tickar klockan mot det.
Om 365 dagar  kommer min deadline. Då allt alltså faller på plats.
Jippi!


Ja, hörrni...
Nu har jag fyllt år hela dagen.
Sista gästen (fina S) med blomsterkvast lämnade just Dårhuset. Ja, fast utan blomsterkvasten hon hade med förstås.
Jag har svårt för att stå i centrum. 
Och jag vet att alla kanske inte tror mig, för jag är trots allt en bullrig skrattig person som allt som oftast snubblar in i centrum ändå.
Men det är hemskt.
Och det är hemskt att öppna paket.
Jag är nämligen världens sämsta lögnare. Det syns på hela mig när jag får saker jag inte vill ha. Och inte vill man att förväntningarna i givarnas ögon ska slockna.
Inte för att jag får särskilt mycket jag inte vill ha.
Och idag fick jag faktiskt extra fina saker.
Ljuslyktor i parti och minut, pyttesmå vinflaskor + ostbricka, blommor och inte minst ett fett presentkort på bästaste butiken där jag var så sent som i förrgår och fingrade på allt bling-bling och husgeråd jag inte hade råd med.
Nämen, var var jag nu då?
Jo, att bli firad.
Det sitter väl i självkänslan, antar jag. 
För innerst inne tycker jag ju att jag inte är värd att firas. Att uppmärksammas överhuvudtaget. Särskilt inte på en födelsedag, när jag varken presterat nåt eller ens varit underhållande.
Jag känner alltid att jag borde leva upp till uppmärksamhet jag får.
Och hur gör man det?
Nä, exakt. Knäppgök!


I alla fall så fick jag världens största portion schuschi* av min man. Till middag. När de andra fick stekt falukorv. Det är kärlek det.
Nu är jag så mätt att jag inte ens har lust att gå lös på ostbrickan.
Nä. Jag tror att jag korkar upp en minipava och fastar ikväll.


*Jo, jag säger alltid "schuschi". Jag minns när ett par kompisar till mamma och hennes sambo var i Fjollträsk (Hufvudstaden) för första och enda gången. Då skulle de prova precis det. Men det var helt sjukt, berättade de - för maten serverades utan riktiga bestick. Men kommer man från norra Västerbotten är man förstås beredd på det mesta. Så ur fickan halades skedar och de märkvärdiga risbitarna kunde förtäras. 

Söndagsbarn

Det sägs ju att söndagsbarn ska vara särskilt lyckosamma.
Kanske var det därför min mor knep och korsade benen hårt alla dessa extra dagar.
Söndagen den 15:e juli 1973, klockan 02.24, föddes jag.
3500 gram och 50.5 centimeter.
Det lilla hår jag hade var illrött. Precis som min morfars. I övrigt vet jag inte vem jag liknade.
Jag var mina föräldrars förstfödda, och första barnbarnet på båda sidor.
Kanske var det därför jag fick en alldeles extra speciell relation till både morfars och farfars.
Jag föddes på BB i Skellefteå och tillbringade mina första tio månader i en liten lägenhet på Sjungande Dalen, innan vi flyttade till Sundsvall.
Jag grät visst nästan aldrig. Och jag var tidig både med det motoriska och på att prata.
Det sägs också att jag hade minne som en elefant och att jag nästintill var född lillgammal.


Vad kul det skulle vara att få träffa denna märkvärdiga bebis.
Och alla personer som fanns runt om.


Jag har ju jobbat rätt mycket med min barndom och uppväxt i både terapi och egenterapi så länge jag kan minnas. Men den allra första tiden vet jag inte mycket om. Det skulle också vara roligt att träffa mina unga (18 resp 24 år) föräldrar tillsammans. Det är svårt att tänka sig en tid när de var lyckliga och vi var en familj.


Mina morföräldrar var också unga. Inte så mycket äldre än jag är nu. Jag skulle inte tro att det direkt var ett drömscenario att deras äldsta dotter vid 18 års ålder, höggravid i kortkort klänning, gifte sig med en man som var mycket olik henne och dessutom redan hade alkoholproblem. Men de fanns alltid nära mig. Jag har en känsla av att de ställde upp på så många vis de bara kunde.


Mina farföräldrar var väl inte lastgamla heller. Men även om jag var speciell även där var det en mycket stelare relation. Dessutom bodde de inte i samma stad. Samtidigt som min mamma väntade mig var min faster också gravid. Men hon miste barnet, och chansen att någonsin bära ett barn igen. Jag antar att det var lite svårt för farmor när jag kom.


Nå. Det blev visst ett stickspår.
Idag fyller den märkvärdiga söndagsbebisen 39 år.
Och är en helt ordinär medelålders mamma.
Miraklet födelsen mattas med åren. Jag tror att det är för att många glömmer vad en födelsedag står för. 
Inte att vi blir äldre - utan att ett litet frö, ihopblandat med ett annat frö bildade en ny och unik person som före det magiska datumet inte ens fanns.
Hipp hurra för mig! Och för alla andra vuxna bebisar.


Dagen till ära bjuder jag på en nakenbild. Kanske är jag född nudist. Född naken torde jag ju i alla fall vara.

lördag 14 juli 2012

Hur man än vänder sig har man rumpan bak

Eftersom min svåger - och kanske framför allt min svägerska - en gång för alla slagit fast att det är citat-fånigt-slut citat att fira födelsedagar när man är äldre än 35, och därför uteblivit från mina holabaloon tänkte jag att det gott kunde kvitta att jag missade hans 40-årsmiddag idag.
Ovetandes, ska jag väl tillägga. För jag för konflikträdd för att vråla saker rakt ut.
Det var nämligen så att enda sommarteaterföreställningen det fanns kvar biljetter till var just idag. Och dem bokade jag fast före jag visste att det helt plötsligt inte alls var citat-fånigt-slut citat att fira vuxna människor.
Jag blev väldigt, väldigt sårad den gången de vägrade komma när jag bunkrat upp med grillkött på min 36:e födelsedag. Och jag är också tyvärr väldigt, väldigt långsint.
Så trots att det inte alls var meningen att krocka teatern med middagsbjudning kändes det rätt bra.
Det vill säga...
Åtminstone tills la familia kom hem...
Och det hade varit surprise-bröllop i trädgården.
Nu skäms jag.
Det lönar sig aldrig att ge igen med samma mynt.
Åtminstone inte när man inte är elakt lagd.
Jag hoppas att jag lärde mig nåt av det....

Gräsklippning och Teater

Försöker klippa gräset.
Det är skitlångt.
Och blött.
Effektivitetens moder svär åt att gräset böjer sig och behöver flera omgångar med klipparen.
Hopplöst.
Och nu regnar det.
Jag skulle förstås kunna skita i klippningen...
Om det inte vore för att det är ännu fulare att ha mejat ner stråk bara här och där på blomsterängen.
Särskilt som jag tydligen ska ha födelsedagskalas imorgon.
Äh.
Jag går och duschar i stället.
Frågan är hur man ska klä sig när man ska sitta på utomhusteater hela eftermiddagen.
Det vore ju för ruttet om LÅNGBYXOR vore lämpligt.
Det har jag nämligen inte haft sedan den 16:e maj.
Men det är väl lika bra att bita i det sura äpplet, antar jag.
För jag lär väl inte komma undan att behöva klä på mig nästa vecka när vi drar till fjälls.
Oooo, nu ösregnar det! Mysigt.
Kanske tar en utomhusdusch istället.
Eller så passar jag helt enkelt på medan jag ser pjäsen.
Äh, jag tror det spricker upp!
Förresten var det här de sista biljetterna som fanns, så man får vara tacksam för det lilla.

fredag 13 juli 2012

Varva ner

Tänk att det ska vara så svårt att varva ner när man egentligen är slutare än slutast.
Nu hoppar jag omkring här hemma som en duracellkanin,
bara för att jag varit på språng hela dagen.
Jaja. Målet är att hålla ihop över middagen i alla fall.
Det ryktas visst om att jag ska göra schnitzel och då lär jag väl hålla mig vaken.
Jag har haft en mycket bra dag med fina S.
Långlunch, fönstershopping och massor med prat går inte av för hackor minsann.
Och det är skönt med någon som är samma situation som en själv = fem barn och en sommarlovsledig karl.
Ah, vi rymmer nog hemifrån alltför sällan egentligen.
Fast just i veckan är jag faktiskt mer på rymmen än hemma, haha.
Imorgon blir det ju barnfri sommarteater med kära E.


I övrigt har jag fått svar på vilka som mumsat i sig min ruccola. Det är tydligen kålmalar. Som bara äter kålplantor och därför har lämnat min vanliga sallad invid. Det är till att vara kräsen. Jag fick också ett bekämpningsmedel (som jag glömde kvar) på Hälsans Trädgård. Hoppas att de går att rädda. Ingen sommar utan egen ruccola.


Myskväll med 12-åringen står på agendan. Helst med skräckfilm. Och med räkmackor. Hur vi ska övertyga 8-åringen om att storebror vill vara ensam med oss vet jag icke. Aaaallt är ju så orättvist nu för tiden. Att jag och 8-åringen har myskvällar titt som tätt utan att nån annan får vara med lär inte gå hem som förklaring.

Försovelse

Kl 8 vaknade herr B:s mage.
Tur det.
För efter femton småbarnsår tänker jag ofta lite kaxigt att vi inte behöver nån väckarklocka.
Vilket vi (tyvärr) inte gör heller. Så när småtrollen bestämmer sig för gemensam sovmorgon blir man helt chockad.
Och så var det ju det där med slutheten.
Jag har sovit som en stock i natt. Vet faktiskt inte när jag sov till åtta senast.
Nå. Om jag skippar kaffet hinner jag ju....Eeeh, who am I kidding liksom.
Om jag skippar dusch och hårtvätt hinner jag dricka kaffe.
Hehe.
Jag ska åka in en sväng till Hälsans. Mest för att jag inte gillar att avboka. Men egentligen blir det bara en halv, halv dag idag. Och så ska jag meddela att jag byter måndag mot tisdag till veckan. Plus att jag tar ledigt på fredagen.
Sedan ska jag umgås med fina S resten av dagen. Because I´m worth it.
Vad vi nu ska hitta på. Efter min höstterminshandling till barnens garderober är kassan något skral. Plus att det regnar. Ah, vi får väl gå runt på muséet eller nåt.
Jag känner nu att jag måste skriva om en bisarr dröm jag hade. Men det hinner jag inte, så det får bli senare.