Olycka

Egentligen tänkte jag skriva om nåt helt annat...
Men så fick jag bud som att herr H varit med om en trafikolycka.
Ilfart med ambulans, totalkvaddad bil, och allt elände.
I över hundra knyck mötte herr H en annan bil. Som tur var tog det inte front mot front, och förmodligen var det som gjorde att alla överlevde.
Herr H är på sjukhuset nu. Med sönderslitna muskelfästen och ont, ont, ont.
Men han kommer att få åka hem.
Med sin svullna hals och nacke (á la Jabba the Hut) och utan en fd bil.
Tack och lov.
Ödmjukheten inför livet blir inte större än så här.
Herr H är en kär, kär vän.
Och livet...ja, det blir inte bättre än när alla överlever.
När jag tog körkort var vi ett gäng på halkbanan.
Där hade de en bil man fick låtsasvolta i.
Följt av en föreläsning om fart och trafiksäkerhet.
Min körskollärares "Gränsen mellan liv och död går vid 70" har ringt i mina öron sedan dess.
Genom mina två våldsamma trafikolyckor.
Genom riksnyheternas rapporteringar.
Och genom herr H:s olycka.
De körde över hundra knyck....
Vilket ger kalla kårar hos mig.
Kalla kårar som säger att någon har lurat livet.
Kraschen var inte frontal. Den sneddade in vid passagerarsidan och slog runt båda bilarna.
En frontalkrock....nej, jag klarar inte av att tänka det....
Herr H fördes med ambulans till närmaste sjukhus. I en och en halv timma fick han inte röra sig ens ett smack. Vad rör sig i ett huvud under en sådan färd? Nej, hu.
Många går omkring och oroar sig för döden. Funderar över hur man ska gå in i hela situationen med klart och ångerlöst huvud.
Det ser jag. Rädslan för döden är ständigt närvarande.
Så också för mig. Före den tidpunkt då jag såg den i vitögat, vill säga.
Det jag såg då var inte lätt.
Det var inte roligt.
Det var ingen tröst.
Jag vet hur livet kan te sig när man tappat kontrollen.
När man seglar i slow motion emot en annan bil.
När man tänker kloka tankar och känner att det inte hjälper.
Herr H får komma ut från sjukhuset senare ikväll.
Men som jag sa till honom per telefon: tro inte att det är över för att det är över. Känn efter. Prata, prata, prata söder din omgivning med minnen från krocken. Känn efter. Analysera inte sönder din plats på jorden. Känn efter. Ta det för vad det är. Kanske hade inte olyckan en mening alls. Kanske blev bara kontentan att man som person fick perspektiv. Kanske fick man det inte alls.
Hur som helst...
Är jag jätteglad att min vän klarade sig.