Nedräkning

När jag fyller år tänker jag alltid att jag kommer ett steg närmare att bli vuxen.
Att bli klokare.
Ja, till och med visare.
Jag har aldrig haft åldersnoja.
Bryr mig inte om rynkor eller sladdriga överarmar.
Utan ser det snarare som en fördel att ha lämnat svajiga ungdomsår bakom mig.
Kanske kommer året som jag fick lägga till idag att bidra till att folk börjar ta mig på allvar.
Nå. Åtminstone om jag kloknat så mycket att jag slutar skämta bort mig själv.
När man mognar - landar - i sig själv är förstås väldigt individuellt.
Ibland skyller jag på att jag bor i växtzon VI.
För åldern kan jag nog inte skylla på så länge till.
När jag föddes var min mormor 40 år.
Och inte 40 år ung utan faktiskt 40 år gammal.
40 år varm, klok, vis och vuxen kvinna.
Nu tickar klockan mot det.
Om 365 dagar  kommer min deadline. Då allt alltså faller på plats.
Jippi!


Ja, hörrni...
Nu har jag fyllt år hela dagen.
Sista gästen (fina S) med blomsterkvast lämnade just Dårhuset. Ja, fast utan blomsterkvasten hon hade med förstås.
Jag har svårt för att stå i centrum. 
Och jag vet att alla kanske inte tror mig, för jag är trots allt en bullrig skrattig person som allt som oftast snubblar in i centrum ändå.
Men det är hemskt.
Och det är hemskt att öppna paket.
Jag är nämligen världens sämsta lögnare. Det syns på hela mig när jag får saker jag inte vill ha. Och inte vill man att förväntningarna i givarnas ögon ska slockna.
Inte för att jag får särskilt mycket jag inte vill ha.
Och idag fick jag faktiskt extra fina saker.
Ljuslyktor i parti och minut, pyttesmå vinflaskor + ostbricka, blommor och inte minst ett fett presentkort på bästaste butiken där jag var så sent som i förrgår och fingrade på allt bling-bling och husgeråd jag inte hade råd med.
Nämen, var var jag nu då?
Jo, att bli firad.
Det sitter väl i självkänslan, antar jag. 
För innerst inne tycker jag ju att jag inte är värd att firas. Att uppmärksammas överhuvudtaget. Särskilt inte på en födelsedag, när jag varken presterat nåt eller ens varit underhållande.
Jag känner alltid att jag borde leva upp till uppmärksamhet jag får.
Och hur gör man det?
Nä, exakt. Knäppgök!


I alla fall så fick jag världens största portion schuschi* av min man. Till middag. När de andra fick stekt falukorv. Det är kärlek det.
Nu är jag så mätt att jag inte ens har lust att gå lös på ostbrickan.
Nä. Jag tror att jag korkar upp en minipava och fastar ikväll.


*Jo, jag säger alltid "schuschi". Jag minns när ett par kompisar till mamma och hennes sambo var i Fjollträsk (Hufvudstaden) för första och enda gången. Då skulle de prova precis det. Men det var helt sjukt, berättade de - för maten serverades utan riktiga bestick. Men kommer man från norra Västerbotten är man förstås beredd på det mesta. Så ur fickan halades skedar och de märkvärdiga risbitarna kunde förtäras.