grandios premiär!

Jepp!

Här ser ni en som minsann bloggar via den förhatliga men trots allt användbara mobilen.

Sent ska syndaren hänga med sin tid liksom.

Ja, jag befinner mig just nu i närmast tropiska breddgrader. Åtminstone är det gröna gräsmattor och 10 grader varmt. Till skillnad från snön hemma.

I morse lyckades jag fastna i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Jag säger så här: ta inte med batterier i handbagaget om du inte vill påkalla ALL personals uppmärksamhet.

Efter landning snärjde jag in mig själv i ett samtal om "picked moose" och "fermented herring" med en snubbe från Dubai.

Sedan tappade mina privatchaufförer bort vår bil, varvid vi fick dagens genomkörare i form av språngmarsch mot klockan och lapp-lisor mellan terminalerna och ett gytter av parkeringar.

Annars har jag tack och lov mest slappat här i Åkersberga. Blivit servad med suvveveggomat och haft det bra 

Så klart. Med tanke på att jag får frottera mig med kära V.

Packa Mammas Kappsäck

Lättare att säga än Packa Pappas Kappsäck...
Men tydligen svårare att göra.
Herr B tar helt sonika med sig hela sin garderob när han åker nånstans.
Medan jag väntar till sista stund med att försöka hitta något att ta med.
Men lyckligtvis är inte min sista stund(!) kommen än, så istället åker jag och handlar korv och dylikt så att la familia inte svälter ihjäl under min bortavaro.
Antagligen rafsar jag ner ett par skrynkliga tunikor och glömmer medicinen när herr B redan är ute och skrapar bilrutorna för att skjutsa mig till flyget imorgon bitti.
Men vaddådå?
Packning är ändå överskattat. Jag slår vad om att till och med den mest rutinerade packaren släpar med sig sånt som aldrig ens används.

Grabbarna fokuserar istället på presenterna som jag ska köpa med mig hem.
Och det har kommit en del underliga önskemål.
Vapen går väl bort med tanke på säkerhetskollen, men vad sägs om en indiansk drömfångare?
Och 13-åringen tycker att jag och kära V ska ta buss, pendeltåg och tunnelbana med garanterat byte för att köpa ett fiskedrag på Söder.
Ja, vi får väl se. Men med tanke på ekonomin är det väl kanske lika bra att stanna i radhuset i förorten istället.

7-åringen ska på kalas i helgen. Och man kan ju tycka att jag med min erfarenhet ska ha koll på det här med presenter. Men se, det har jag inte. Jag har noll koll på vad man bör ge bort och har inte en susning om det finns en hemlig överenskommelse om vad presenterna ska kosta.
Jag ger ofta bort böcker. Dels för att jag tycker att det är en suvve gåva, men också för att jag har ett ständigt lager av halvabokreapriset. 13-åringen tycker att det är "fattigt" att shoppa på mitt sätt, haha.
Nejmen, räcker en bok eller ska man lägga till nåt? Vill 7-åringar ens ha böcker? Lägger jag ribban för lågt? För högt?

Nej, ska man pallra sig iväg kanske?
Det blir en späckad dag.
Tack och lov har 18-årige grannen erbjudit sig att låna min bil och vara chaufför senare idag. Hämta 13-åringen, följt av 7-åringen och 10-åringen, och sedan 13-åringens flickvän i samma veva som han hämtar lilleman på dagis.
Hm. Plötsligt kändes det inte som att min dag är full alls.
Handla, hämta den lila gratisbilen, laga middag....och så var det nog nåt mer...?
Jo, packa var det ja!

Dagens...

Mest intressanta:
När 7-åringen och jag såg ett program inspelat på Grönland. Grönlänningarna visade upp sin kultur och 7-åringen frågade: - Vad är kultur?
Tja, vad svarar man?
- Kultur är allt människan gör.
- Aha. Som att jag ser på tv nu?
- Nej, jag menar tillverkar.
- Å. Då förstår jag. Som att jag skulle tillverka ett hus.
- Ja. Det är en sorts kultur. Något vi formar och eftervärlden kan se.
- Men varför sätter mannen på plastben på en gammal trägubbe?
- Förmodligen för att binda samman sånt som var förr i tiden med sånt som finns nu. För att visa att gammal kultur hör ihop med moderna former.
- Aaaah....
*tystnad*
- Men mamma, grönländarnas högtid när barnen börjar skolan liknar väl väldigt mycket vår familjs kräftfest? Och det är väl gjort. Alltså kultur?
Ja, det fortsatte och fortsatte. Långt efter den barske barnafadern sagt att det var tandborstdags. Tack vare att modern sade sch! bara för att tankegångarna skulle fortsätta att föröka sig.
Coolt! Vuxet liksom. Och ett välkommet inslag i min vardagsgrå tisdagkväll.

Konstigaste:
När jag fick en vänförfrågan som rörde upp hela min värld.
Som fick mig att ifrågasätta vem som ska få ta del av ens innersta tankar och ens vardagligaste svarta skämt på fejjan.
Det tog kraften av hela min tisdag. Fick mig att städa och feja runt hela Dårhuset som aldrig förr. Fälla en tår. Fundera tvåtusen extra varv kring min egen existens.
Jag har inga svar än. Och inte har jag heller svarat på förfrågan utan helt sonika backat ut från Facebook utan att ens säga pip. Ingen lösning whatsoever. Jag vet. Kanske vilar den dock sig i form till imorgon.

Sötaste:
När middagen var klar och la familia fortfarande inte var komplett. Och jag erbjöd 13-åringen med flickvän att äta tidigare än oss andra. 13-åringen tände då lampan i matrummet, släckte den på en gång och menade att middagen inte var nog romantisk om den inte intogs i stearinljussken.

Mest oväntade:
När 10-åringen, efter ett stopp hos tjejliga klasskompisen, kom inklampande med både henne, en klasstjejkompis till och en kille ur en annan klass. Plötsligt händer det liksom. Han som helst är med bästisen annars. Men wow. Extra kul var också att han fick Freudan att göra sitt enda trick, nämligen att dansa, inför tjejernas exalterande ögon.

Brist:
Ja, inte hade jag kunnat ana att äggen skulle bli hårdvaluta när jag fräste ihop middagens pyttipanna. Som hungriga vargar slogs ungarna om vem som skulle få det sista. Men i sanningens namn hade jag heller inte kunnat räkna ut hur många kompisar och flickvänner som skulle äta här.

Fynd:
När man veckohandlar och vänder på vartenda öre går det inte att helt och fullt förmedla lyckan över att hitta en guldtia i vagnen framför sig på ICA. Lägger man dessutom till alla extrapriser, rabattkuponger och "kort datum halva priset" så hamnar man nästan i trans.
- Du är så fattig! Säger 13-åringen. Jag tar det som en komplimang.

Bästa:
När 14-åriga flickvännen förhör 13-åringen inför tyskaprovet imorgon. Awwww!

Livet, döden och en konstig gåva

Jo, herr H mår väl skapligt.
Framför allt lever han ju.
Och dessutom var det inte hans egna, nya, bil som blev mos utan kollegans.
Brrr! Nä, nog om det.

Jag skriver om mitt eget händelserika liv istället.
Som att vi igår fick - jo fick - en lila Hyundai med 18 år på nacken.
Lite småfix av herr B bara så är den som ny.
Vad vi ska ha den till? Ingen aning.
Men den passar i alla fall alldeles yppans till resten av maskinparken, haha.
Och så får jag väl skylla mig själv som introducerat två skrotsamlare för varandra.

På lördag åker jag visst till Hufvudstaden.
För att det är lika enkelt att boka en resa som att klicka hem pärlor från Panduro.
När man äntligen får tummen ur, vill säga.
Och när man äntligen fyra månader i efterskott fått rätt ersättning från FK.
Visst är det fantastiskt när avstånd inte spelar nån roll? Jag träffar faktiskt käraste V oftare än en del vänner här hemma.
Terapi på hög nivå.
Vilket kan behövas precis nu för jag är långt ifrån på toppen av mitt jag.
Det har varit en tung höst. Med ny sjukskrivning inte minst. Men också med annat. Livet, kallas det visst.

Igår skulle min fina morfar ha fyllt 82 år. Det känns extra surt att han inte finns kvar när jag tänker på att han vid 82 års ålder fortfarande hade kunnat vara pigg och frisk. Under sin sista tid var han fortfarande aktiv, rak i ryggen och utan en enda krämpa. Så om inte om:et i form av Alzheimer slagit klorna i honom så kanske, kanske...
Fast det blir man inte gladare av att tänka på förstås. Lika lite som att tänka samma sak om världens bästa mormor som dog blott 54 år ung av ett brustet åderbråck på hjärnan. Men jag kan inte låta bli.

Nä, nu ska jag minsann gå och lägga mig. För att det susar och snurrar i skallen. För att kroppen känns blytung. För att tanken på att göra nåt vettigt känns omöjlig. Men framför allt för att jag kan, får och kanske till och med bör.

Olycka

Egentligen tänkte jag skriva om nåt helt annat...
Men så fick jag bud som att herr H varit med om en trafikolycka.
Ilfart med ambulans, totalkvaddad bil, och allt elände.
I över hundra knyck mötte herr H en annan bil. Som tur var tog det inte front mot front, och förmodligen var det som gjorde att alla överlevde.
Herr H är på sjukhuset nu. Med sönderslitna muskelfästen och ont, ont, ont.
Men han kommer att få åka hem.
Med sin svullna hals och nacke (á la Jabba the Hut) och utan en fd bil.
Tack och lov.
Ödmjukheten inför livet blir inte större än så här.
Herr H är en kär, kär vän.
Och livet...ja, det blir inte bättre än när alla överlever.
När jag tog körkort var vi ett gäng på halkbanan.
Där hade de en bil man fick låtsasvolta i.
Följt av en föreläsning om fart och trafiksäkerhet.
Min körskollärares "Gränsen mellan liv och död går vid 70" har ringt i mina öron sedan dess.
Genom mina två våldsamma trafikolyckor.
Genom riksnyheternas rapporteringar.
Och genom herr H:s olycka.
De körde över hundra knyck....
Vilket ger kalla kårar hos mig.
Kalla kårar som säger att någon har lurat livet.
Kraschen var inte frontal. Den sneddade in vid passagerarsidan och slog runt båda bilarna.
En frontalkrock....nej, jag klarar inte av att tänka det....
Herr H fördes med ambulans till närmaste sjukhus. I en och en halv timma fick han inte röra sig ens ett smack. Vad rör sig i ett huvud under en sådan färd? Nej, hu.
Många går omkring och oroar sig för döden. Funderar över hur man ska gå in i hela situationen med klart och ångerlöst huvud.
Det ser jag. Rädslan för döden är ständigt närvarande.
Så också för mig. Före den tidpunkt då jag såg den i vitögat, vill säga.
Det jag såg då var inte lätt.
Det var inte roligt.
Det var ingen tröst.
Jag vet hur livet kan te sig när man tappat kontrollen.
När man seglar i slow motion emot en annan bil.
När man tänker kloka tankar och känner att det inte hjälper.
Herr H får komma ut från sjukhuset senare ikväll.
Men som jag sa till honom per telefon: tro inte att det är över för att det är över. Känn efter. Prata, prata, prata söder din omgivning med minnen från krocken. Känn efter. Analysera inte sönder din plats på jorden. Känn efter. Ta det för vad det är. Kanske hade inte olyckan en mening alls. Kanske blev bara kontentan att man som person fick perspektiv. Kanske fick man det inte alls.
Hur som helst...
Är jag jätteglad att min vän klarade sig.

God morning! This is your wake up call

Det är inte klokt så mycket en utbränd sate kan sova när det för en gångs skull går att slappna av.
Sedan Halloween-hoolabalooet i fredags är det banne mig det enda jag har gjort.
Antagligen för att jag behöver det, som det så käckt brukar heta.
Men det blir ju inte roligare för det.
Mer bara att jag går omkring i ett halvvaket tillstånd och får ångest över att livet går mig förbi de korta stunderna jag kliver upp ur sängen.
Men nu får det räcka.

Idag har jag varit till stan och ätit lunch på lokal.
Och imorgon ska jag visst på turné med herr J.
För att inte tala om fredagens soppteater.
Även om jag känner att risken för att jag inte släpar mig dit är överhängande. Prat, sorl, skrik på scenen, umgås...nja, kanske lite mycket i ett och samma svep. Men ändå - kanske inte. Tills vidare känns det i vanlig ordning bra att ha planer överhuvudtaget. Även om de känns lite fejk.

Nu har jag till och med tvättat håret.
Istället för att vila, som annars är brukligt efter veckohandling och diverse ärenden.
För jag ska nämligen på utvecklingssamtal.
Den här gången tänker vi dessutom gå dit båda två.
Som en enad front. Eller nåt.
13-åringen är arg. Han vill icke på några villkor ha dit pappa läraren.
Så jag tänkte balansera upp genom att gå dit som mamma och utan att representera ett visst yrke.
Hehe.
Nämen, mannen/myten/legenden är ju lite livlig. Om lärare fick ta eleverna i örat nu för tiden så skulle han ha långa alvöron vid det här laget.
Men det är också så här: att om man är i händelsernas centrum hela tiden, känner alla och är en sån som syns och hörs...ja, då händer det även att det kommer oförtjänt kritik från flankerna.
En gång hade vi ett annat föräldrapar här hemma. För att vår son varit elak. Så vi fyra försökte då pressa fram sanningen. Men när vi pressat på ett tag kröp det fram att sonen var oskyldig och att mamman redan visste om det egentligen. Ridå!
Sedan dess har jag lagt ner allt var opartiskhet heter och sällat mig till alla andra som blundar och säger "Näää, miiin sooon skulleee aaaaldrig!".
Njä, inte riktigt. Och nu sitter jag visst och jagar upp mig själv.
Det är absolut ingenting särskilt som hänt. Det är ett vanligt utvecklingssamtal jag ska på. Men liiiite redo är jag nog ändå, haha.
Åtminstone inför det faktum att jag kanske måste sprätta pappa läraren på näsan några gånger när han tar upp paragrafer ur skollagen för klassläraren( nej, så heter det förstås inte - utan Mentor).

Nu ska jag gå och luskamma mig.
Något både jag och resten av la familia har gjort hela hösten.
För att man inte riktigt får bukt med eländet på låg- och mellanstadiet.
Det skulle vara en underdrift att säga att jag är fixerad vid och lamslagen inför tanken på att det ska kräla i min hårbotten.
Ingen av oss har någonsin haft löss. Så enligt sannolikhetsläran borde det förr eller senare vara vår (o)tur.
Brrrrrrrr!!!

Pengar är roten till allt gott (som går att äta)

Nån gång ska man väl ändå ha en sån där andas ut dag också.

Hög tid, med tanke på allt pappersarbete jag lagt ner fast jag inte orkat.
Tur jag har herr B som jagar mig med piska, annars skulle jag väl sitta nöjd med noll kronor i månaden.

För ett bra tag sedan anmälde jag visst(!) till facket att jag är sjukskriven och därmed berättigad till lägre avgift.
Något de missade och jag sedan inte brydde mig om.
Men efter herr B:s påtryckningar om att ställa allt tillrätta gjorde jag det sent omsider i fredags.
Och ta´me´rackar´n - får jag inte igen flera tusen!

Dessutom har jag äntligen lyckats skicka in tillräckligt rätta papper för att Storebror ska kunna räkna ut ersättningen under mina tre månader hos AF.
Så nu borde det rulla in några extra kulor även från den flanken.

Och nu lovar jag dyrt och heligt att aldrig strunta i pengar igen!
Så det så.
För håller man andan när det gäller allting annat är det väl ganska dumt att hålla den ännu längre för något helt onödigt...

*Andas uuuuuuuut*

Halloween

Sällan har väl så mycket tid gott så fort medan man gjort så lite.

Vet inte ens när jag var in på bloggen senast.
Bland en hel massa andra ogjorda saker som också flyter in i varandra.
Och idag har jag helt olutheranskt sovit bort halva dagen.
Kan det vara så att frun är lite lost sedan biblioteksjobbet rycktes bort under mina fötter?
Hm. Jo.

Nej, det är för deprimerande att skriva om.
Särskilt som det ändå finns ljusglimtar.
Som barnens (nåja) Halloweenpartaj till exempel.
Som faktiskt blev skapligt lyckat trots dålig planering.
Jag var riktigt peppad och nästintill pigg under fredagen.
Tvättade håret innan till och med.
Så tryckte jag först på mig en svart och orange syntetperuk som jag fick en allergisk reaktion av...
Och sedan en stor häxhatt.
Hehe, gissa hur håret såg ut när det torkade?
Först lade vi oss på lur bakom växthuset. För att skrämma skiten ur gästerna när de kom. För jag hade nämligen hittat några gamla (antika) raketer i mitt presentskåp. Häxvrålet var förvisso intakt men de flög inte en millimeter.
Pappan i gästfamiljen kontrade med att hoppa ut ur bilen och skrämma tillbaka. Utklädd till en sån där röd sak med horn som 7-åringen vägrar säga efter som det låter som en svordom.
Sedan hade jag satt upp en slinga med lysstavar i mörka skogen. Det gällde för barnen att samla ihop allihop för att få varsin godispåse. 16-åringen var motvilligt engagerad för att smyga bakom träden för extra effekt.
Godis före maten visade sig vara ett smart drag med tanke på katastrofmiddagen:
Avhuggna fingrar med naglar och allt, möglig spagetti och spindelväv till efterrätt.
Alltså snidade grillkorvar, färsk (läs: klibbig) grön pasta och sockervadd. Plus bål med flytande ögon från Buttericks.
Dessutom: tro aldrig att man kan göra sockervadd i förväg för att spara tid. Den sjunker ihop till en liten sockerklump.
Nå, med ugnspotatis, sallad och bröd blev väl typ de flesta typ ändå typ mätta, typ antar jag.
Sedan härjade alla bara omkring resten av kvällen. Gick loss på det sista av mitt Halloweensmink och det dyraste av mitt riktiga smink, gjorde brasa i eldkorgen ute och eldade lite vad som helst och slogs med sina plastvapen. Fyra vuxna och en 10-åring spelade sällskapsspel. Osv.
Redan tidigt under kvällen tog 5-åringen och 7-åringen av sig de snygga dräkterna som jag och herr B jobbat så hårt med. Men några var i alla fall utklädda hela kvällen.

Och poängen?
Jag tror inte att barnen märkte av min sega o-planering. Så man kan ju undra för vems (min) skull man (jag) tar på kritiska glasögon...
Kanske borde man (jag) ändå lära sig (mig) att ta dagen som den kommer, gilla läget (nej, där går gränsen!) och slappna av....

Resten av helgen har jag inte gjort ett smack.
Sett lite film, åkt och handlat nässprej åt 13-åringen utan att komma ihåg att handla nässprej, tvättat, spelat Star Wars kortspel, löst korsord, druckit läsk och sms:at med herr J.
Fint att jag radar upp det ändå va? Hehe.

Idag är det vanlig vardag igen. Skönt på sätt och vis men också aningen tomt här hemma. Och jag har ingenting inbokat i veckan. Jo, för tusan: soppteater på fredag! Folkhögskolan bjuder. Det ser jag fram emot.

7-åringen. Förstås. Medan han fortfarande hade min sminkning kvar. Och medan han fortfarande hade en fransig luciaskjorta med falu rödfärg på sig. I bakgrunden: den oplanerade middagen. Dålig bild, jag vet. Av nån anledning halade jag fram mobilen istället för Mr Canon. Jag vet inte vad som flög i mig. Men det lär ju inte hända igen, haha.