Dipp

När jag blir folkskygg vet jag att det är illa.
Tendenserna har varit där hela hösten, men nu är det än värre.
Visst.
Det stavas depression och är ett övergående sjukdomstillstånd...
Men såna här dagar känns det hopplöst.
För att skingra tankarna har jag satt igång med mina julkort.
Inte för att jag kommer att hinna få iväg några men det är skönt att ha nåt att göra.
Annars skulle jag helst gå och lägga mig, men det är ingen idé att ens försöka när jag mår så här.
Dra täcket över huvudet och inte kliva upp förrän jag fungerar och kan gå till jobbbet...
Det vore nåt det.
Det (o)lustiga är också att ju mer jag stänger ute världen och går in i mig själv - desto fortare snurrar allt utanför - och desto mer värdelös känner jag mig.
Jag vill ju också julbaka, träffa vänner och äta pepparkakor, gå på jullunch och grava lax.
Eller rättare sagt: Jag skulle vilja att jag ville.
Äh.