Äh

Jag såg en bit av Tomten är far till alla barnen igår kväll...
Och kände för ett ögonblick att jag nog inte har det så dysfunktionellt trots allt.
Antagligen är det därför jag också gärna ser dokumentärer om kraftigt överviktiga, transsexuella och andra som har svårt med sig själva.
Plus program om människor i livets slutskede, med alzheimers och ja, ni fattar.
För att perspektivet jag får i allt det intressanta är guld värt.
En stund.
Sedan vaknar jag igen och inser att jag sitter i min egen skit hur som helst.
Och så gör jag som ikväll: tar två Sobril och försöker flyta bort.
Men julen....nja, allt som hör till den går tydligen inte att att stänga av med ångestdämpande medikamenter.
För det är ju faktiskt inte bara jag som är dysfunktionell och har svårt med mig själv.
Barndomens jular har inte bara smaken av knäck i munnen, om man säger så.
Och vuxenlivets jular är inte helt lätta heller.
Eller annan tid på året för den delen.
Ha ha.

Näää, man ska inte skriva såna här inlägg på självaste juldagen.
Fy på mig.

Och fy på vår barrande gran som herr B slängde ut redan idag.
Jag har aldrig sett en gran som fäller alla sina barr redan före julafton.
Kanske måste kapitulera och ta in plaståbäket nästa jul.