Life on hold?

På kvällarna och nätterna tränger sig depressionen på som mest.
Då dagen är slut och det enda som hörs är herr B:s snarkande och ljudet från en dokumentär jag ser för elfte gången.
Då är jag liten. Och värdelös. Och fångad. Fast i min egen overklighet.
De svarta tankarna har slagsmål inne i skallen och det känns som om den ska sprängas.
Tårarna bränner och jag försöker desperat hugga tag i ett ofarligt tankefragment som susar förbi.
Av och till har det ju varit precis så i tre år nu. Mest till.
Och före det har jag så länge jag kommer ihåg slagits mot ångestväderkvarnar.
Tre år...
Jag brukar inte våga tänka den tanken fullt ut.
Att jag inte varit på jobbet på tre år.
Och att jag dessutom var föräldraledig och sjukskriven flera månader under graviditeten före det.
Går man inte till jobbet är man ingen.
Tänker depressionen i min skalle.
Tänker ångesten i min skalle.
Tänker min barndomsgrundade otillräcklighet i min skalle.
Ofta. Ofta. Ofta.

Men häromkvällen...
Lyckades jag plötsligt vända på steken.
Hade jag inte legat i sängen hade jag förmodligen ramlat av stolen i ren chock.
Visst kan jag intala mig själv en massa käcka, klyschiga mantran även i vanliga fall - men det är ack så sällan jag tror på dem.

För drygt 4½ år sedan låg jag inne på förlossningen och fick vätskeersättning, järndropp och jag vet inte hur många ultraljud på min lilla mage.
Sedan kom ett år hemma med lilleman. Han var frisk. Jag var frisk. I den vevan blev vi också familjehem igen.
Så kraschade jag. Men vägrade sjunka helt och hållet och höll mig - med FK:s godkännande - flytande genom att läsa på 60%-ig distans och en lurvig terapihund.
Efter det vägrade jag vara sjuk överhuvudtaget. Så jag tog i från tårna och läste då på 110% samtidigt som jag var föräldraledig med mina två yngsta på 60%.
Nå. Det var väl att överdriva förstås. Så jag kraschade än värre.
Och blev sjukskriven igen. Och skaffade ännu en terapihund för att inte sova bort dagarna.
Genom hela den här tiden har jag gått i terapi 1-2 gånger i vecka för att få ordning på mig.
Jag dyker också lydigt upp på min rehabilitering på Hälsans Trädgård. Och lite annat. Upprätthåller mina sociala kontakter efter bästa förmåga, som det så fint heter. Och lagar kalops.

Alltså...
Ser man det så har jag väl kanske INTE gjort INGENTING de senaste åren.
Och det kunde jag verkligen känna den där kvällen tidigare i veckan.
Jag säger rätt ofta att jag tappat bort mig själv bland alla diagnoser och terapisittningar.
Men faktum är ju att jag är precis samma som jag alltid varit.
Inte lika glad. Orkar inte lika mycket. Svajar mer.
Men själva JAG finns förstås där.
Och nu börjar jag plötsligt undra om det inte skulle kunna vara så att jag hade varit mer borttappad om jag bara hade ångat på som vanligt och inte kraschat.
För TRE år sedan. Eller whatever. Vem räknar...