Man saknar inte kon förrän båset är tomt

Mitt under luciatåget på dagis träffades jag i magen av insikten det var mitt småbarnslivs näst sista.
Att traditionen som började redan förra årtusendet nu går in på sista varvet.
Första åren hade jag inte så mycket till övers för att sitta och se andra föräldrar överdrivet beundra sina egna barns falsksång och näspetande, det ska jag villigt erkänna.
Men nu har jag inte bara vant mig utan även lärt mig att uppskatta alltihop.
Ja, jag får till och med tårar i ögonen för att barnen (inte bara mina) är så hjärtskärande söta.
Och på riktigt blir jag också lite ledsen och besviken över att missa luciatåget på skolan. Med en 6-årig tomte så nervös att han nästan framkallade hårlöss igår kväll.
Jag vill hinna se alltihop!
För att det är så himla kort tid barnen är små.
Även om vissa drar ut på det längre än andra och nu är inne på sitt 16:e år som småbarnsförälder...

Nå. Vi går all in hela dagen faktiskt.
Lussebulle redan till frukost och bortbjudna på julbordsmiddag.
Så nu ska jag slänga ihop en liten julegave till värdinnan.
Kanske klippa och klistra på dagisvis och få till ett julkort också.
ETT julkort.
Rimligt och good enough.

Och det märkliga vädret fortsätter.
Bara 4 grader kallt och regnblandad(?) snö.
Väldigt konstigt, med tanke på att det så sent som i förrgår var kallare än i Sibirien.
Men en bra upptining för julgranen vi baxade hem från la stada igår kväll förstås.
Snål - eh, ekonomisk menar jag - som man är gällde det att hitta den allra största 99-kronorsdisneygranen.
Vad jag missade med tremetersvidundret ifjol var naturligtvis att så höga granar är alldeles för vida för att rymmas i ett litet Dårhus, så den traditionsenliga frågan kvarstår:
Var ska man ställa julgranen???

Jätteknäck från ifjol. Bra balans till jättegran.