Söndagsbarn

Det sägs ju att söndagsbarn ska vara särskilt lyckosamma.
Kanske var det därför min mor knep och korsade benen hårt alla dessa extra dagar.
Söndagen den 15:e juli 1973, klockan 02.24, föddes jag.
3500 gram och 50.5 centimeter.
Det lilla hår jag hade var illrött. Precis som min morfars. I övrigt vet jag inte vem jag liknade.
Jag var mina föräldrars förstfödda, och första barnbarnet på båda sidor.
Kanske var det därför jag fick en alldeles extra speciell relation till både morfars och farfars.
Jag föddes på BB i Skellefteå och tillbringade mina första tio månader i en liten lägenhet på Sjungande Dalen, innan vi flyttade till Sundsvall.
Jag grät visst nästan aldrig. Och jag var tidig både med det motoriska och på att prata.
Det sägs också att jag hade minne som en elefant och att jag nästintill var född lillgammal.


Vad kul det skulle vara att få träffa denna märkvärdiga bebis.
Och alla personer som fanns runt om.


Jag har ju jobbat rätt mycket med min barndom och uppväxt i både terapi och egenterapi så länge jag kan minnas. Men den allra första tiden vet jag inte mycket om. Det skulle också vara roligt att träffa mina unga (18 resp 24 år) föräldrar tillsammans. Det är svårt att tänka sig en tid när de var lyckliga och vi var en familj.


Mina morföräldrar var också unga. Inte så mycket äldre än jag är nu. Jag skulle inte tro att det direkt var ett drömscenario att deras äldsta dotter vid 18 års ålder, höggravid i kortkort klänning, gifte sig med en man som var mycket olik henne och dessutom redan hade alkoholproblem. Men de fanns alltid nära mig. Jag har en känsla av att de ställde upp på så många vis de bara kunde.


Mina farföräldrar var väl inte lastgamla heller. Men även om jag var speciell även där var det en mycket stelare relation. Dessutom bodde de inte i samma stad. Samtidigt som min mamma väntade mig var min faster också gravid. Men hon miste barnet, och chansen att någonsin bära ett barn igen. Jag antar att det var lite svårt för farmor när jag kom.


Nå. Det blev visst ett stickspår.
Idag fyller den märkvärdiga söndagsbebisen 39 år.
Och är en helt ordinär medelålders mamma.
Miraklet födelsen mattas med åren. Jag tror att det är för att många glömmer vad en födelsedag står för. 
Inte att vi blir äldre - utan att ett litet frö, ihopblandat med ett annat frö bildade en ny och unik person som före det magiska datumet inte ens fanns.
Hipp hurra för mig! Och för alla andra vuxna bebisar.

Dagen till ära bjuder jag på en nakenbild. Kanske är jag född nudist. Född naken torde jag ju i alla fall vara.