Piller

Jag är extremt dålig på att ljuga.
Ja, till och med på att frisera sanningen ens lite i kanten.
Jag skäms som en gris, flackar med blicken, svettas och får hjärtklappning.
Så därför låter jag bli.
Men att ljuga så man tror sig själv är förstås en annan femma.
Till exempel när man oförhappandes blir uppringd av sin läkare som frågar hur medicinhöjningen tagits emot av ett sargat psyke.
Mjä, han frågade förstås inte precis så. Men med samma andemening.
- Jovisst, bara bra! Jag mår nog faktiskt bättre! Och biverkningarna har gått över helt och hållet också!
Hörde jag mig själv kvittra.
Det satte liksom tonen för hela samtalet och ifall FK buggat min telefon skulle sjukpenningen rykt direkt.
För inte kan en sån här glättig, skämtsam och stabil person vara deprimerad.
Glättigheten gick så långt att när Dr McDreamy meddelade att han skulle vara borta från kliniken under våren svarade jag att det inte var någon fara, för jag skulle både hålla ställningarna och vara kvar när han kom tillbaka.
Så skrattade vi båda två och önskade varandra en god jul.

Men....eh, vänta nu?
Vad hände här egentligen?
Den där analysen av mitt mående...
Plötsligt kände jag inte igen den.
Plötsligt kände jag att den var en ren lögn.
Tja. Så hade hon gjort det igen då. Ni vet, klassens clown och allt det där.
Men det ligger mer än så bakom ett sånt där samtal förstås.
Framför den djupt rotade viljan att det ska vara sant att ett litet vitt piller gör så att jag slipper ligga på rygg och sprattla.
Så har vi förstås också  den lika djupt rotade viljan att inte vara till besvär. Att inte skapa merjobb för nån annan och att inte ta upp tid och resurser.
Om man därtill lägger en rädsla inför att återigen behöva byta medicin och bygga upp en tilltro till ännu ett piller som kanske inte funkar...
Ja, då kan jag lite grand förstå varför jag ljuger för mig själv.
Här och nu. 
För att jag vill intala mig själv att det är så jag mår här och nu.