Dagen som dog

Jo, vi åkte ju förvisso bort på tvåfika.
Sedan var vi ju förvisso på vårt bästa humör.
Men det hindrar ju inte huliganer.
Huliganer som mejar ner fem syrener och skriver Hej du glade. Holger. på kökssoffan med icke borttvättbart tusch.
Ett steg fram och två tillbaka.
Skrev inte jag en dikt om det häromsistens förresten?


Ett steg fram
Och två tillbaka
Aldrig får man lyckan smaka
Ett steg fram och två tillbaka

Och aldrig får jag lyckan smaka

Allt medan världen ilsket brinner

Stora tårar av förtvivlan rinner

I tumultet är det enda jag vet

Att jag kvävs av min hopplöshet

Ragnaröken väller obarmhärtigt in

Osynlig för andra – den är bara min…

Överdrivet? Nja, kanske. Men ändå inte.

Den enda plats jag har som är bara min är min trädgård. 

Inberäknat både tid, rum, abstrakt och reell tillvaro.

När sedan ligister medvetet sabbar den har jag inte så mycket kvar.

Inte när resten av min tid går åt till att lyssna, bekräfta, svara, finnas till och till och med spela memory med min två yngsta yngel.

Ett steg fram och två tillbaka...

Tja, mår man bra kan man ju skratta även åt elände.

Men det har ju fallit sig så att jag inte har råd med det.

Skitungar.

Skitförälder.

Skit.