Uppkopplad

Tja, kanske motsatsen till uppkopplad är avkopplad.
För det har jag minsann varit i fyra härliga dagar.
Det finns ingenting - i-n-g-e-n-t-i-n-g - som är så lugnande för min oroliga själ som vackra vidder och vyer.
Gemene(!) man kanske inte tycker att det låter så avkopplande att åka hem till vänner drygt 20 mil härifrån, proppa bussen full med folk och haka på en stor båt på släp, köra ett par timmar till i ingenmansland där bjärven härskar, åka båt över enorma och iskalla Hornavansjön i en timme till för att knata upp till en liten fiskesjö och slåss med sju miljarder myggor. Och sedan knata ner till en stuga - utkyld och helt i originalskick från 1912 när den som ett av de sista nybyggena i väglös vildmark fraktades bit för bit till platsen - bara för att äta gasoluppvärmd köttfärssås på papptallrikar och dricka trögflytande snabbkaffe gjort på klart sjövatten.
Men pilutta er i så fall - för ni går verkligen miste om nåt.
Varje gång jag kommer till fjällen, eller till och med varje gång jag lämnar min urbana kustremsa, kommer en känsla av äkthet över mig. Som att de som bor där i naturen(!) har löst livets gåta. Bling bling är helt oviktigt. Liksom tv-program. Och inte sminkar man sig för att åka ner på Ica och köpa en korvring. Mode är ointressant om kläderna inte samtidigt har en funktion. Ja, för mig känns det som att det mesta kretsar kring funktion. Kring det äkta och sanna. Inramningen är karg och kärv. Naturen är hela tiden närvarande. Respekterad. För bor man här vet man att den inte går att kuva. Så man följer istället naturens nycker. Inte uppgivet på det sätt som när vi här klagar på väder och vind, utan respektfullt - och med rejäla kläder.
Ah, kanske jag bara inbillar mig. Inte vet jag. Men vad jag vet är att åtminstone jag kan andas mycket friare när jag ser mil efter mil utan bebyggelse, fjälltoppar där ingen människa satt sin fot, när himmel, vatten och fjäll möts och där allt är alldeles, alldeles tyst.
Jag ser mig aldrig mätt på fjäll. Mjuka böljande kalfjäll som skimrar i tusen gröna nyanser. Som tryggt och lugnt ligger kvar på sina urgamla platser medan världen förändras i en rasande fart. Som både inbjuder och skrämmer på samma gång. Jag kan komma på mig själv med att känna mig liten och obetydlig i allt det stora....medan det redan sekunden efter känns som om jag är viktig och det är mina problem som är obetydliga.
Nej men herregud, vad jag bredde på här då! Haha. Men dock.
Och annars då?
Jo, faktum är att vi vuxna i fredags lite otippat vandrade in till metropolen Sorsele i sommarnatten för att vara med på hemvändarfesten Holmen Gungar. Med öltält, liveband och allt. En märklig kväll. Märkliga upplevelser. Men kul. Inte minst för att man i den miljön aldrig är längre från naturen än att man mitt i alltihop får ägna sig åt fladdermusspotting.
Lördagen var lite - ähum - seg. Men vi spottade upp oss framåt lunch och drog iväg till en fors för att fiska. Herr H hade en fiskekoja på andra sidan älven som vi sedan skulle ro över till. För mig som är paniskt rädd för att barnen ska drunkna blev det lite väl spännande när den gamla ekan tog in mer vatten än vi hann ösa ur. Men på nåt sätt går det mesta ute i vildmarken. Herr H fick över en omgång med barn och rodde sedan tillbaka, sittandes i minst 30 cm iskallt älvsvatten. Då lånade vi en tätare båt och tog oss över allihop. Tack för det, för det var strömt som tusan och en fors inte så långt från vår överfart. Att 3-åringen föll i när han skulle kliva ombord var lite oturligt med det blev aldrig farligt.
Ja, så där har vi hållit på. Liksom gjort allt och inget på samma gång.
Och i vanlig ordning är det knepigt att landa hemma i vardagen efteråt. Det är mycket som ska processas.
Och jag längtar redan tillbaka. Till syret.

Den läckande båten. Och 12-åringen som öser som en tok efter herr H:s uppmaning Ös om du är rädd om livet!.

Lilla fiskesjön i väglöst land. Kolla öringarna som vakar.

Mygg? Närå, inte så farligt.