Medicinprat

Igår kväll när jag inte kunde slappna av fick herr B en snilleblixt.
- Men ta en Sobril eller två vetja!
Jamen just det ja: Med hela familjen hemma och inga tider att passa kan jag ju vara sobrilbakis hela dagen!
Sagt och gjort.
Gled in i dvalan precis när Thatcher avgick i den tråkiga tv-filmen om hennes sista dagar vid makten jag hade roat(!) mig med.
Har sovit - hör på den här: hårt och drömlöst.
Så hårt att jag har ont i kroppen idag. Men det tar jag som positivt.
Efter Sobril uppstår dessutom alltid ett märkligt fenomen:
Nämligen att min högra sida fortsätter att sova trots att jag klivit upp. 
Det är nån slags resttillstånd efter den allergiska reaktionen som höll på att sluta riktigt illa när jag fick antidepressivt dropp en gång.
Då slogs alla muskler ut. Till och med talet. Länge efteråt stammade jag. Plus att höger arm och ben kändes dubbelt så tjocka.
Inte vet jag om Anafranil hänger ihop med Sobril, men det slår i alla fall aldrig fel med armen och klumpfoten.
Fast inte så att jag inte kan gå. Mer att det känns som om jag drar åt höger inuti och att armen hänger ända ner till golvet.

Intressant va?
Ja, jag menar det.
Och poängen?
Lugn, den kommer(?) (eller inte).

Varje gång jag är hos läkaren ber jag om en förpackning Sobril. Från början var de så himla förmanande att jag blev irriterad. Ja, jag veeeet att man kan bli beroende. Men jag loooovar att inte ta dem.
Nå. Det är ingen som mästrar mig längre. När jag var där förra veckan var det till och med nästan tvärtom. Läkaren tyckte absolut att jag kunde öka på mitt modesta intag av Sobril om jag behövde.
Det är respekt, tycker jag.

För fortfarande i denna allra modernaste av tider stöter jag titt som tätt på riktigt dumma åsikter om ångest och medicinering. De allra dummaste kommer förstås från personer inte vet vad de pratar om. Eller som likställer ångest med oro inför att ha missat att dra ut soptunnan till vägen eller nåt annat världsligt. Men även från personer som gått igenom nåt liknande som jag gör kommer det helt obegripliga grodor.
Jag vet inte vad det är för attityd att skryta med att man klarar sig utan medicin. Vad man vill åstadkomma, menar jag.
För tapperhetsmedaljer delas inte ut i såna sammanhang. Det vet jag. För annars skulle jag ha haft en fin samling för alla barn jag fött utan bedövning.
Det var dumt. Och att inte göra nåt åt svåra ångesttillstånd är ännu dummare.

Bara för att man medicinerar när det blir olidligt betyder ju inte att man låter bli att jobba med orsakerna till sitt mående all annan vaken tid.

Dessutom är jag helt övertygad om att man ändå inte kommer undan. Om man så ståndaktigt håller sig borta från medicin måste man självmedicinera på andra sätt. Vissa gör det med mat, och andra med alkohol, tex. Själv höll jag på att dräpa mig genom att alltid ha tusen järn i elden för att tankarna inte skulle hinna ikapp mig.

Nä, hörrni. Ångest är en riktig sjukdom. Ofta med mörka och svåra orsaker. Och med ännu svårare symptom. Att behandla både och borde vara självklart.

Jo. Nu kommer poängen(!):

Men som ni ser är det inte ens självklart för mig att medicinera. Det blir en öm punkt där jag försöker försvara min rätt att bli beroende av den medicin jag behöver.
Inför mig själv, måste jag väl tillägga. För jag kan inte påstå att jag varken diskuterar eller rättfärdigar min pillersamling i några som helst sammanhang. Utan det är verkligen i min egen skalle motståndet sitter. Vilket är än värre.

Kontentan av det hela måste nog bli att vi behöver lägga av med att se dylika sjukdomstillstånd som att de "sitter i skallen". Jag vet precis varför jag har ångest. Det är lätt att ta på och lätt att förstå. Och i mångt och mycket en frisk reaktion på en sjuk värld. Inget hjärnspöke. Ingen hysteri. Bara en liten flicka som inte hade någonstans att ta vägen. Och som fortfarande inte hittat sin utväg. Men som blivit stor nog att förstå att det inte är hennes fel. Stor nog att gräva i sitt innersta för att komma vidare. Och absolut stor nog att tacksamt ta emot all medicin som kan få henne att fungera hyfsat under tiden.

SOBRIL (mel: Jolene)

Sobril, Sobril, Sobril, So-briiil.

 I`m begging of you please just numb my mind.

Sobril, Sobril, Sobril, So-briiil.

Please just numb it just because you´re kind.

Swallow you I easily dare

Your effect is way beyond compare

With consciousness and fuzzy muzzy dreams

Your innocent looks can deceive

But I can never quit and leave

`Cause I`m forever stuck with you Sobril

Sobril, Sobril, Sobril, So-briiil.

 I`m begging of you please just numb my mind.

Sobril, Sobril, Sobril, So-briiil.

Please just numb it just because you´re kind.

I talk about you in the sleep

There´s nothing I can do to keep

From yearning and call your name, Sobril

Oh, I can easily understand

Why I want you near at hand

You make me calm and fall asleep Sobril...