Kojbyggaråldern

En ensam ö i ett hav av människor...
Stackars mig.
12-åringen redigerar film.
9-åringen har tjänat ihop till Minecrafttid.
15-åringen har ockuperat stordatorn.
Småtrollen ser Fem myror.
Jag har i tur och ordning försökt umgås med dem men när de svarar enstavigt blir det liksom inte så kul.
Vidare har jag löst ett korsord och druckit ett yttepytteglas vin.
Och fejsbookat mig blå.
Och hängt tvätt.
Jag är ju som bekant sämst i världen på att ha tråkigt.
Jag som hade tänkt att vi skulle se film tillsammans.
Jag och HELA unghögen alltså.
Men jag måste nog uppdatera min verklighetsuppfattning tror jag minsann.
Det småtrollen vill se vill inte jag se.
Och det de stora kan tänka sig se är inte lämpligt för småbrorsor.
Sällskapsspel?
Eh, glöm det.
Hur ska man kunna samsas kring ett spel när det skiljer mer än elva år mellan barnen.
- Ååååå, nu får vi demolera om allting!!!
Skriker 4-åringen inifrån kojan i tv-rummet.
Jag antar att det var en sån där freudiansk felsägning. Att han menade renovera. För hundarna sabbade just ett helt kök och mammas kisshörn(!). Men demolera var just rätta ordet.
Kommer ni ihåg kojbyggaråldern?
Det var tider det.
Då hade man inte tid att ha tråkigt.
Och det här magiska tänkandet som man tappar mer och mer av med åldern.
Jag minns när jag och lillebror högg och spikade i en gammal stubbe i farmors sommarstuga.
Vi var helt övertygade om att så småningom lyckas med att göra en ingång ner till en underjordisk grotta där vi skulle övernatta.
Jag minns fortfarande känslan fast projektet ligger över 30 år tillbaka i tiden.
Eller den gången vi samlade ihop alla utekatter vi kunde hitta i vår lägenhetsförort. Vi stoppade in alla i vårt förråd på gården och tänkte att vi skulle behålla dem. Att mamma aldrig skulle upptäcka nåt. Nå. Åtminstone tills de rök ihop och pinkade på vår gästmadrass. Men ändå.
Det där med djuren har jag förresten fortfarande kvar. Älskar att hämta grodyngel på våren. Tar hand om övergivna fågelungar, matar igelkottar och en massa annat. För att inte tala om knasiga hundar som ingen annan vill ha då...
Nu blev visst kojan till ett slott.
Härligt.
Jag tror jag går och lägger mig i mitt kisshörn och tittar på Magnus och Brasse.