bild

bild

söndag 30 december 2012

Snögubbebyggarväder

Alla är friska nu.
Och de två som klarat sig från magsjukan visar inga tendenser.
Förhoppningsvis.
Eftersom herr B har tagit med sig en av dem för att se Hobbit.
Han var lite putt över att få nobben av mig men repade sig snabbt när han insåg att barnfilm ses bäst i sällskap av en 8-åring och en 12-åring.
Jag och resten av la familia har varit ute på finpromenad med hundarna.
Det är bisarrt varmt idag. Plusgrader. Och så sent som igår var det minus 20.
Jag kan inte tänka mig något mer otraditionellt än att skjuta raketer och skåla i päroncider utan att frysa ihjäl.
Traditionell nyårsmiddag blir det dock:
Gratinerad hummer alt Minihamburgare
Helstekt Oxfilé, Rödvinssås och Potatisgratäng
Päronhalvor med smält After Eight, Grädde och Glass
Jorå!
Och enligt önskemål ska potatisgratängen inte gästanpassas utan drypa av vitlök.
I aim to please. Vilket förstås är lätt när man själv vill att all mat ska drypa av vitlök.
Det är för övrigt en väldigt enkel trerättersmiddag att laga.
Minihamburgarna är dessutom frysta och bara att mikra. Med bröd och allt. Åtta små för trettinånting kronor. Det enda som är lite trixigt är rödvinssåsen. Den smakar inte lika varje gång nämligen.
Idag åt vi fiskgratäng.
Intressant va?
Ja, jag menar det.
Och vad som är än mer intressant att veta är förstås att jag satt med min tallrik i tv-soffan för att se Hellner tappa mark.
De andra satt i matrummet.
Det lustiga var också att ingen ifrågasatte varför jag åt framför tv:n.
Jag kanske ska sätta det i system...

Men nu är all sport slut för idag.
Och det är hög tid att jag börjar ägna mig åt biokompensering big time.
Småtrollen skriker efter popcorn och annat.
Själv skriker jag efter ett glas vin.
Men om man kallar det för nyårsaftonskompensering blir det ju förstås tillåtet.
Så här på lördag? Söndag? Dag före afton? Mitt i jullovet? Äh. Whatever.

lördag 29 december 2012

Hopp om liv

15-åringen har haft en jobbig natt och dag.
Men nu verkar det värsta vara över.
Vi lyckades allihop att äta middag alldeles nyss.
9-åringen och 4-åringen är de enda som klarat sig.
Hittills.

Själv har jag mått riktigt bra idag.
Klantig tajming med tanke på att jag helt ynklig hade kunnat bädda ner mig i tv-soffan för en heldags sportande om jag fortfarande hade varit sjuk.
Nå.
Nu gjorde jag ju det ändå.
Tour de Ski - äntligen!
Och två fina andraplatser av Kalla och Hellner.

Enligt jultraditionen har jag tappat både dygnsrytm och veckodagskoll.
Det känns inte direkt som lördag...
Äh, jag längtar efter vanlig (haha) vardag.
Vilket jag i och för sig starkt misstänker att jag är ensam om i Dårhuset.

fredag 28 december 2012

Facebookinferno

Njä, det är kanske inte lätt att födas in i familjen Annorlunda.
Det kanske inte är kul när mamsen och papsen skojar på facebook och lägger ut pinsamma bilder.
Men...
Reality check!
Ta bort elaka pappa som vän och du tappar dina nästan tusen vänner och hela dit facebookkonto.
Så det så.
O, varför varför varför har inte våra barn ärvt vår humor?
Varför kan de inte acceptera att vi är de vi är?
Och varför ska livet vara så allvarligt när det knappt har börjat?
Äh.
Där fick han sig!
Lycka till att komma åt min blogg :)
 

Nej, men allvarligt - del II

Kräktes hela natten.
Med korta avbrott för herr B:s och 6-åringens toabesök.
Magsjuka in da house alltså.
Och jag fick ställa in dejten med min cybervän H.
För att inte tala om att göra alla barn som inte fick åka till leklandet besvikna.
För att absolut inte tala om att herr H från fjällvärlden fick vända om hem redan innan han hade startat.
Och fröken B fick en stilla hemmakväll med sin valp istället för att dricka G&T i Dårhuset.
Förhoppningsvis lät vi också bli att smitta två 17-åringar som råkade sova över en våning upp här. Och lika förhoppningsvis har 9-åringen som övernattade hos kräksjuk kompis inte blivit smittad därifrån heller.
Så gick det med den fullspäckade helgen.
Hela förmiddagen kändes det riktigt surt men nu har jag insett att det är ingen idé att gräma sig över omständigheter.
Vi har gjort det bästa av situationen och sett Arthur 3 med barnen och dukat fram snask till de få som inte mår illa.
Jag har också bestämt mig för att förra gången jag kräktes var den sista. Punkt slut. Och mår nu lite bättre. Kanske så bra att jag sätter mig upp i soffan för att se dum-tv resten av kvällen.

torsdag 27 december 2012

Nej men allvarligt,

Nej, jag ska sluta låta så negativ.
Visst finns det problem, sjukdom och orosmoment i mitt liv.
Men jag överlever.
Barnen har haft en riktigt god jul.
De har fått önskeklappar beyond önskelistan.
De har fått sovmorgon och obegränsat med läsk.
De har fått en överdos av jullovslediga släktingar och vänner.
De har fått julmys hemmavid.
Det är förstås det som räknas.
Hemmagjorda pepparkakor och slätstrukna skjortor.
Jag älskar dig - gåvor.
Nedvarvade (nåja) föräldrar.
Och drivvis med snö.
Min barndoms jular kan jag inte göra nåt åt.
Men jag kan förstås göra om, göra rätt med mina egna barn.
Säga Ja istället för Nej.
Bry mig.
Välkomna deras vänner in i mitt värmeljusmättade hem.
Jodå.
Julen kan vara bra också.
Så det så.
Men visst är det en uppskruvad storhelg?
Det finns liksom inte alls samma krav på att vara lycklig, lyckad och mysig på midsommar...
Fast visst är jag glad att ha släkt och vänner jag kan träffa.
Att bli hembjuden, bortbjuden, inbjuden...
Och att ha goda vänner här på middag.
Jag är tacksam över att det finns de som står ut med mig.
Så det så.
Och mitt nyårslöfte får bli att nu och för alltid se den ljusa sidan av livet.
Att bejaka det som är gott.
Att uppskatta det som funkar.
Ja.
  

Bråda tider

Ånä.
Inte gick det så lätt att bli av med julen.
Strax efter att herr B slängt ut den hysteriskt barrande Disneygranen kom småtrollen inkånkande på en hemmaskördad variant.
Nu står den på bordet i biblioteket och lyser lite halvelakt med sin röda slinga.
Och julen börjar visst om.
Suck och stön.
Igår var det familjesammankomst hos min mor.
Även om vi var en familj kort pga magsjuka så räckte det ju till.
Megajulbord och julklappslek tar liksom en stor tugga ur sinande krafter.
Idag har vi bara styrt upp barnen och deras kompisar men imorgon väntar ännu en juldag.
Först blir det Leos lekland med småtrollen, 9-åringen och hans kompis och min vän H från Dalarna med sina två pojkar.
Sedan kommer herr H från fjällvärlden och ska sova över samtidigt som jag också har bjudit hem fröken B med dotter och valp.
Tack och lov har min bror sagt ifrån sig all uppvaktning på 37-årsdagen imorgon, annars vete tusan hur jag hade fått ihop det.
Nu ska jag åka och bunkra upp med diverse onyttigheter inför helgen.
Jag och hela stan, I´m sure.
Men sedan blir det att slappa resten av kvällen.
Nån måtta får det ju vara.

tisdag 25 december 2012

Äh

Jag såg en bit av Tomten är far till alla barnen igår kväll...
Och kände för ett ögonblick att jag nog inte har det så dysfunktionellt trots allt.
Antagligen är det därför jag också gärna ser dokumentärer om kraftigt överviktiga, transsexuella och andra som har svårt med sig själva.
Plus program om människor i livets slutskede, med alzheimers och ja, ni fattar.
För att perspektivet jag får i allt det intressanta är guld värt.
En stund.
Sedan vaknar jag igen och inser att jag sitter i min egen skit hur som helst.
Och så gör jag som ikväll: tar två Sobril och försöker flyta bort.
Men julen....nja, allt som hör till den går tydligen inte att att stänga av med ångestdämpande medikamenter.
För det är ju faktiskt inte bara jag som är dysfunktionell och har svårt med mig själv.
Barndomens jular har inte bara smaken av knäck i munnen, om man säger så.
Och vuxenlivets jular är inte helt lätta heller.
Eller annan tid på året för den delen.
Ha ha.

Näää, man ska inte skriva såna här inlägg på självaste juldagen.
Fy på mig.

Och fy på vår barrande gran som herr B slängde ut redan idag.

Jag har aldrig sett en gran som fäller alla sina barr redan före julafton.
Kanske måste kapitulera och ta in plaståbäket nästa jul.

måndag 24 december 2012

Mellanlandning

Efter julgröt hos svärfars och klappöppning för barnen rycktes jag visst med av svenska folkets överflödstänk och lät mina söner gå loss på Icas godisavdelning.
Less is more kan väl få gälla under årets alla andra dagar.
Liksom.
Och förresten behövs det rätt mycket socker för att balansera upp min moders salta och feta julbord ikväll.

Nu leker alla med sina klappar och julfriden har sänkt sig över Dårhuset.
Nå. Över alla utom herr B. Han drar omkring dammsugaren och svär över Nestors senaste tilltag:
En vintersko söndertuggad i molekyler.
Själv har jag just konstaterat att min gravade lax smakar som sig bör och gjort en eminent gravlaxsås till.

3 msk senap
1 msk vitvinsvinäger
1 msk socker
1 äggula (valfritt)
1½ dl olja
Dill, salt och vitpeppar

Man ska vispa ner oljan i en tunn stråle, ni vet. Men jag kör ihop allt på en gång med hjälp av stavmixern.
Mycket god. Och snygg. Fluffig och blekgul.
Haha, nä det lät inte så snyggt kanske. Mer som en bullmamma på dekis. Men. Jaja.

Undra sa flundra om jag ska gå och norpa ett paket ur julklappssäcken förresten...
Det man inte vet mår man inte illa av.
Och om mamma och plastefar inte får gå på teater och se Den inbillade sjuke så kan de ju vara barnvakter när jag och herr B går...

Närå. Jag ska vara snäll. För det är inte bara Tomten som smyger omkring här ute. Utan även födelsedagsbarnet Jesus. Och 4-åringen säger att han till och med kan höra inomhus så det gäller att passa sig.

GOOOOOOOD JUUUUUUL kära läsare

Tja, herr B kommer väl att slå ihjäl mig. Men det kan det vara värt. Detta föreställer en kokt oxtunga från gången jul. Ha ha ha!




söndag 23 december 2012

Baka, baka pepparkaka

Jullunch hos svärmor och julmiddag hos min ömma moder gör att julförberedelserna i år stannar på en minimal nivå.
Skönt för en utbränd stackare.
Men samtidigt lite snopet för en sillinläggande och organisatoriskt lagd bullmamma.
Det enda jag gjort är en liten gravad lax.
Men vet ni...
Jag tycker att det är för mycket fokus på själva julaftonen.
Som att julen bara varar en enda ynka intensiv dag.
Mellandagarna hör ju också högtiden till.
Och jag tänker skjuta på julgodistillverkningen tills efter julafton. Ja, plus allt annat jag inte hunnit/orkat.
Idag bakar vi pepparkakor.
Ett rätt så stort projekt när man både har småbarn och större barn med kompisar.
Men jag passar på att multitaska och koka risgrynsgröt samtidigt.
Sedan ska jag griljera en skinka.
Nå. Det kanske är rätt juligt här ändå.
Men någon uppesittarkväll blir det icke.
Jag var så eländig och dålig igår att jag tog Sobril mitt på dagen och sedan ett par sällsynta sömntabletter i natt.
Med den följden att jag är bakis på alla sätt och vis.
Nä, det blir nog gonatt och mörkt i Dårhuset rätt tidigt har jag en känsla av.
Tur att det är bättre fart på Grinchen...eh, jag menar herr B.
Han har hållit igång hela dagen med paketinslagning och strykning av finskjortor.
Nu är han och lämnar paket hos min mor.
Plus spanar in förödelsen efter att deras avloppsrör under källargolvet sprack i förrgår.
Och så hoppas jag att han åker runt och stoppar ner mina sista julkort hos folk i närheten.

fredag 21 december 2012

Jo. Jag dog.

Föga förvånande.
För naturligtvis var hela stan i farten, paxade varenda parkeringsplats och skapade milslånga köer i mer än alla butiker.
Nå.
Jag köpte allt på listan.
Good girl.
Sedan skulle jag vila.
Bad children.
Så det fick vara.
Nu har vi istället ägnat förkvällen åt att bjuda hem folk i mellandagarna.
Enkelt på papperet...
Liiiite svårare i eftertankens kranka blekhet.
Men ändå ett måste.
För slutar man träffa folk är man illa ute.
Herr H från fjällvärlden är en av de personer jag helst träffar.
En av dem jag mår bäst med.
Så han måste förstås komma hit.
Och så har jag bokat in käraste fru L. Givetvis. Eftersom hon är en av mina bästaste vänner.
Sedan träffade jag lite löst(!) folk när jag trängdes i butiker...Som jag absolut kände att jag behövde träffa.
Ja. Jag gör ju så.
För att inte tala om cybervänskapsbanden som måste näras.
Fina H från Dalarna som hälsar på ingift släkt i trakten är ett givet kort.
Och ett par andra.
Hå och hej med farbror Frej.
Det byggs på minsann.
Gott så.
Goda bekantskaper.
Välgörande umgänge.
Men...
Tja. Sitter jag inte i en sjunkande båt så säg?
Tjoho!

Överstetomten

Idag serverades julpjäs á la klass tre till frukost.
9-åringen gjorde en strålande insats som överstetomte med skägg och med kudde på magen för att fylla ut tomtedräkten.
Han är ju fortfarande ganska blyg - även om det lättat på senaste tiden - så det var härligt att se honom på scenen.
Det var dock inte så lätt att få med 4-åringen till skolan. Han värnar verkligen om sina lediga fredagar och vill helst bara hasa på hemma och absolut inte klä sig. Men väl där gick han och satte sig med sin bästaste herr G och hade nog en rätt okej morgon.
Nu har han återgått till slappandet. Klipper svärd ur gamla kartonger och färglägger samtidigt som han ser Musses Klubbhus.
Storgrabbarna är också lediga. Det ska vi fira genom att äta lunch på 12-åringen favoritrestaurang. UTAN småbrorsor alltså. Lilleman och herr B får vara hemma och skotta istället. Rättvist, haha.
Och kanske är det därför herr B skrivit en oändligt lång inköpslista till mig.
Usch, jag tycker inte om julhandeln. Inte att ge mig ut i folkhavet och inte att köpaköpaköpa ba för att.
Nå. Möss till ormen är förstås ett måste. Liksom antidepp till mig. Och vin måste man ju ha hemma för att överleva jullovet. Plus ett par sista-minuten-julklappar, glass och ost.
Jag kommer att vara död när jag kommer hem.
Men det blir lugnt här ikväll. Bara några kompisar till barnen och en gnocchimiddag signerad 15-åringen.
Och imorgon ska vi på kalas plus att jag ska grava lax.
Sedan är det bara att vänta på tomten.

onsdag 19 december 2012

Piller

Jag är extremt dålig på att ljuga.
Ja, till och med på att frisera sanningen ens lite i kanten.
Jag skäms som en gris, flackar med blicken, svettas och får hjärtklappning.
Så därför låter jag bli.
Men att ljuga så man tror sig själv är förstås en annan femma.
Till exempel när man oförhappandes blir uppringd av sin läkare som frågar hur medicinhöjningen tagits emot av ett sargat psyke.
Mjä, han frågade förstås inte precis så. Men med samma andemening.
- Jovisst, bara bra! Jag mår nog faktiskt bättre! Och biverkningarna har gått över helt och hållet också!
Hörde jag mig själv kvittra.
Det satte liksom tonen för hela samtalet och ifall FK buggat min telefon skulle sjukpenningen rykt direkt.
För inte kan en sån här glättig, skämtsam och stabil person vara deprimerad.
Glättigheten gick så långt att när Dr McDreamy meddelade att han skulle vara borta från kliniken under våren svarade jag att det inte var någon fara, för jag skulle både hålla ställningarna och vara kvar när han kom tillbaka.
Så skrattade vi båda två och önskade varandra en god jul.

Men....eh, vänta nu?
Vad hände här egentligen?
Den där analysen av mitt mående...
Plötsligt kände jag inte igen den.
Plötsligt kände jag att den var en ren lögn.
Tja. Så hade hon gjort det igen då. Ni vet, klassens clown och allt det där.
Men det ligger mer än så bakom ett sånt där samtal förstås.
Framför den djupt rotade viljan att det ska vara sant att ett litet vitt piller gör så att jag slipper ligga på rygg och sprattla.
Så har vi förstås också  den lika djupt rotade viljan att inte vara till besvär. Att inte skapa merjobb för nån annan och att inte ta upp tid och resurser.
Om man därtill lägger en rädsla inför att återigen behöva byta medicin och bygga upp en tilltro till ännu ett piller som kanske inte funkar...
Ja, då kan jag lite grand förstå varför jag ljuger för mig själv.
Här och nu. 
För att jag vill intala mig själv att det är så jag mår här och nu.

måndag 17 december 2012

Julkort

Jo, jag avbokade julbordet jag var bjuden på imorgon.
Suck och stön.
Då har det gått långt.
Men strunt samma.
Jag har ju gjort sju julkort idag.
Tralalalala.
Nu går jag och småtrollen på extremt kreativt sätt loss på mitt pyssellager tillsammans.
Härligt.
Om de gör kort till mormor och farmor slipper jag ju.
9-åringen har på gentlemannamässigt sätt skickat en julklapp till flickvännen.
Men eftersom allt är så himla pinsamt bad han mig att skriva med snirklig skrivstil på kuvertet för att hon inte skulle ana att det var från honom.
Med följden att jag fick säga till flickvännens mamma vem paketet är ifrån. Med önskemålet att peka henne i rätt riktning. Haha. Ja, de är söta.
Ääh, jag har haft en riktig skitdag.
En lång skitdag.
En sån där skitdag när jag längtar efter la familia och när de väl kommer hem blir det än värre.
En sån där dag när man inte kommer undan.
Sig själv.
Skit.
Sjukdom.
4-åringens alster. Fast det blev visst fler klistermärken efter jag varit framme med kameran. Till farmor. Underbart!

Dipp

När jag blir folkskygg vet jag att det är illa.
Tendenserna har varit där hela hösten, men nu är det än värre.
Visst.
Det stavas depression och är ett övergående sjukdomstillstånd...
Men såna här dagar känns det hopplöst.
För att skingra tankarna har jag satt igång med mina julkort.
Inte för att jag kommer att hinna få iväg några men det är skönt att ha nåt att göra.
Annars skulle jag helst gå och lägga mig, men det är ingen idé att ens försöka när jag mår så här.
Dra täcket över huvudet och inte kliva upp förrän jag fungerar och kan gå till jobbbet...
Det vore nåt det.
Det (o)lustiga är också att ju mer jag stänger ute världen och går in i mig själv - desto fortare snurrar allt utanför - och desto mer värdelös känner jag mig.
Jag vill ju också julbaka, träffa vänner och äta pepparkakor, gå på jullunch och grava lax.
Eller rättare sagt: Jag skulle vilja att jag ville.
Äh.


söndag 16 december 2012

Får man kasta ut granen snart?

Jäkla barrande.
Som vanligt får man väl vad man betalar för.
99 kronor för världens yvigaste juleträd är kanske lite väl billigt.
Dessutom är det barnen som klätt granen.
Say no more.
Julen är ful och kitschig.
Och i år har jag visst flippat och till och med hängt upp en stor tomte i en gardinstång.
På hedersplats i granen sitter min flamingo som är gjord av rosa pärlor.
Haha.

Tredje advent redan.
Och mitt julkortsprojekt har havererat.
Det är bara att inse att det inte blir några.
Strunt samma.

Idag är det lite skottning (eller mycket), lite gäster och en massa vintersport på agendan.
Herr B är oförskämt piggelin efter gårdagkvällen.
Bra det, för jag orkar ändå inte skjuta omkring på snöslungan.

I natt hade jag en konstig dröm.
Ja, jag har ju ofta det men aldrig förr har jag fått en ångestattack i drömmen.
Jag var hos min ohängde far och hälsade på och skulle försöka ta mig därifrån på snabbaste sätt.
Kom på att jag hade köpt tågbiljetter men hade glömt var jag lagt dem.
När jag så stod i min(!) egen hall och rotade runt bland alla vinterkläder och skolväskor fick jag panik.
Så vaknade jag med en puls på sjutusen.
Man kan ju tycka att innehållet i drömmen skulle räcka. Men när den dessutom blev fysisk blev det dubbelt så jobbigt.

lördag 15 december 2012

Kojbyggaråldern

En ensam ö i ett hav av människor...
Stackars mig.
12-åringen redigerar film.
9-åringen har tjänat ihop till Minecrafttid.
15-åringen har ockuperat stordatorn.
Småtrollen ser Fem myror.
Jag har i tur och ordning försökt umgås med dem men när de svarar enstavigt blir det liksom inte så kul.
Vidare har jag löst ett korsord och druckit ett yttepytteglas vin.
Och fejsbookat mig blå.
Och hängt tvätt.
Jag är ju som bekant sämst i världen på att ha tråkigt.
Jag som hade tänkt att vi skulle se film tillsammans.
Jag och HELA unghögen alltså.
Men jag måste nog uppdatera min verklighetsuppfattning tror jag minsann.
Det småtrollen vill se vill inte jag se.
Och det de stora kan tänka sig se är inte lämpligt för småbrorsor.
Sällskapsspel?
Eh, glöm det.
Hur ska man kunna samsas kring ett spel när det skiljer mer än elva år mellan barnen.
- Ååååå, nu får vi demolera om allting!!!
Skriker 4-åringen inifrån kojan i tv-rummet.
Jag antar att det var en sån där freudiansk felsägning. Att han menade renovera. För hundarna sabbade just ett helt kök och mammas kisshörn(!). Men demolera var just rätta ordet.
Kommer ni ihåg kojbyggaråldern?
Det var tider det.
Då hade man inte tid att ha tråkigt.
Och det här magiska tänkandet som man tappar mer och mer av med åldern.
Jag minns när jag och lillebror högg och spikade i en gammal stubbe i farmors sommarstuga.
Vi var helt övertygade om att så småningom lyckas med att göra en ingång ner till en underjordisk grotta där vi skulle övernatta.
Jag minns fortfarande känslan fast projektet ligger över 30 år tillbaka i tiden.
Eller den gången vi samlade ihop alla utekatter vi kunde hitta i vår lägenhetsförort. Vi stoppade in alla i vårt förråd på gården och tänkte att vi skulle behålla dem. Att mamma aldrig skulle upptäcka nåt. Nå. Åtminstone tills de rök ihop och pinkade på vår gästmadrass. Men ändå.
Det där med djuren har jag förresten fortfarande kvar. Älskar att hämta grodyngel på våren. Tar hand om övergivna fågelungar, matar igelkottar och en massa annat. För att inte tala om knasiga hundar som ingen annan vill ha då...
Nu blev visst kojan till ett slott.
Härligt.
Jag tror jag går och lägger mig i mitt kisshörn och tittar på Magnus och Brasse.

Partylördag

Herr B ska på partyparty och julshow ikväll.
Och då blir det ju ofrånkomligen partyparty även hemma.
Vilket passar mig mycket bättre.
Okammad, osminkad och otrevlig(!).
Däremot är det väl osäkert om ljudnivån blir lägre, men det är smällar man får ta.
Happy Feet II, julmust och popcorn är inte fy skam.
Om jag inte rent av tar ett glas vin och firar att jag slipper hämta herr B i stan i natt.
Han har nämligen privatchaufför kvällen till ära.
Inte mer än rätt med tanke på att bussen åkte runt och hämtade bygdens alla 15-åringar efter bion igår kväll.
Kvällens roligaste var när en av grabbarna fastnade på utvägen och jag var tvungen att slita ut och dumpa honom i en hög på garageuppfarten.
Hoppas att föräldrarna tittade på bakom gardinen. Det såg verkligen ut som att det inte skulle vara mer där.
Extra roligt med tanke på att våra ungdomar är världens mest skötsamma.

Annars är det en sån där vanlig komma-ikapp-lördag i Dårhuset.
15-åringen springer runt och levererar salami till grannarna.
Det kryllar av barn här och 6-åringen sparkade just i väg till grannen.
Vi har städat lite och ska snart ge oss ut i julhandeln för att köpa blodstillande till stackars Ferry som för första gången fick en av sina svarta klor för kort klippt igår kväll.
Nu har han ett irriterande bandage och hoppar omkring på tre ben. Så fort han kommer ut i snön börjar det nämligen om att blöda.
12-åringen klev upp tidigt i morse och städade frivilligt(!!) sitt rum. Märkligt. Men plötsligt händer det, säger man ju. Likaså att 15-åringen har skottat av sitt tak.

Jag väntar på skidskytte. Of course. Alltid.
Intressant info va?
Ja, jag menar det. Orkar man inte skriva om all annan skit så kan man åtminstone rapportera om dårhuslivet.

fredag 14 december 2012

Kaffe-penis

När dagen börjar med att jag häller en skållhet kopp kaffe över min mans ädlare delar....
Så har man liksom satt ribban.
Jo, dagen blev därefter också.
Min mage kraschade å det grövsta, 6-åringen fick hämtas på skolan eftersom fröken påstod att han hade ont i magen och herr B hamnade i en onödig diskussion om att skolan brustit i att anmäla olyckan i lekparken häromdagen.
Nå.
Nu har heeela familjen i alla fall klätt vår hysteriskt barrande gran.
Förutom 15-åringen som är på bio.
Och förutom 12-åringen som vägrade komma ner.
Och förutom 9-åringen som är på dåligt humör.
Dessutom fick vi inte fast den i foten så precis innan den tippade fick vi knyta fast den i taket. Granen alltså. Inte 9-åringen.
Nu väntar vi på Barda. Eller vi och vi...
Jag är så less på det att jag överväger att frivilligt åka och hämta en busslast med 15-åringar i stan.
Om jag inte helt enkelt måste parkera mig på toan förstås.
Ljuuvliga fredag!


torsdag 13 december 2012

Man saknar inte kon förrän båset är tomt

Mitt under luciatåget på dagis träffades jag i magen av insikten det var mitt småbarnslivs näst sista.
Att traditionen som började redan förra årtusendet nu går in på sista varvet.
Första åren hade jag inte så mycket till övers för att sitta och se andra föräldrar överdrivet beundra sina egna barns falsksång och näspetande, det ska jag villigt erkänna.
Men nu har jag inte bara vant mig utan även lärt mig att uppskatta alltihop.
Ja, jag får till och med tårar i ögonen för att barnen (inte bara mina) är så hjärtskärande söta.
Och på riktigt blir jag också lite ledsen och besviken över att missa luciatåget på skolan. Med en 6-årig tomte så nervös att han nästan framkallade hårlöss igår kväll.
Jag vill hinna se alltihop!
För att det är så himla kort tid barnen är små.
Även om vissa drar ut på det längre än andra och nu är inne på sitt 16:e år som småbarnsförälder...

Nå. Vi går all in hela dagen faktiskt.
Lussebulle redan till frukost och bortbjudna på julbordsmiddag.
Så nu ska jag slänga ihop en liten julegave till värdinnan.
Kanske klippa och klistra på dagisvis och få till ett julkort också.
ETT julkort.
Rimligt och good enough.

Och det märkliga vädret fortsätter.
Bara 4 grader kallt och regnblandad(?) snö.
Väldigt konstigt, med tanke på att det så sent som i förrgår var kallare än i Sibirien.
Men en bra upptining för julgranen vi baxade hem från la stada igår kväll förstås.
Snål - eh, ekonomisk menar jag - som man är gällde det att hitta den allra största 99-kronorsdisneygranen.
Vad jag missade med tremetersvidundret ifjol var naturligtvis att så höga granar är alldeles för vida för att rymmas i ett litet Dårhus, så den traditionsenliga frågan kvarstår:
Var ska man ställa julgranen???
Jätteknäck från ifjol. Bra balans till jättegran.

onsdag 12 december 2012

12-12-12

Det skulle vara enkelt och idiotsäkert att komma ihåg födelsenumret om man födde barn idag.
Till och med lättare än min morfar, som var född 311111.
Förhoppningsvis slipper jag dock föda idag. Det orkar jag inte. Även om den medföljande viktnedgången skulle vara trevlig så känns det liksom inte värt det.
Att ha fem barn räcker. Särskilt som det går en lusepidemi i trakten. Min skräck och fasa. Det och springmask. Varken jag eller barnen har någonsin varit drabbade av varken det ena eller det andra, men det känns som om snaran dras åt varje gång jag hör talas om någon som råkat ut för det. Som att sannolikhetsläran ska få upp ögonen för min familj och tycka att det är vår tur nu.
Nej, huvva. Det klarar jag inte ens att skriva mer om.

Jag tror att det var -24 som kallast igår. Idag är det hips vips bara -9. Huset hinner inte riktigt med så det är väldigt varmt inne.
Igår var jag hård mot de hårda. Storbarnen stod på sig och stack till skolan utan täckbyxor, långkalsonger eller vinterskor. Så byltade jag på mig och gick för att möta dem på hemvägen. Efter ett par kilometer var de rätt möra, kan jag säga. Jag övervägde faktiskt att ta bilen och hämta dem vid skola/buss men vad hade de lärt sig av det? Idag såg de ut som små eskimåer med lager på lager. Haha, och så är det inte ens kallt.

Förresten var jag rätt så mör själv efter min raska promenad med Nestor före/efter/över/under mig. Jag är ju inte frisk, förstår ni. Hostar så det låter som lunginflammation. Och så är jag yr och illamående. Helt slut. Jag tyckte väldigt synd om mig själv som tvärdog just innan middagen igår. Ända tills jag kom på att jag visst hade dubblat mitt antidepp och därför drabbats av samma biverkningar som tidigare. Biverkningar är ingen riktig sjukdom. Kanske till och med ett tecken på att något i ett par små vita piller kan hjälpa mig, så inte var det särskilt synd om mig.

Till sjukdomskänslan och saken hörde väl också att jag suttit precis i utblåset från värmepumpen och slagit in alla (jo, alla) julklapparna till barnen just före jag gav mig ut i kylan. Dutti ja va. Kanske blir det jul i år igen.

tisdag 11 december 2012

tv-terapi

Jag offrade större delen av Nobelfesten för att se handbolls-EM igår.
Och jag kan inte ens minnas senast när två intressanta program krockade.
Men jag valde rätt. Handbollen blev en riktig rysare som svajade in i det sista. Tyvärr lyckades inte svenskorna peta in det där avgörande målet i slutsekunderna och matchen slutade oavgjort. Men ändå.
Prima underhållning när man annars håller på att förgås av ångest och redan har löst så många korsord att man har ont i handen.

Idag känns det bättre. Fast det skriver jag i och för sig den här tiden på dagen rätt ofta. Av den enkla anledningen att jag mår som bäst då. Det är mitt på dagen jag smider alla planer för att komma vidare. Utan någon som helst självinsikt eller förmåga till reflektion över gårdagen, haha.
Nej, stryk haha förresten. Jag ska lägga av med sånt.

Så. Dagens planer då.....
Hm. Nä, jag har nog inga.
Hemska, improduktiva människa.
Jag har inte ens lust att göra några julkort i år. Märkligt. Men det kanske hinner ändras. Kanske blir jag anfallen av en massiv julstämning i elfte timmen trots allt.
Igår hade jag i alla fall vaga planer på att åka och köpa en julgran. Men det är snorkallt idag och jag orkar inte tina upp bussen. Jag får väl se om jag hittar någon som duger ute på ägorna när jag ska ut med hundarna.
Usch, vad jag tycker att advent går fort i år! Jag hinner inte med.


Ferrys nya bästa kompis. Vi får se hur länge vänskapen varar. Nestor bruka kidnappa dem och tömma dem på fyllning rätt så fort. Nu på morgonen har han plockat loss ögonen. 4-åringen är söt som fortsätter att offra sina mjukdjur.

måndag 10 december 2012

Vi komma, vi komma, från pepparkakeland

Att släpa med sig åldrig mor och febrig son för att åka och handla när man själv är det där ordet som börjar på s och slutar på juk som man lovat att inte nämna mer på bloggen...
Ja, det tär en aning.
Nu är ju förvisso min mor med sina 58 år på nacken inte särskilt åldrig, måste väl inflikas. Men jag gillar uttrycket. Man ser det ibland bland namnen i dödsannonser. Jag vet inte varför. För enligt naturens alla lagar är det förstås underförstått att en förälder är äldre än sin avkomma.
Med kassarna fyllda av tråkig mjölk, smör, juice, bananer och bindor för ett helt kompani normalblödande kvinnor höll jag på att somna på vägen hem.
12-åringen hade nog roligare. Han pantade mina flaskor och köpte korv och läsk för pengarna på Ica...
Och sedan fick han nya pengar av mormor och unnade sig både pyttesmå tomater, fryst minipizza och lite annat på Willys.
Nå. Det får inte vara för kul att vara hemma från skolan. Så nu tvingar jag honom att plugga till det stundande provet i stormaktshistoria. Sedan ska han ut med sopberget.
Så det så.
Själv ska jag försöka leta reda på alla luciaskjortor. De är förstås i den där försvunna säcken tillsammans med min bästa slinga och mina snyggaste julgardiner.
Eftersom alla killarna i förskoleklassen ska vara tomtar har 6-åringen naturligtvis bestämt sig för att på motvalls vis vara stjärngosse. Annars försöker jag lobba för pepparkaksgubbe. Både för att jag har en oanvänd sådan dräkt och för att det i år visst är politiskt inkorrekt att klä ut sig till en kaka. Rasistiskt. Eller hur det nu var.
Förra året köpte jag en hel bunt tärnljus på rean för ynka 1 kr/st. Jag var mycket nöjd över mitt fynd. Ända tills jag insåg att mina småbarnsår är över. Inte har jag någon liten tomte som vill stå och vifta med ett lasersvärd längre, haha.

Operation uppryckning

Nå.
Om herr B åker till jobbet och lilleman till dagis ska jag väl också kunna hitta någon slags vardagsbalans.

Kanske lite bättre i febern idag.
Jo, det ÄR bättre, bestämde jag just.
Så. Nog om det för alltid nu. Jag lovar.

Jag går och lägger mig en stund innan jag åker och köper mjölk.
Så får det bli.
Månda du sa, månda de va.

söndag 9 december 2012

Bästa medicinen

...heter Vinterstudion.
På nåt sätt känner man sig produktiv trots att man bäddar ner sig framför tv:n när man hjälper till att heja fram alla svenskar.
Tack och lov.
För nåt annat orkar jag inte göra.
Fortfarande feber och allt det där.
Dessutom har jag fått mens.
Och det värsta av allt: tappat smaken helt och hållet.
Ja.
Nä.
Här läggs minsann ingen lutfisk i blöt idag.
Inga andra dagar heller förstås, eftersom det är superäckligt.
Men dock.

Stackars herr B som inte heller är kurant är ute med snöslungan.
Det snöar som bara den.
Tänk, bara för någon vecka sedan var det stora samtalsämnet huruvida vi skulle få en vit jul alls...
Och sedan kom allt på en gång.

Om jag inte mådde så apigt skulle jag gå ut och fota.
För det är ögonbedövande vackert med all snö i träden.

lördag 8 december 2012

Lörda med Larssons

Feber, feber är min arvedel. Min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.
Ja.
Fortfarande sjuk.
Fortfarande uttråkad.
Fortfarande liksom...ja...typ...blä.
Håller kontakt med la familia via grottgrymtningar och med världen via internet.
Idag har jag dock inte lämnat Dårhuset alls.
Läskig tanke.
Läskig verklighet.
Att det är okej när man är förhindrad av fysisk oförmåga men borde skärpa till sig när man känner samma sak då ens psykiska oförmåga hindrar en.
Att vara förkyld med de luxe paketet är en ursäkt as good as it gets.
Men att vara utbränd, deprimerad, ha panikångest, ångestsyndrom och lite annat är bara att skärpa till sig.
Javisst.
Mina egna fördomar ställs på högkant.
Men dock.
Så är det.
Sjuk = fysiskt.
Skum = psykiskt.
Äh.

fredag 7 december 2012

Åt fel håll

Njä, det här går inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Inte för att halsbölden verkar utvecklas till en läskig varböld som måste punkteras, men med streptokocker som studsar omkring, hög feber, galen hosta och så mycket astma att jag måste palla upp mig i soffhörnet för att försöka sitta och sova känns det väl inte tiptop direkt.
Så jag har ställt in ännu en dag.
En utflyktsförmiddag dessutom.
Och en begravning.
Och förhoppningsvis ett utvecklingssamtal.
Men hur man än vänder sig har man rumpan bak förstås.
Att ställa in veckans andra läkarbesök och inhalering på VC eller uthämtande av recept går ju inte.
Inte heller finns det en chans att 6-åringen går med på att jag backar ur spakvällen som jag och han ska ordna för hela familjen precis exakt denna kväll och ingen annan.
Tur att 15-åringen bjuder på helgmiddag i alla fall.
Och tur(!) att herr B engagerar sig...
- Känn på min rygg så svettig jag är.
- Höhöhö. Svettas du mellan skinkorna också?
Tja, vad tror du.
Fast nu gick det just över. 
Nu fryser jag igen.
Äh, nog om det. Jag känner mig tjatig.

Spakväll var det ja...
Det blir olika stationer med fotbad, massage, ansiktsmask, ryggkliande och det viktigaste av allt - enligt 6-åringen: gurkskivor på ögonen.
Till det blir det popcorn, skumtomtar och dip med grönsaker.
Så ska vi slänga ihop en bål med gjordgubbar och sockrade kanter på glasen.
Mys med heeela familjen.
Mest för att jag har tvingat 9-åringen och 15-åringen att vara med. Men ändå.
12-åringen är mer mysigt lagd. Han har anmält sig till samtliga stationer.

Idag begravs herr B:s lilla mormor.
Ett ledsamt tillfälle till släktträff.
Barnen får bestämma själva om de ska med.
6-åringen är fast besluten. Jag hoppas bara att han undviker att tex skrika att Det luktar död här! i kyrkan. Det gjorde han nämligen på min farmors begravning. Bland en hel massa annat. Men han är ju åtminstone äldre nu så vi får hoppas på det bästa.

torsdag 6 december 2012

Life on hold?

På kvällarna och nätterna tränger sig depressionen på som mest.
Då dagen är slut och det enda som hörs är herr B:s snarkande och ljudet från en dokumentär jag ser för elfte gången.
Då är jag liten. Och värdelös. Och fångad. Fast i min egen overklighet.
De svarta tankarna har slagsmål inne i skallen och det känns som om den ska sprängas.
Tårarna bränner och jag försöker desperat hugga tag i ett ofarligt tankefragment som susar förbi.
Av och till har det ju varit precis så i tre år nu. Mest till.
Och före det har jag så länge jag kommer ihåg slagits mot ångestväderkvarnar.
Tre år...
Jag brukar inte våga tänka den tanken fullt ut.
Att jag inte varit på jobbet på tre år.
Och att jag dessutom var föräldraledig och sjukskriven flera månader under graviditeten före det.
Går man inte till jobbet är man ingen.
Tänker depressionen i min skalle.
Tänker ångesten i min skalle.
Tänker min barndomsgrundade otillräcklighet i min skalle.
Ofta. Ofta. Ofta.

Men häromkvällen...
Lyckades jag plötsligt vända på steken.
Hade jag inte legat i sängen hade jag förmodligen ramlat av stolen i ren chock.
Visst kan jag intala mig själv en massa käcka, klyschiga mantran även i vanliga fall - men det är ack så sällan jag tror på dem.

För drygt 4½ år sedan låg jag inne på förlossningen och fick vätskeersättning, järndropp och jag vet inte hur många ultraljud på min lilla mage.
Sedan kom ett år hemma med lilleman. Han var frisk. Jag var frisk. I den vevan blev vi också familjehem igen.
Så kraschade jag. Men vägrade sjunka helt och hållet och höll mig - med FK:s godkännande - flytande genom att läsa på 60%-ig distans och en lurvig terapihund.
Efter det vägrade jag vara sjuk överhuvudtaget. Så jag tog i från tårna och läste då på 110% samtidigt som jag var föräldraledig med mina två yngsta på 60%.
Nå. Det var väl att överdriva förstås. Så jag kraschade än värre.
Och blev sjukskriven igen. Och skaffade ännu en terapihund för att inte sova bort dagarna.
Genom hela den här tiden har jag gått i terapi 1-2 gånger i vecka för att få ordning på mig.
Jag dyker också lydigt upp på min rehabilitering på Hälsans Trädgård. Och lite annat. Upprätthåller mina sociala kontakter efter bästa förmåga, som det så fint heter. Och lagar kalops.

Alltså...
Ser man det så har jag väl kanske INTE gjort INGENTING de senaste åren.
Och det kunde jag verkligen känna den där kvällen tidigare i veckan.
Jag säger rätt ofta att jag tappat bort mig själv bland alla diagnoser och terapisittningar.
Men faktum är ju att jag är precis samma som jag alltid varit.
Inte lika glad. Orkar inte lika mycket. Svajar mer.
Men själva JAG finns förstås där.
Och nu börjar jag plötsligt undra om det inte skulle kunna vara så att jag hade varit mer borttappad om jag bara hade ångat på som vanligt och inte kraschat.
För TRE år sedan. Eller whatever. Vem räknar...

Uthärda

Halsbölden blir inte värre i alla fall.
Kan man säga om man vill att glaset ska vara halvfullt.
Och om man skulle kunna svälja innehållet i glaset, vill säga.
Nä, fy tusan så sjuk jag är.
Hostar, väser, har ont överallt och feber.
I morse höll jag på att dräpa mig när jag satte igång en tvättmaskin.
Sedan hostade jag tills jag kräktes.

Idag är det Nobelfest på 6-åringens och 9-åringens skola.
Finkläder, trerätterslunch och andra festligheter.
Jättekul.
Och ännu kuligare skulle det vara om de skippade det här orättvisa momentet med att dela ut priser bara till ett fåtal.
6-åringen hade fått allt om bakfoten och pratade om guldmedaljen han skulle få idag medan han krängde på sig kavajen.
Stackarn.

Vi sjuklingar ska försöka oss på konststycket att åka och handla mjölk och mannagryn.
Förhoppningsvis orkar herr B skjutsa omkring mig i en kundvagn.
Alternativet är förstås att hasa i chigongfart ända in till mjölkkylen. Men det blir jag stressad av.
4-åringen vill äta på sin favoritrestaurang = Ica Maxi. Och det kan man ju ställa upp på när en varmkorv kostar fem spänn där.
Sedan blir det inte så mycket mer idag.
Bara att skjutsa 15-åringen och hans kompis till jägarskolan.
That´s it.

Och se Historieätarna förstås.
Har ni inte sett det förr så har ni missat nåt bra.
Det är suveränt.
Och en fin omväxling till herr B:s ständiga filmvisningar.
Gränsen var nådd och överskriden igår när vi såg kinesisk vampyrfilm...

onsdag 5 december 2012

Karma

Jahap.
Nu såg ju karman till att mitt gapande om halsböld på bloggen igår blev verklighet.
Tack och lov fick jag i alla fall behandling tidigt så jag hoppas att den krymper ihop.
Men fan, jag känner mig faktiskt sjuk.
Inte som lilleman säger: Nä, jag är inte sjuk - bara förkyld och då kan man åka till stan och köpa tuggummin.
Sjuk som i helt slut. Så slut att jag inte orkade skära min lunch. Vilket i och för sig kunde kvitta eftersom det ändå inte går att svälja. Men ändå.
Jag har inte gjort ett jota idag.
Herr B är också hemma. Samma streptokocker förstås. Men eftersom han har lasrat bort största delen av sina halsmandlar sväller han inte igen lika mycket som jag.
Sedan återstår ju att se vad som händer med resten av la familia.
Och med hundarna.
Det vore rent av toppen med några tusen till i veterinärräkningar efter alla kastreringar och annat.
Nestor snodde mitt kaffe i morse och är ju och slickar överallt så man vet ju aldrig.
Nå. Det hör inte till vanligheterna att dylika bacillusker smittar mellan människor och djur.
Haha. Fast nu har jag ju just sagt det högt så...