LeMarc-filosofi

När jag pratar med vänner och bekanta hör jag att det är ungefär likadant överallt.
Nämligen att sommaren sakta men säkert tar knäcken på familjelyckan.
Och det är väl inte så konstigt...
Med tanke på alla förväntningar vi har byggt upp inför ledigheten.
Vi ska vara glada, bruna, lyckliga, umgås som familj, hitta på roliga saker varje dag, grilla, bada, äta glass, hinna träffa alla vi känner....
Samtidigt som vi även förväntas koppla av, få egentid, gå på fester, ligga i hängmattan och läsa tvåhundra dåliga deckare.
Det säger sig väl själv att det inte riktigt går ihop.
Liksom den underliggande målsättningen att vara vaken dygnet runt i kombination med att sova bort dagarna.
Är det någonting typiskt svenskt eller?
Att vi har så himla svårt för att bara vara.
Jaja, jag vet ju att JAG har det. Men nu menar jag folk i allmänhet (nej, jag skrev inte gemene man den här gången).
Kanske har en del av irritationen uppkommit för att man nu - nästan in i augusti - börjar summera och konstatera att sommaren inte blev precis allt man hade hoppats på.
Många gör vädret till syndabock. Om det bara inte hade varit en sån pissig sommar....
Men jag säger som jag brukar: det är betydligt mindre väderberoende att ha trevligt än vad folk gör det till.
Jag skyller istället på förväntningarna.
Ett uppmålande av en utopisk årstid.
En vilja och önskan att för tre korta sommarmånader bli någon/något annat än under resten av året.
Äh.
Sikta mot himlen och störta...
Eller sikta mot trädtopparna och bli nöjd med att krångla dig upp till första grenen för att dingla med benen.
Eller för all del: Låt bli att studsa upp ur sängen med förväntningen att du ska klättra alls. Ta bara en kopp kaffe och sätt dig med ett korsord och lite OS.


Låt mig se solens första strålar slinka genom min gardinSkänk mej en bra dag, en morgon som är finKom med ett hjärtslag, en stillhet och ett andrum nu jag berOch ge mej någon att älska, nån att bry mig om,nån jag kan göra lycklig, ja, någon somfinns här och väntar, när jag kommer hem och fallit nerGe oss en mat för dagen och en sup varje helgTårar att gråta, skratt varje kvällDet låter lite, men jag fordrar faktiskt inte mycket mer

Åh, bara små simpla ting som gör livet nånting värt
Åh, det är väl ändå inte för mycket begärt

Ge mej en god gammal vän jag kan lita påSom är beredd att lyssna, som ringer då och dåHelt utan orsak, bara för att fråga hur jag mårJag vill ha mänskor runt om mej, jag kan höra tillOch låt min hand alltid vara verksam, låt den aldrig vara stillGe mej styrka, att lära av dom misstag jag begår

Åh, det är små simpla ting som gör livet nånting värt
Åh, det är väl ändå inte för mycket begärt

Ge mej något att tro på, nåt att hoppas påHur otänkbart det än verkar, att nånsin kunna nåMen låt mej ändå, kunna nudda himmelen iblandJag vill alltid vara fri, så fri man nu kan vaLåt mej leva nu och glömma morgondanJag vill ha mod, att riskera allt jag håller i min hand

Åh, utan små simpla ting är livet inte mycket värtÅh, det är väl ändå inte för mycket begärtÅh, sånt som gör att jag förmår att ta ett andetag tillÅh, inga under jag begär, inget omöjligt jag villÅh, bara små simpla ting som gör livet nånting värtÅh, det är väl ändå inte för mycket begärt

/Peter LeMarc. Små simpla ting.