Känslosamt...

...Är bara förnamnet.
Vilken dag alltså!
Nä, jag vet inte ens vad jag ska skriva.
När kära, kära C hade åkt för en stund sedan ville jag pusta ut. Men kunde inte.
Av en något mer laid back make fick jag då rådet Men ta det för vad det är.
Hm. Vad ÄR det då?
Att återse en tonåring man tagit hand om som sin egen...
Som man följt ända sedan blöjtiden genom så mycket...
Visst har vi träffat henne sedan hon flyttade härifrån, men nu var det länge sedan.
Och skillnaden var dessutom att jag den här gången liksom tyckte att jag äntligen släppt henne (alltså, ni fattar va?).
Vilket - som så mycket annat - förstås visade sig vara så in i bängen fel.
Sedan var det ju allt det här med att ge tillbaka det minnesstöd och den lådförpackade nostalgi jag hade lagrat åt henne tills dagen kom då hon behövde titta tillbaka på de stökiga åren.
Nä, det var förstås inte helt lätt för mig heller.
På en dag gick vi igenom allt från när hon lärde sig skriva sitt namn, våra semesterresor, dagistiden, klasskompisar, syskonkärlek, hur hennes rum såg ut, hennes taskiga klädsmak och volangklänningar, vem som skickade födelsedagskort, när hon gjorde sig illa och den gången hon försökte övertyga skolan och hela elevrådet om att kalops skulle införas som skolmat. Plus en hel massa annat. Dessutom hann vi äta lunch, åka iväg ut till havet och köpa glass och grilla till middag.
Dagen kom och gick utan att jag riktigt var med på tåget.
Visst känns det gott att hon blev fin. Det känns gott att hon har det bra. Det är förstås huvudsaken.
Men det gör ändå ont att alla våra gemensamma minnen glider allt längre bort.
Eller....Jag vet egentligen inte varför det gör ont. Tror jag? Eller vet jag det?
Vad är det egentligen för känslor som bubblar upp i mig?
Att bli mamma på heltid till ett barn man aldrig planerat att skaffa, och som dessutom redan hade riktiga föräldrar och en hel drös med släktingar att ta hänsyn till är en mycket speciell situation. 
Sanningen är att vi slet som djur för att få ihop allt. För att få ihop hennes liv. Och så, så, så många gånger låg vi vakna på nätterna och tänkte att vi tagit oss vatten över huvudet.
För det känns på intet sätt någonsin tillräckligt att erbjuda en ny familj på obestämd framtid till en liten person som inte kan bo hos sin egen. Inte ens när det lilla barnet rotar sig och väljer att kalla sina stand-in-föräldrar för mamma och pappa.
Men jag tror att både jag och hon behövde få bekräftat att vi trots att åren går och att vi nu bor massor med mil ifrån varandra - ändå finns kvar hos varandra. I varandra.
För alltid.
På ett litet hörn.
Kanske är det därför jag är ledsen.
För jag är ingen person som är särskilt nöjd med det lilla...

Bilden som var i tidningen när 8-åringen föddes. Det är märkligt att en då självklar syster nu inte är det längre.

Ja. Typ.