I väntan på Godot

Det är svårt att anpassa sig till vardagen igen när man varit på resande fot.
Särskilt som vardagen inte är särskilt vardaglig här hemma ens, haha.
Nämen, vad står den där efter-semester-tomhetskänslan för egentligen?
Visst är den märklig...
Idag har jag varit på Hälsans och påtat.
Och så har mamma varit hit och lämnat en bunt tidningar med nya korsord.
Men på nåt sätt känns det ändå som att den så kallade vardagen mer går ut på att få tiden att gå än att ta vara på den.
Kunde man bara fånga upp den där semesterkänslan hemma - och fylla tiden med liv istället för att förslösa den med tidsfördriv - så skulle man ju gå omkring i ett konstant lyckorus.
Vad är det man väntar på när man vill få tiden att gå....?
Bättre tider? (Jo, tjenare!)
Nu är jag ju född med en större portion rastlöshet och ångest än gemene man (veckans uttryck, ifall ni undrar) men jag anser mig samtidigt ha större förmåga än många att ta till mig de små guldkornen i livet.
Jag kan när som helst brista ut i skratt eller gråt för att något är så fantastiskt, vackert eller roligt.
Carpe Diem hela dagarna, liksom.
Men ändå...
Så väntar jag...
På...
Eh...
Nåt?


Herr B tar sig an korsorden på ett helt annat sätt.
Mer som att de hör till livet än att de är tidsfördriv.
Han verkar inte vänta så mycket.
Samtidigt som han inte heller blir direkt euforisk över vardagshändelser.
Inte heller är han rastlös. Och ångest ställer han sig helt oförstående till.
Så vad är han då? 
Grå?
Nej, nej, absolut inte det heller.
Hm....


Kanske är förklaringen helt enkelt - ja, igen då - att vissa bara är förnöjsamma och andra inte.
Och kanske allra särskildast såna som inte behöver fly från sig själva för att må bra.

Semestrig. Oväntande. Betagen. Men knappast förnöjd.