Packad och glad

Har halvhjärtat packat hela dagen.
Tänkte nog innerst inne att allt skulle falla på plats av sig själv.
Helt enligt "det ordnar sig"-principen.
Men i vanlig ordning ordnar sällan "det" ens minsta sak som jag försöker slippa.
Så vad gör man då när stressen inför att storfamiljen plus en och annan kompis ska semestra bortom ära och redlighet i x antal dagar äter upp en...?
Jo, som av en händelse hittar man en oläst bok i bokhyllan, smörjer in sig med solskyddsfaktor sjutusen och låter sig uppslukas i en låtsasvärld ute i solen en hel eftermiddag.
Egentligen borde jag ha åkt till stan och införskaffat praktiska kläder. Alternativt LCHF:at bort 15 kilo i raketfart och hämtat mina egna uppe på vinden.
Men, äh.
Liiite nytta gjorde jag dock: kokade kalops att ta med (samtidigt som jag läste).
Nämen vet ni, jag gillar ju blommiga klänningar och annat färgglatt. Har liksom snöat in på det. Särskilt sedan jag blev sjuk. Om man är deprimerad/inte orkar piggar det faktiskt upp att se ut som en cirkusclown.
Men plötsligt känns ju till och med mina söta knallila gummistövlar onödigt pråliga.
Som att jag är nån slags världsfrånvänd överklasshoppa som aldrig ens sett en levande ko.
Jag är uppväxt med fiske. Uppväxt med fjällen och oglamoröst leverne.
Men ni skulle bara se den bisarra klädhögen här framför datorn, haha.
Det mest jordnära och enkla jag hittade - nu när mina enda jeans gått till de sälla jaktmarkerna - var ett par lila(!) brallor.
Nåja. Jag packar ju inte smink och hårvårdsprodukter i alla fall. Nånstans går väl ändå gränsen.
Jo, just det! Det jag faktiskt åstadkommit är nödpackningen i "gå på tur"-ryggsäcken. Medicin, plåster, kompresser, näsdukar, toapapper, solskyddsfaktor, tändare, mm.
Dukti ja ä.
Dessutom har jag ordnat för 15-åringen som ska stanna hemma med hundarna. Ja, dvs han vill stanna hemma. Efter "fem blonda grabbar"-hysterin i Barcelona i fjol tror jag aldrig att vi får honom med oss igen. Hundarna får han praktiskt nog (för oss) på köpet. Jag antar att maten jag lagat upp och köpt räcker tills sommarlovets slut. Tryggt. Ifall vi villar bort oss i norska fjällen, menar jag.
Och nej - jag är inte orolig över att lämna en fjunmuschig tonåring ensam hemma över en helg. Av den enkla anledning att han aldrig gett mig anledning att behöva vara det.
Det här med att laga upp mat och ta med när man åker hem till nån...
Kanske vissa kan undra över.
Men för mig känns det självklart eftersom herr H inte är van vid storhushåll. Å, visst kommer han att bidra också, men att lägga tre måltider om dagen på en ensamstående herre med ett varannanveckasbarn när det bokstavligen kommer en hel busslast med folk är inte schysst.
Marinerat grillkött? Check!
Potatis? Check!
Kalops? Check!
Frukostgrejer? Check!
Godis&Snacks&Läsk? Check!
Gin&Tonic? Check!
Eeeh, jojo. Nog så viktigt efter långa dagar med hjärtat i halsgropen på grund av två småligisters oförmåga att bedöma faror.
Ääh, nu när jag tänker efter...Så har "det" nog ordnat sig trots allt.
Även i mitt sämsta VET jag ju innerst inne att jag är mer förberedd än vissa är i sitt bästa ;)




Obs! Med "det" menar jag inte herr B. Även om det säkert lät så. Jag menade ödet. Eller försynen. Herr B har faktiskt kokat potatis till kalopsen, rotat fram väskor, packat sina egna(!) kläder och sorterat fiskegrejer. Så det så.