bild

bild

lördag 31 augusti 2013

Helgdagskväll i timmerkojan

Jepp.
Kul kväll.
Med vänner, grillat och en hel massa drickbart.
Barnen badade tunna och vi vuxna dividerade om mina imaginära getters boplats.
Ungefär.
Med mera.
Ah, jag gillar verkligen herr D och fru A.
Och för all del herr M.
Tjollersamtal på högsta nivå.
Plus efterrätt i cocktailglas.
Min 7-åring och deras 8-åring är supertajta bästisar.
Och min nyblivna 5-åring är hemligt kär i deras snälla 10-åring. Resten av dårhusfamiljen stannade hemma.
Typ.
För det visade sig att 13-åringen under tiden härjat runt på cykel i grannbyarna ända till flickvännen.
Och 16-åringen har levt i svallvågorna av sitt lan:ande igår.

Nu har vi hittat hem i alla fall.
Trots mörkret.
Och trots den whiskey herr D bjöd karlarna på.
Lite kyligt.
Men trotsigt nog fortsätter jag ändå att klä mig som om det vore sommar. Kort tunika och korta tights. Och pilutta alla er andra.

Nu ska jag gå och värma mina vitlila fötter på min älskade make.

Ärenden

Kickade igång dagen med en hundpromenad i skogen.
Tyckte att det blev lite kallt om bröstvårtorna(!) under den tunna t-shirten så jag kollade termometern när jag kom hem:
Knappa 2 grader.
Plusgrader i och för sig, men kanske förpassas snart mina sköna fotbollsshorts till vinteridet i garderoben.
Förresten var klockan bara 06 då, och nu är det 17 grader så hoppet om att de nyuppsatta plogpinnarna längs vägarna inte ska behövas på ett bra tag lever än.
Och nej: jag har INTE klätt på mig.

Vi har varit på turné i både "lillstan" (Solbackens handelsområde) och "storstan" (centrum) med småtrollen.
Och faktiskt varit ruggigt effektiva.
Lämnat en hel carportfyll till återvinning, handlat, köpt hundmat, fyndat billig ljung, bunkrat upp med vin inför vår kväll hos herr D och fru A, köpt ny bark, möss + värmelampa till ormen, anmält mig och mamma till en orkidékväll i blomsterhandeln (födelsedagspresent),
Och en hel massa annat.

Så när vi kom hem kom en traktor och levererade en stor svartvinbärsbuske.
Najs. Särskilt som jag fortfarande sörjer mina fyra stora buskar som fick stryka på foten när vi byggde ut huset senast.
Och tänk vad nåt som är skräp och i vägen för vissa kan vara mycket värt för andra.
Så ska jag fortsätta tänka resten av helgen också då jag samlar ihop barnvagnar, leksaker och annat som bara samlar damm här och som ska lämnas till bättre behövande nysvenskar.

Men just nu orkar jag inte rota omkring.
Jag ska försöka vila mig i form inför kvällens begivenheter.
Och göra iordning fina priser till Bingospelet jag tänker släpa med mig.
Det får räcka.
För även om både nacke/axel och de nedre regionerna är lite bättre idag så känns hela jag liksom överkörd av en ångvält.
Somna till nyaste A-korsordet medan herr B och barnen (haha) bygger ihop mitt växthus kanske?
Ja, det är taget!

fredag 30 augusti 2013

Fredag och klackarna i taket

Än slank hon hit, och än slank hon dit och än slank hon ner i diket!
Mentalt alltså.
Man kan helt enkelt inte hämta och skjutsa omkring 13-åring, hämta två 5-åringar från dagis, åka till leklandet, åka vidare och handla inför sju 16-åringars lan-natt, rota reda på hockeybrallor att låna ut till akutbehövande 8-åring, laga middag, och en hel massa ochsåvidare när man inte är tiptop.
Förstås.
Det vet jag juuu.
Så bara som ett litet extra statement passade min trafikskadade nacke på att hela dagen stråla ut så mycket smärta över axeln att jag knappt vet var jag ska ta vägen.
Och någonstans i äggstocksområdet är jag inne på tredje dagen med ontontont.
Förvisso ska ont med ont fördrivas men ibland blir det rent av löjliga proportioner.
Om det kan bli värre?
Ja, tänk för det kan det:
I mitt barskåp råder total torka på vino tinto-fronten.
Buhu.
Där står bara herr B:s obskyra taxfree-fynd och kaxar sig. Vem i hela friden vill sippa på ett glas Absint? Eller Lettlands egna 45%:iga motoroljeliknande bittra sörja som knasigt nog heter Balsam?
Äh!
Jag har ändå tagit en värktablett. Så strunt samma.
Strunt i alltihop, förresten.
Och god natt.

Utskälld

Kan det verkligen vara ett sammanträffande att Nestor slutar skälla i hundgården i exakt samma sekund som jag kliver upp efter att ha försökt somna om i över en halvtimme?


Jaja. Du vinner. Kom in igen då din rackare.

torsdag 29 augusti 2013

Motsägelsefullt?

Ja, visst är det.
Precis som hela min person.
Men på sistone har jag skrivit allt mindre på bloggen.
Trots att jag vill och egentligen har tid.
Kommer inte ens upp i ett inlägg om dagen medan jag fortfarande och samtidigt brottas med mig själv trehundra gånger varje dag.
Kanske har bloggen spelat ut sin roll?
Kanske finns det ett annat forum som väntar på att jag ska hitta dit för att uttrycka mig?
Äh, jag vet inte.
På den tiden jag var en firad (nåja) bloggdrottning blev jag pepprad med mejl, telefonsamtal och fb-meddelanden så fort jag inte höll min vanliga takt. Där en massa folk undrade vad som hänt.
Nu är det ingen som undrar.
Vilket är skönt och bra. Missförstå mig inte. Det finns många sätt att hajpa sin blogg om man nu vill det. Det det har jag ingen lust med.
Pressen på att leverera har sedan länge klingat av.
I min enfald trodde jag faktiskt att just det skulle hjälpa min kreativitet att blomma ut.
Hahaha.
Men istället har jag alltså glesat ut mina tjatiga inlägg om samma saker.
Ja, man är ju liksom komplicerad och motvalls åt vilket håll man än har rumpan.
Och min poäng?
Vänta bara. Den kommer (eller inte).
Idag satt herr J och jag och pratade om hur herrans många som skiljer sig och separerar nu för tiden.
Naturligtvis av orsaker vi inte alls är insatta i. Men faktum kvarstår. Det ÄR himla vanligt.
Han, som är singel, är rädd för att binda sig av samma orsak som jag är rädd för att hitta så många nya aspekter av mig själv att jag inte är jag längre.
Nämligen risken för en skilsmässa.
Jag är både nöjd och stolt över 19 år och 5 barn tillsammans.
Men jag är också skräckslaget medveten om att den Nettan som fanns innan jag kraschade förmodligen aldrig kommer tillbaka.
Skräckslaget medveten om jag inte har en aning om vem jag ska bli när jag blir stor. Och om min man kommer att tycka om den jag blir. Och om jag fortfarande tycker om min man när jag hittat mig själv.
Jag känner mig inte som en sjukgymnast längre.
Jag går inga utbildningar (förutom på folkhögskola).
Jag är inte ledare eller familjehem.
Jag bjuder inte längre hem kreti och pleti.
Och jag känner ingen större kärlek till uttrycksmedlet blogg.
Till exempel.
Fattar ni?
Jo, det är klart ni gör.
Jag har ju trots allt behandlat ämnet x antal gånger tidigare.
Och nu skriver jag om...att jag inte skriver längre. I dagens intepånåtsättförsta inlägg.
Glasklart va?
Ha ha.

Spontanbesök


Städ-...nej, inte mani, utan vanligt vardagsstädkaos.
Jag började inne i min 1*2 meters skrubb jag optimistiskt brukar kalla för tvättstuga.
Med det allra (nåja) viktigaste: vässa mina kajalpennor jag ändå aldrig använder.
Ja, sedan rullade det på.
Bytte duschdraperier, satte fast bälten i diverse morgonrockar , hällde ihop slattar av sköljmedel och stökade till i största allmänhet.
Och om man säger så här: Det är verkligen inte läge att hålla på med annat samtidigt som man snabbfärgar ögonbrynen. Vet jag. Nu.

Efter ett par timmar kom jag mig till slut ut från badrummet.
Och just som jag skulle gå loss på resten av huset fick jag tackochlov besök av bästaste herr J som ville ha en kopp kaffe.
Säkert är det tack vare honom jag inte är helt galet slut nu.
Men lika säkert kvarstår ju all städning.
Och att klura ut hur man får bort brunsvart permanent ögonbrynsfärg från fingrar och kind(!).

När man har lite (ähum) svårt att planera och samtidigt låta bli att stressa upp sig är det bra med spontanbesök.
Först kan jag känna Oh, no! Det knackar på dörren! Men det går över rätt fort. Trots att jag oftast då står där med håret på ända och bara halverst påklädd utan att ha minsta lilla torra skorpa att bjuda på. Tagen på sängen är egentligen inte det sämsta. Gilla läget liksom, och så är det inte mer med det.

Imorgon har jag planerat en eftermiddag på leklandet med kära L och våra 5-åringar. Helt frivilligt. Och dessutom rätt förväntansfullt. Men det ställer förstås större krav än när någon bara dyker upp här i Dårhuset. Ibland ska man ju lyckas vara smart också. Därför har jag redan gjort iordning en smarrig pastagratäng till middagen imorgon. För 110%* säkerhet kommer jag att vara slutare än slutast efter leklandet.

Tja, att sedan resten av helgen är planerad, med lördagkväll hos goda vänner och hämtning av vaktlar på söndagen, det kan inte hjälpas. Eller...jo, det skulle det ju. Om jag bejakade min sluthet lite mer. Men det blir förstås lika stressande det. Och mycket mer deprimerande. Tråkigare.

* Visst är det irriterande när folk(!) säger så där? Töjer på procenten för att visa hur tvärsäkert något är. Hundra procent är max. Punkt slut. Man kan inte vara mer än maximalt säker. Däremot skulle jag kunna effektivera min städning med minst 700%, haha.

Andning och visualisering

Nej, det bidde ingen yoga igår.
Däremot bidde det andningsövningar och olika visualiseringsövningar.
Spännande, tyckte jag och dök i med huvudet före.
Men sedan visade det sig att det var sånt jag redan pysslar med, haha.
Nå. Mer kött på benen kan väl inte skada.
Och det var verkligen intressant.
Åtminstone visualiseringen. Andningen är det som vanligt lite si och så med. Jag vet ju att man ska andas med magen och allt det där. Och det är lika tråkigt att tänka på som knipövningar. Men jag antar att det inte kan skada att aktivt försöka få ner luften lite längre ner än nyckelbenen för att se om det går lära gamla hyndor att sitta.

Så länge jag kan minnas har ångesten varit min oönskade följeslagare.
Och jag har genom åren utvecklat en hel del knep för att den inte ska vinna.
Något som går lite halvknackigt sedan jag blev sjuk, men dock.
Räkna olika saker är ett sånt knep som hängt med ända sedan jag var barn.
Plankor i taket, ljuslyktor, böcker, primtal, vad alla saker i ett rum kostat, osv.
Har man tur har ångesten klingat av lite när man är klar.
Mitt bästa knep när jag ska sova (och det är för mörkt för att räkna) är att jag regisserar filmer med mig själv i huvudrollen. Just nu glider jag ofta in i ett scenario där jag är med på någon slags konferens på en stor båt. Kulissen är likadan varje gång, medan personerna som dyker upp och även min egen roll ändras.
Som att ha ett tomt dockskåp och ställa både möbler och dockor på olika sätt varje kväll.
Men det där dockskåpet är fantastiskt.
Motar bort hur många svarta tankar som helst.
Ibland händer det att båten börjar läcka, eller som en gång: att ett gäng James Bond-skurkar sköt sönder glastaket till poolen där jag simmade. Från katapult. Med djupfrysta måsar. Inte kul. Men det fiffiga är då att jag kan tömma dockskåpet och börja om.
Ofta somnar jag till slut.
Med en rätt så bra känsla.

Jag vet inte om jag berättat det här för nån tidigare.
Inte ens jag pratar ju om allt. Ha ha ha.
Döm om min förvåning då när det visar sig att mitt bästa knep har ett namn och lärs ut i en yogasal.
Visualisering...
Låter bättre än Sobril va?
Vi gjorde några övningar som verkligen blev till aha-upplevelser.

Först skulle vi fokusera på andningen, blunda och tänka oss ett rum vi befann oss i. Sätta/lägga oss ner och låta blicken svepa över rummet. Vi skulle känna oss hemma där. Och må bra. Bla, bla.
Och jag var ju lite oväntat riktigt bra på det.
Satt på en läderstoppad stol i mitt älskade bibliotek...solen sken utanför....jag tittade på alla böcker...på chiffonjén som morfars farmor och farfar fick i bröllopsgåva...på kakelugnen....på min jättelånga gullranka som sitter ovanför portalen ut till hallen....på min ståltrådsängel jag gjort på Hälsans och som hänger uppe bara för att jag ska påminna mig själv om att fula saker också kan ha ett värde....
Så öppnade jag ögonen. Och insåg att jag hade lagt till stämningsfyllda detaljer som inte alls stämde.
Som att jag hade en sprakande brasa i kakelugnen, trots sommar, sol och 20 grader.

Likaså i övningen där jag var ute i trädgården och plockade hallon och sockerärter samtidigt som jag klurade på var mitt nya växthus skulle stå. En verklig scen som utspelat sig två kvällar tidigare.
Men när jag slog upp ögonen hade jag tydligt känslan av mossmatta under fötterna. Nog för att jag är barfota ofta, men inte när jag går i steniga hallonsnår. Plus att jag i min visualisering även hade ätit stora solmogna krusbär. Som jag inte ens tycker om...

Oj, vad hon babblar! Tänker ni säkert nu.
Men poängen:
Om man ska föreställa sig något är det guld värt att kunna lägga in några må-bra-detaljer.
Enkelt va?
Hon som ledde lektionerna påstod att dagdrömmeri var en form av självhypnos.
Kanske ligger det nåt i det.
Hur som helst mådde jag väldigt bra efteråt.
Hjälp till självhjälp alt. Själv är bäste dräng, får bli veckans ordstäv.

(Och observera den lugnande fyllecellsfärgen på texten)

James Bond-skurkarna från min självhypnos. Även en gummibåt med svarklädda militärer(?) som cirkulerade runt fartyget i inloppet till Riga för några veckor sedan.

Det var bara en av övningarna som inte gick särskilt bra. Vi skulle föreställa oss förväntningarna inför en semester, se den packade väskan och åka limousin till flygplats/tågstation. Vi hade obegränsat med pengar och kunde åka vart vi ville. Sedan skulle vi njuuuuta av en lyxig svit och av vågors brus.
Fast direkt jag såg min väska tänkte jag att jag var på väg till kära V i Åkersberga. Haha. Men jag lade i alla fall om kursen så vi åkte på trädgårdsresa till Tallinn tillsammans. Dessutom var jag en tråkis och påpekade för läraren hur fel det kan bli med ordvalet. Om man säger att chauffören kastade in resväskan i bilen blir det en helt annan bild än om han mer stillsamt skulle lägga den. Men ändå. Nästa gång kanske jag går all in och fantiserar ihop en onödigt dyr lyxsemester i nåt land som är alldeles för varmt....

onsdag 28 augusti 2013

Enkelt att förenkla?

Ibland känns det som att jag bara bloggar för att slippa tvätta håret.
Som nu.
När jag egentligen borde göra mig presentabel för dagens prövningar.
Men jag är trött och slut efter kalaset igår.
Eller kanske rättare sagt trött och slut efter att ha försökt förenkla ihjäl mig.
Smörgåstårta, kolakakor och glass i köpta strutar. Och dra ett stråk med dammsugaren över utvalda delar av Dårhuset.
Plus att jag själv o-fixat till mig på alla sätt och vis.
Nej, det är banne mig inte så lite energikrävande att tänka efter hur man ska göra allt enkelt för sig, haha.

Idag ska jag till Folkhögskolan. För en träff med käcka C och för yoga. Sedan blir det att hämta på dagis och fritids medan herr B gör knasiga ärenden efter jobbet. Fisk till middag. Några abborrar som 13-åringen dragit upp och lite fiskpinnar. Enkelt och gott. Fiskpinnar är underskattad mat, tycker jag.

Nä hörrni. Det är extra segt idag. Kanske för att dagen också började med en massa onödigt tjafs och bråk. Så gick jag och lade mig igen i ren protest. Och somnade. Och drömde en mardröm om att jag blev inlåst i ett utomjordiskt rymdskepp och födde ett dödfött ägg(!). Vaknade med ett ryck och trodde att jag försovit mig trots att jag bara sovit tjugo minuter.

Drygt 20 grader varmt och snart september. Galet. Och det medför också att det fortfarande inte går att ta med Ferry i bilen när jag åker nånstans. Och i hundgården med de andra har han inte så kul. Hoppas bara att 10-åringen kommer hem efter skolan, så det inte blir så lång stund själv.

Tja, det var väl allt viktigt jag ville ha sagt istället för att tvätta håret.
Och mycket riktigt: nej, nu hinner jag inte.

tisdag 27 augusti 2013

Ödets ironi

Tja, det är väl ändå att behöva cykla fem kilometer för att bada med klassen och sedan cykla hem igen.
När man inte gillar att bada.
Eller att röra på sig.
Och det är ens födelsedag.
 

Haha.
Men han var vid gott mod ändå när han åkte i morse, min nyblivna 10-åring.
Tänk vad lite jamåhanleva-sång, en trave paket och lite gräddtårta kan göra för humöret.
Ikväll kommer släkten.
Då blir det kopiösa mängder smörgåstårta.
Plus två sorters mjukglass, kakor och inte minst:
Pinfärska muffins (nej, vägrar säga cupcakes) med knallgrön glasyr (vägrar även säga frosting), som 10-årigen och hans kompis ska slänga ihop efter skolan.
Med hjälp av en av morgonpresenterna: en muffinsmaskin.

Ja, vad hände mer för exakt tio år sedan då? Sitter ni säkert och undrar nu.
Som av en händelse råkar jag veta det.
Det var till exempel friidrotts-VM (som jag såg under förlossningen).
Vädret var kallt, soligt och blåsigt.
Skellefteå fick sitt första vindkraftverk.
Pirates of the Caribbean hade premiär.
Och Här kommer alla känslorna med Per Gessle spelades galet mycket.

Förlossningen var ganska smidig.
Åtminstone för att vara jag.
Men det hade kunnat gå illa. För bebben kom ut alldeles blå med navelsträngen två varv kring halsen. Dessutom hade han svalt en massa fostervatten som han hade bajsat i. Tack och lov hade vi en mycket rutinerad barnmorska annars vet jag inte hur det hade gått.
Jag minns att jag både kräktes och störtblödde under flera timmar efteråt. Och att svärmor, som var med under förlossningen gång på gång karade ihop allt med en duschskrapa.
Men vi åkte hem senare samma dag. Och både Lilleman och jag mådde prima.
Hemma väntade två storebröder och en storasyster. Vi var nu en storfamilj och skulle absolut inte ha fler barn....

Grattis finaste Joel   

söndag 25 augusti 2013

Kalasvecka

Amen, hörrni...
Det ska bli min nya grej.
Ja, att ta bort deppiga inlägg som jag själv blir ännu mer deprimerad av att läsa.
Bara att trycka Radera och så: *POFF*, borta.
Och det är nästan som att jag aldrig känt mig så eländig som jag gjorde när jag skrev inlägget.
Bra va?
Tralalala.

Och annars?
Jo, en radda kalas som långsamt håller på att ta knäcken på mig.
Tre familjemedlemmar på endast sex dagar är drygt.
Och så får man räkna in en fjärde, nämligen fostertjejen - som inte bor här längre - men som också fyller år under augustis kalasvecka.
Igår när Lilleman fyllde 5 bjöd jag på tårtbuffé.
Medan 9-åringen vill ha smörgåstårtor och kakor i övermorgon.
Fast tänka ut presenter är tio gånger jobbigare än att baka.
Särskilt som om den utbrända hjärnan är den som ska tänka ut hela släktens presenter också.
Och - icke att förglömma: följa födelsedagsbarn för att handla upp de födelsedagspengar som alltid lyckas nästla sig in.

Tur jag får gå på yoga och avslappning på onsdag, haha.
Jaja, jag veeeet att jag har sagt det förr. Men nu lovar jag att gå. Eller nåja.
Men jag är på G nu. Något jag tror att jag faktiskt skrev om i det raderade sura inlägget.
Har återigen varit och lämnat prover och tagit mig i kragen och åkt till Hälsans för att göra slut.
Plus att jag pillar med en massa knasiga papper som ska skickas hit och dit.
Jo, man mår ju bättre när man tar tag i saker.
Men när man är sjuk är det inte så lätt som att ta sig i kragen. Inte ens för enklaste lilla grej.
Det är bara att inte försöka deppa ihop alldeles och hålla ställningarna tills det behagar dyka upp lite ork. Sorgligt nog. Frustrerande nog.

Förresten har jag efter ett helt liv (eller snarare ett halvt då, eftersom jag siktar på att bli lite äldre än 40) äntligen gjort slag i saken och köpt ett växthus!
Jamen, hur svårt var det då? Inte ett dugg. Jag fattar inte att jag inte gjorde det redan när vi köpte hus för 17 år sedan.
Å, jag känner mig jättepeppad! Och dessutom har jag ett annat (aningen inkomplett) växthus modell lite större att avhämta hos herr H i fjällvärlden. Kanske öppnar jag handelsträdgård nästa år. Eller jag vet, jag vet: en liten gårdsbutik med allehanda kinesiska örter. Hahahahaha! Så kan jag chigonga med kunderna ute på mossmattan och ge lite akupunktur emellanåt. Nej, jag skojar bara. Är INTE manisk. Lovar.

Men om jag (läs: herr B) får upp plockepinnet nu snarast kanske jag åtminstone hinner få tomater i höst. Min jätteplanta är full av pyttesmå och gröna samtidigt som det är frostvarning på nätterna.
Och sedan skulle jag förstås ha en lämplig vinterförvaring till mina trädgårdsflamingos.
Det var väl en lagom målsättning va?
Så till våren....ja, då åker jag helt enkelt till handelsträdgården och handlar upp mitt feta presentkort som jag fick då jag fyllde år.

torsdag 22 augusti 2013

O, yeah!

I´m back.
Ja, på bloggbanan menar jag.
Intet på annat sätt eller vis, om nu nån trodde det.

Jag vet inte hur många inlägg jag skrivit genom åren om att hushålla med krafter, självrannsakan och att duga trots att man mest hasar omkring som en amöba.
Ibland nästan så att jag trott mig själv också.
Men bara nästan...
I förmiddags när jag skrivit att jag skulle bejaka min sjukskrivning och skita i alla måsten och borden fick det naturligtvis tvärtomeffekt.
Och mitt gamla vanliga duracellkaninjag bjöd upp till en hysterisk tango.

Det började som en skakning på övre däck,
Då jag fick för mig att det skulle vara trevligt med kafégardiner i mitt knottriga badrumsfönster.
Såga, såga gardinstång....leta, leta tyg...skrubba, skrubba alla väggar i badrummet...osv.
Sedan tyckte jag naturligtvis att det skulle bli ännu trevligare om jag möblerade om lite.
Gick därför ut i baracken och botaniserade.
Så under två ton Gullfiber hittade jag en liten vit byrå. Ja, ni kanske fattar hur mycket två ton isolering blir i volym, med tanke på att den är nästintill viktlös.
Släpa, släpa in...släpa, släpa bort det gamla skåpet till matrummet...släpa, släpa omkring allt annat som plötsligt befann sig på fel ställe (Har jag sagt att min nacke inte klarar sånt?).
Klart! Njä, inte riktigt...
Efter det var jag ju så klart tvungen att vräka ut alla handdukar, badlakan och pyjamasar på köksgolvet för sortering. Och torka ur alla skåp och byråer. Och sopsortera och trava viktiga papper i olika buntar bara för att hela köket såg stökigt ut på grund av min hög på golvet.
Så mitt i alltihop när jag var som mest ledsen och uppgiven gick det förstås inte att lägga sig på sofflocket. Det var bara att påbörja ännu fler projekt. Eftersom jag är och förblir just jag.
Som att sy nya öglor på en bunt handdukar (För övrigt med hjälp av ett vackert randigt band jag fyndat för 2.50 på Hemtex).
Ja, sedan har jag puttinuttat på här i Dårhuset. Flyttat omkring på ljuslyktor, skrubbat bort fläckar där jag är säker på att ingen skulle upptäcka dem ändå och dekorerat med alla mina småförpackningar från Sephora jag fått av käraste V. Epilerat benen röda och prickiga. Diskat tandborstmuggar. Tömt torktumlaren. Duschat blommor. Ja. I urval.

Föga förvånande känns det nu som om jag ska svimma. Skakar. Är yr. Har nära till gråten. Och brottas ändå med tusen andra inredningsidéer som kör kors och tvärs i skallen - samtidigt som jag brottas med skammen över att jag borde ha orkat nåt mer matnyttigt på en hel dag.

Men hörrni...imorgon...då ska jag inte göra ett smack!
För mensasmart som jag lär jag förstås av mina misstag.
Hahahahahaha!

Dyka i vågorna med huvudet före

I natt drömde jag att jag och herr H i fjällvärlden var på nån slags fisketripp.
Kanske inte så långsökt i sig, men detaljerna:
Vi hängde tydligen med Per Morberg som samtidigt spelade in ett program om havsströmmarna och lät sig svepas ut i bränningarna tillsammans med ett pulserande ytlager av maneter.
Han tipsade också om hur man skulle vinterförvara(!) sina sommarkatter när man lämnade fiskestugan för säsongen. I en liten nätbur full med toapapper så de kunde torka sig själva under vintern.
Vidare hade jag och herr H det aningen jobbigt då vi i vårt anletes svett drog varsin husvagn över kalfjället. För hand alltså.

Nej, jag tänker inte kolla i min drömtydningsbok.
Det här är rent nonsens.
Men man kan ju undra vilket hav som gömmer sig i fjällvärden.
Det där med sommarkatterna kom nog ifrån att jag plockade fram en kaninbur ur garaget igår.
Och förklaringen till husvagnsstyrkeprovet är nog helt enkelt att bussen är för tung för att få dra en husvagn samtidigt som Toyyan saknar kula.

Nå. Drömmar betyder ju i alla fall att man har sovit. Man ska vara nöjd med det lilla.

Idag känner jag mig rastlös och allmänt blä.
Tusen borden och måsten men hittills har jag bara lyckats med kaffedrickning och ögnande genom morgontidningen.
Egentligen borde jag åka till lab och lämna nya prover. Öppna(!) alla mina brev från diverse instanser. Tömma torktumlaren. Svänga förbi Hälsans Trädgård. Klippa gräset. Tvätta håret. Slå in paket till i övermorgon då lilleman fyller fem år. Ja, ni vet. Same old, same old.
Plus att jag borde ta mig i kragen och ringa till de som säljer vaktlar. Men det är några mil härifrån så lika mycket som jag bestämt mig för att bli vaktelmamma så drar jag mig för att åka dit.

Äh. Strunt samma. Man kanske får unna sig en icke-dag när man är sjukskriven?

Förresten ska jag ju aktivera mig ikväll.
DN-galan minsann.
Good enough, haha.


Här ska de bo. Tills vidare. Ja, inte Lilleman och Ferry då, och inte katter, utan pyttesmå vaktlar. En kaninbur jag köpte för en hundring för flera år sedan och tänkte ha hönskycklingar i.

onsdag 21 augusti 2013

Google is your friend

Förra veckan "råkade" jag få med mig två växter hem från Lantmannas tok-utförsäljning.
Det ena var en Blåbärsbuske. Och den sitter nu tillsammans med mina två andra amerikanska blåbär i en prydlig rad i min köksträdgårdsavdelning.
Den andra växten visste jag faktiskt inte vad det var. Udda avlånga blad och en lika udda lila blomma. Men för en tia kunde jag inte motstå den.
Så idag googlade jag. Det visade sig vara Vild Vitlök. Vilket jag i och för sig hade kunnat räkna ut om jag planterat den innan jag googlade, för den luktar väldigt starkt.
Ett roligt fynd. Kruxet är bara att den måste övervintras frostfritt. Sånt är jag dålig på. Hänger antagligen ihop med min brist på tålamod. Pyssla om halvdöda växter hela vintern för att de kanske ska börja skjuta nästa sommar...njä.
Fast den här gången kanske jag provar.

Ja, som ni hör är jag inte alls på yoga idag.
Och faktum är att jag inte tänker ha dåligt samvete för det.
Trädgårdsterapi är garanterat tio gånger bättre i alla fall.
Jag klipper lite gräs...klipper bort några (nåja) överblommade grenar...rycker grästuvor ur grusgången...förbereder delar av köksträdgården för nästa års fröer...plockar vinbär och rabarber...
Ja, osv. Behöver jag säga att jag gillar sensommar/höst?
Egentligen är trädgården ganska ful nu, men när man får skylla på årstiden och inte bristande omsorg gör inte det ett smack.
Och gå loss med en sekatör är verkligen da shit.

Den här tiden på året är det också bra läge att plantera ut en hel del av allt jag har på tillväxt i mina pallkragar. Särskilt buskar är kul. Instant gardening. Men även perenner som blommat färdigt och små fröplantor brukar få byta plats med varandra i slutet av säsongen. På så vis får jag stora förändringar helt gratis. Snå...eh, prismedveten som jag är.

Det enda som känns lite sisådär just nu är innehållet i mina zinkhinkar och baljor. Fula sommarblommor - men samtidigt för tidigt för ljung och granris. Fast det må ju vara hänt.

tisdag 20 augusti 2013

Kräft-Kräfta

Hoppsan!
Det är visst glest mellan inläggen nu.
Av ingen anledning alls faktiskt.
Nog för att jag mår sämre än jag gjort på ett tag men det brukar ju inte hindra, hehe.
Nå.

Snabbresumé:
Grilla. Skolstart. Fk. Af. Arbetsgivare. Rehab-skola. Mardrömmar. Trädgård. Sömnlöshet. Klippa gräset. Ont i nacken. Mera skolstart. Korsord. Träffa vänner. Jaga hundar. Kräftfest. Ännu mer skolstart. Jätteont i nacken. Ångest, ångest är min arvedel.
Typ.
Mitt liv for dummies.
Men jag hade ett bra samtal med kloka C på Folkhögskolan idag.
Avstressande.
Vilket behövdes med tanke på att herr B fyller år i morgon, 4-åringen på lördag och 9-åringen på tisdag. Bland allt annat inbokat då.
Inte som en vanlig kick-off utan mer en kick-i-magen med stålhätta på kängan.

Och igår kväll satt jag och storlipade åt att Kurt Wallander fått Alzheimer.
Ja, på den nivån är det. Att det är jobbigt att en fiktiv gammal och tråkig figur går och spelar förvirrad enligt ett manus. Ko-ko.

Herr B:s 38:e födelsedag imorgon alltså. Och det slår mig att jag då har varit tillsammans med honom i exakt halva hans liv. I hela hans vuxna liv, faktiskt. Dä ä länge dä.
Därav den föga romantiska presenten i form av dyr och tung stekpanna, haha.
Nämen, han gillar ju stekpannor. Så det är inte så hemskt som det låter.

Idag har vi haft vår årliga skolstartskräftskiva. Med girlander och serpentiner och hela köret. Inte för att nån av oss är särskilt förtjusta i kräftor egentligen. Mer bara för att livet inte ska ha så mycket tominnehåll i förhållande till fester. För hur deprimerad och slutkörd man än är så behövs det nåt som livar upp det torktumlarluddgråa.

Imorgon ska jag på yoga. Hahahahaha. Nå. Skrev jag inte härom dagen att jag blivit lite mer openminded sedan jag blev sjuk? Jaja. Vi får väl se. Men för en som använt kroppen till fotbollhandbollbasketsquaschbadmintontennislöpning tidigare känns inte yoga helt naturligt....

PS! Kan den person som förstört gitarren och sedan försökt gömma den vara så vänlig att göra det rätta och erkänna.

fredag 16 augusti 2013

Mo Farah

Såg just 5000-metersloppet.
Med suveräne Mo Farah i spetsen.
Jamen tänk...
Att springa så fort man bara kan i en IQ-befriad bana runt, runt, runt...
Ända tills man måste lägga i en högre växel än man egentligen har för att spurta sig i mål.
Galet.
Galant.
Hatten av för Mo Farah.
Precis som i OS.

Hatten av för mig också.
Som fick ihop tacosingredienser till bygdens alla ungdomar.
Och som bromsat städningen till förmån för att bara vara.

Jag och herr J gick en promenad för att titta på en lantbruksgård som är till salu nån kilometer härifrån.
Herr J söker nämligen hus.
Och jag kan lika nämligen inte låta bli att planera precis som om sagda hus var öronmärkt för mig.

Med gården här borta skulle jag...
Möblera värsta lantköket.
Hyra ut vinterförvaring av husvagnar.
Hyra in hästplatser.
Ha massor med höns.
Ha värsta bästa partyn i höladan. Med högt i tak och med massor av julbelysningar.
Renovera huset så att det blev helt makalöst.
Sälja skogen och marken därtill.
Och för pengarna bygga ut huset i växthusstyle och med kakelugn.
Bygga om sommarhuset till partyhus med pizzaugn.
Bygga en hage för getterna.
Osv.

Nämen. Det är kul att kolla på hus.
Kul att fantisera om möjligheterna.
Kul att tänka utanför ramarna.
Kul att tänka att om min vän flyttade in nästgårds skulle vi kunna ses hur ofta som helst.

Mitt hus är också fint.
Gediget.
Stort.
Och med massor av kärlek nedlagt.
Och inte för att vara taskig mot Dårhuset...Kan jag ändå känna att det vore spännande att börja om nån annanstans. Med ett annat råmaterial.

Gör om - gör rätt. Liksom.

Något så när vanlig fredag

Sista sommarlovsfredagen för de två som fortfarande har lov är det i alla fall.
De har beställt tacos till middag.
Något vi inte har ätit på år och dar.
Men det är extra stor humor att det nu blir just på en fredag... som resten av vane-Sverige.
Haha.

Först ska jag dock rycka upp mig ur friidrottsbubblan och se till att städa lite.
Och inte minst fika med en vän i eftermiddag.
Tja, det var väl det.
Horoskopet varnade mig för att ta på mig för mycket och ville få mig att säga ifrån på skarpen.
Hm. Inte mycket att kapa när det gäller denna dag.
Eller helgen för den delen.
Bara lite lösa planer i lagomtempo.
Dutti ja ä.

torsdag 15 augusti 2013

Feng Shui för själen

Kineserna pratar mycket om Chi. Eller Qi, för den som vill stava på ett annat sätt.
Det är osynliga flöden av energier hit och dit.
Kroppen ska vara i balans. Och själen. Och det viktigaste av allt: kropp och själ tillsammans.
Jag är inte så värst insatt.
Inte mer att jag är skapligt påläst när det gäller meredianerna och akupunkturpunkterna.
Och som sagt, det är ju ändå en försvenskad variant.
Men ändå.
Att behandla punkter som befinner sig någon helt annanstans än där man har själva problemet fungerar faktiskt.
Det säger till och med den allsmäktige fru Socialstyrelsen.
Nå. Var var jag nu?
Flöden ja. Meredianer och annat mumbo jumbo som ska hållas öppna för det nödvändigaste av allt:
Chi.
Energi. Positiv sådan. Ett liv i kreativ balans.
Oinsatt som jag är så använder jag mig ofta ändå av själva ordet Chi. För det är lite svåröversättbart till svenska.
När jag inreder till exempel.
Jag behöver harmoni för att inte få ångest. För att kunna andas.
För att det inte ska kännas som om väggarna håller på att bågna och trycka fast mig i ett hörn där jag inte kan tänka.
Och för att barnen ska kunna strö leksaker omkring sig utan att det ser ut som om vi bosatt oss i en bakluckeloppis.
Viktigt för min egen chi är tex ljusa gardiner året runt, minimalt med prydnader, krukväxter som är fräscha, speglar och att i grunden hålla var sak på sin plats.
Haha, nämen hur tråkigt lät inte det då?
Nej, jag lovar. Finns inte en tråkig stund när man samtidigt delar hem med en man som fyller huset med elektronik och sladdar, fem barn och tre hundar.
I sanningens namn får jag kämpa hårt för att min chi ska kunna flöda fritt i mitt kråkslott.
Men kommer man nån vart blir det sååå skönt.
Som idag.
Då jag helt enkelt gått runt och plockat bort och flyttat på saker.
Frågat mig själv om de fyllt nån funktion och om de kunnat stoppas undan på något mörkt ställe där de inte kan störa flödet.
Lyckades ganska bra också.
Förutom med den sabla elektroniken förstås.
Jag vet inte vad kineserna säger om kompromisser, men nog borde det vara så att husfriden ändå trumfar över andra flöden...

Good morning! This is your wake up call.

SOM jag har sovit denna första vecka av höstterminsallvar.
Inte klokt.
Men jag antar att jag behöver det.
Så igår när jag sovit bort hela eftermiddagen tvingade jag mig själv att ta två sömntabletter för att kunna sova på natten.
Vaknade av att ytterdörren stod öppen och både Nestor och Ferry hade stuckit.
Helt groggy fick jag således zigzaga mig ner till bilen och fort försöka hitta dem innan de strosat ut på vägen.
Tur att man bor i laglöst land och där ingen lyfter på ögonbrynet av ett eller annat gammalt byaoriginal.
För antagligen var det så jag såg ut.
Håret står rakt upp och jag hade i all hast trätt en avig tunika över skallen. Bara det. Så förmodligen visade jag en hel del när jag böjde mig ner för att få fast dem.
Så fick jag ropa med en imitation av herr B:s basröst för att hundarna skulle sluta slamsa.
Nå.
Tack och lov är de inte några rymmare.
Så det hela var säkert över innan någon av grannarna hunnit hämta filmkameran.
Och nu är jag vaken. Haha.

Igår var jag och 9-åringen och handlade.
I vanlig ordning hade jag förstås ingen handlingslapp.
Dels för att det är för amatörer men även för att precis allt var slut.
Kom hem med fyra kassar...
Men utan mat.
Det mest mat(!)nyttiga jag köpte var några random saker till vår stundande och årliga skolstartskräftfest.
Kanske trots allt ett tecken på att jag håller på att tappa alla begrepp på grund av mina låga litiumvärden.
Eller så är jag bara trött.
Eller visste någonstans i bakhuvudet att jag är fullt kapabel att laga soppa på en spik om det kniper.
Äh, man(!!) ska inte analysera och fundera så mycket.
Det som händer då är att man till slut har analyserat sönder sånt hos sig själv som egentligen är friskt i sin förtvivlade jakt på att identifiera och oskadliggöra det sjuka.
Nåja, läget kan väl inte vara helt upp- och nedvänt när man får med sig en buske med amerikanska blåbär på 75% från Lantmanna?
En vanlig Nettanprioritering.
Bippo eller inte.

Idag börjar 16-åringen gymnasiet.
Gymnasiet - smaka på den!
Naturvetenskapliga programmet mitt i stan.
Och jag fick tvinga honom att ringa sin kompis härifrån byn som ska gå samma. För att de skulle följas.
Min bekymmerslöse son hade inte ens tänkt tanken att det skulle vara skönt att vara två när det var dags att möta världen.
Senare i eftermiddag ska han till tandregleringen och pyssla med tandställningen. Det är nära nu att de sätter dit den.
Och apropå skola...
13-åringen börjar sjuan, 9-åringen börjar fyran och 7-åringen börjar ettan. Stora kliv. Som vanligt. Tur att jag får ha kvar Lilleman på dagis ett år till i alla fall.

Men vet ni...
Sedan jag gick i väggen har jag haft svårt för skolstarten. Känt att alla andra rör på sig utom jag som står stilla. Att alla springer ifrån mig i sina egna liv medan jag sitter i en sugkopp tillsammans med en blodtörstig igel. Men det känner jag inte nu. Inte än i alla fall.
Hehe, spring i era små hamsterhjul ni. Ni är säkert kvar ändå när jag har vilat färdigt...

tisdag 13 augusti 2013

Lagom är bäst

Idag har jag sovit.
Och slöat.
Tillsammans med 9-åringen i min säng.
Så länge att självaste 16-åringen kom in och började skaka i oss.
Wunderbar.
Ja, inte sovandet i sig. För det ger jag som vanligt inte så höga poäng för som fritidssysselsättning.
Men det faktum att jag faktiskt kunde.
Inte att förakta.
Sedan har jag bara fotat lite i trädgården, rört ihop en middag och tvättat ett par maskiner.
I maklig takt.
Kvällen tillbringades med friidrott och med herr D och hans barn på besök.
Makligt det med.
Jag har ju konstiga värden på mitt litium nu för tiden.
Plus att jag är så där glad och förälskad i allt och alla.
Då känns det skönt att veta att det ändå går att ta det lugnt.
För nog har jag tänkt både en och två gånger att bipolariteten så här i sensommaren skruvar upp min redan uppskruvade hjärna och spelar mig ett falskt spratt av företagsamhet.
Kanske är jag ändå på väg upp trots allt. Det är förstås svårt att sia om när man i vanlig ordning är superrött samtidigt som man ändå torkar ur kökslådorna medan middagen kokar.
Men inte i skenande galopp.
Och man ska ju vara nöjd med det lilla, sägs det.

Jag vet inte ens var jag ska börja....

Jag menar:
Ska jag skriva om höstens kommande upplägg när det gäller min rehab?
Ska jag skriva om min mycket trevliga timme hos tandläkaren inför min tandblekning?
Ska jag skriva om min eftermiddag med mysigaste herr T?
Eller kanske rent utav om hur det är att inte känna igen sig i sin egen stad?
Drömmarna i natt har nog också betytt en massa viktigheter och behöver ventileras.

Nå.
Det får bli alltihop:

Igår var jag på Folkhögskolan för första gången. Eller nja, inte första gången förstås. Jag har ju ändå avverkat två skrivkurser, diverse familjehemsträffar och ett antal planeringsdagar med jobbet där. Ett ljuvligt ställe. Kravlöst och inspirerande på samma gång.

Igår var jag på en föreläsning om TCM, traditionell kinesisk medicin. Något som inte ligger jättelångt från min egen akupunkturutbildning och sjukgymnastens mer och mer holistiska syn på människan. Jätteintressant. Och som jag sa till läraren: Att jag egentligen inte tror på mumbo-jumbo, men att jag hamnat i ett läget i livet som gör att jag är mer öppen för att ta till mig. Jag tror inte att det är så ovanligt att vi som livskrisar förr eller senare nosar på den mer ickevetenskapliga sidan av läkande. Att man blir trött på sjukvårdens symptomatiska behandlingar i form av piller och ännu mer piller.
Och jag är ju alltid jag...så av en enda föreläsning började hjärnan snurra så pass fort att jag både hann planera bot och bättring, utbildning och öppna eget, haha.

Sedan var jag så livsberusad att jag körde fel när jag skulle hämta min vän T på andra sidan stan. Några gånger dessutom. Men allt var inte mitt fel, för på ett ställe där jag skulle gena stod nu fyra hyreshus. Flera gånger under min långa dag i stan kom jag på mig själv med att inte känna igen mig. Vad har hänt med lilla Skellefteå? Total ombyggnadshybris? Storstadskomplex? Äh, jag vet inte. Men när jag gick förbi stadsparken och fann den helt uppgrävd och demolerad kom det faktiskt några tårar. Säkerligen måste det se ut så där ett tag för att det ska bli finare och bättre framöver. Men ändå.
Ah, det kanske inte ens är stans fel. Utan mitt. Som sedan köpcentrat norr om centrum öppnade knappt sätter min fot i stadskärnan. Förmodligen har inte ens allt hänt över en natt, haha.

Ja, herr T ja...En sån där person som jag träffade för några år sedan och det klickade direkt. En sån där som är så lätt att tycka om. Som har så härlig humor. Som gör sitt jobb så himla bra. Som lyssnar. Som har kloka åsikter. Och är lättsam utan att vara ytlig. Ja, ni fattar. Men som också är lika dålig på att höra av sig som jag är. Därför är jag så glad över vår eftermiddag igår. Det känns också som en nystart för mig. För lusten att träffas igen - och lusten att höra av mig till andra vänner - trumfade för en gångs skull över orken. Jag var glad hela kvällen.

Som jag skrev tidigare har jag känt mig så himla dubbel över det här med tandblekning. Onödigt att slösa så mycket pengar (även om de är fådda), framför allt. Och så det här med att jag inte är värd det, att det är fult med fåfänga och kanske en liten del att herr tandläkare har en privatpraktik. Men vem vill inte ha ett bländande leende liksom? Ja. Igår gick jag dit och hämtade mina förvånansvärt nätta små gummiskenor tillsammans med själva blekgeggan. Och passade naturligtvis på att peppra tandläkaren med en massa ovidkommande tandfrågor. Nu när jag är portad från Folktandvården för att jag försöker nästla mig in för ofta, haha.

Och så plötsligt: kändes det viktigt och nödvändigt att ägna mig åt mig själv. Att göra nåt som är BARA för MIN skull. Som kanske får mig att le lite oftare och bredare (även om det inte är nåt fel på mina tänder nu heller). Känslan när jag gick därifrån var skön. Svävade nästan på moln. Kände mig kvinnlig och viktig. Ja, ända tills jag såg den demolerade stadsparken åtminstone. Men dock. Det var inga problem att sova första natten med skenorna. One down, six to go. Och sedan kan du slänga dig i väggen Tom Cruise.

Oj, nu blev det långt det här. Strunt i att skriva om drömmarna. Jag kör bara en liten komprimerad variant så får hågade läsare tolka själva:
Fosterbarn, Död Farmor, Gynekolog(!), Flygplan, Vådlig bilfärd i raggarbil utan bälten, Ensam inne på ett låst sjukhus, mm.

En glad 7-åring som bäddat ner sig i fönstret någonstans på väg över Östersjön. Också en sak jag känner mig så glad över: att jag orkade och överlevde.

lördag 10 augusti 2013

Husdjur

Jag vet många familjer där föräldrarna konstant vägrar skaffa husdjur.
Av olika skäl, säkert.
Och jag tänker tvärtom. Förstås.
Att barn behöver små lurviga/slemmiga/duniga saker att pyssla om och överösa med kramar.
Men så i natt låg jag och tänkte...
Att separationerna som förr eller senare kommer kanske är jobbigare för barn än att inte få några husdjur alls.
Jag är ju som bekant eller inte allergisk mot vita älghunden-bullterriern Nestor.
Kan inte klia honom utan att svälla upp i ansiktet, nysa och ta Ventoline mot astman.
Kan inte kamma honom heller.
Eller svepa in mig i en filt som han har legat mot.
Så är det bara.
Så vi försöker hitta ett nytt hem till honom.
Igår sov han över hos herr J.
Som har en stor gammal Alaskan Husky och är sugen på en till hund.
Men när han kom tillbaka med Nessie idag sa han tack men nej tack. Han orkade inte. Av skäl jag har full respekt för.
Kallade Nestor för fin men med adhd.
Och visst, jag håller med.
Han är väldigt mycket med och på och överöser en med våldsamma pussar hela tiden. Går inte särskilt sansat i koppel och skäller en hel del. Plus att han näst intill busbråkar ihjäl sina flockmedlemmar.
Han är nog inte lätt att omplacera.
Inte just nu i alla fall. Medan han är tonåring.
Så det är väl bara att härda ut med astman och allergin antar jag.
Fast - och säg inget till herr B - jag blev så in i bängen lycklig över att herr J inte ville ha honom.
Väldigt lycklig. Euforiskt lycklig.
Och ändå inte i närheten av 9-åringen. Som igår meddelade att jag förstört hans liv genom att vara allergisk.
Ja.
Fortsättning följer.

fredag 9 augusti 2013

Försiktigt optimistisk...

...inför det trassel som kallas min framtid.
Har haft möte med käcka C på Folkhögskolan.
Och det verkar som ett bra ställe att lalla omkring på när man varken vill gå hemma eller kan gå till jobbet.
Jag var en dutti kicka och satte några gränser. Plus att jag helt oåterkalleligt kröp till korset och meddelade att jag behöver en hel del hjälp med just gränsdragning.
Ah, men hon är bra C. Mycket handlingskraftig och erfaren. Förstår vad man säger.
Så fylld av energi åkte jag och handlade ingredienser till middagspizza...
Och fortsatte med att plocka in vinbär och rabarber.
Nu silar jag saft för glatta livet.
Hehe. Ett icke så betungande arbete.
Men dock. Både huslighetspoäng och friskhetspoäng på samma gång.
Så har jag gått en promenad med Nestor och postat ett litet brev till en vän.
Nu väntar jag på herr J för en kaffestund. Och dricker kaffe under tiden. Ja, det gäller att hålla ångan uppe inför eftermiddagens läkar- och tandläkarbesök.
Ha. Nu när jag skrev så där kom jag att tänka på en uppsats jag skrev på gymnasiet. Svenska var mitt bästa ämne och uppsatsskrivning var som att komma till himlen. Givna femmor och idel lovord. Inga röda markeringar beträffande språkliga missar. Förutom en gång. Då jag glömde bindestrecket. Det grämer mig än.
Ja, ni hör ju nivån på perfektionismen.
Krockar å det grövsta med improduktiva känndigsjälv- och sömnföreläsningar på Folkhögskola (observera bindestrecket)(och ignorera att jag på eget bevåg skrev ihop känn dig själv).
Appappapp! Nu hörde jag att ett gilla läget for genom era huvuden.
Ett av världens mest irriterande uttryck.
Används alltid då saker och ting inte alls blir som man vill.
Finns inget att gilla med det.
Däremot håller jag nog på att motvilligt lära mig att acceptera vissa saker.
Och världen går inte under av en röd markering i en uppsats.
Kanske inte heller av att skrivstilen inte lutar exakt som man tänkt sig.
Eller av att fantasin tryter och man lämnar in en glesskriven sida istället för fem fullmatade.
Hm. Jag tror minsann inte ens att jag är i det läget att jag kan/behöver/orkar/vill skriva en uppsats!
Så det så.
Och jag är bra ändå.
Good enough*.
Åtminstone för tre halvdagar på Folkhögskola.


Skratthuset på Grönan. Mina smalben gånger två i knasig spegel. Inte roligt. Bara obehagligt och förvirrande.



* Good enough är ett sånt där uttryck jag älskar ibland och hatar ibland. Jag tycker inte att man ska använda det för att rättfärdiga att man inte ens försöker. Men har man försökt ska resultatet banne mig duga oavsett om det blir som man tänkt sig. Gott nog. Gött mos.

torsdag 8 augusti 2013

Dra upp med rötterna

Har just kört epilatorn över benen.
Resultat:
  • AJ!
  • Långa hår som trotsigt står upp med glesa mellanrum
  • Rödprickig och knottrig med en del blodvite
Ja, vad håller man på med?
Förra veckan gick jag all in och körde i armhålorna.
Jag pratar mycket om hur mycket jag hatar den där lilla apparaten men kan inte låta bli att undra om jag ändå inte gillar den i smyg.

Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen

Ångestdämpande på nåt sätt.
Och ett uppvaknande ur min hjärnstyrda eländesbubbla.
Haha.

Fast jag har faktiskt gjort en värre sak idag.
Nämligen varit hos tandläkaren och gjutit formar till min blekning.
Uäk!
Och jag som kräks så lätt fick verkligen kämpa med att ha munnen full av stålplattor och vidrig gegga.
Dessutom hade min ömma moder gått och köpt presentkortet hos en privat tandläkare.
Bara det liksom.
Jag har svårt för privata vårdinrättningar, privatisering av apotek och för all del friskolor trots att min man jobbar på en.
Vänstervriden som man är. Eller kanske bara vriden. Strunt samma. Jag överlevde i alla fall. Och ska hämta mitt hemblekningskit imorgon.
Bra tajming.
För jag har absoluuut ingenting annat för mig då.
Bara ett möte med höstens rehab-tant, en läkartid, och herr J som kommer hit för att låna Nestor över helgen.

onsdag 7 augusti 2013

Låt mig sura

Kraschad mage.
Fortfarande.
Kraschad skalle.
Fortfarande.
Jävla sommarlov.
Fortfarande.
Mardrömmar.
Fortfarande.
Osv.

Skitdag idag.
Ungarna bråkar och slåss.
Trots att jag bunkrat upp med kex och mormorssaft, måleriprojekt och x-box.
Det lustiga är att bråken började typ två sekunder efter jag lagt ut en käck bild på fejjan.
Haha.
Så alla som ser en tokskrattande 4-åring på axlarna till 13-åringens kompis tycker att vi har det såååå mysigt.
Och nu ska jag visst skjutsa tonåringar till ett fiskeställe.
För att herr B "inte orkar".
Nävisst.
Men jag slipper ju åtminstone sura småtroll medan jag kör.

Imorgon ska jag på äventyr.
Jag fick en tandblekning av mamsen och svärmor i 40-årspresent.
En av flera mer eller mindre bisarra grejer.
Men inget toppar förstås presenten där små fiskar ska äta upp gammalt skinn från mina fötter.
Haha.
Föryngringskurer.
Kan man kanske behöva när man tippat över medelåldersstrecket.
Men jag fick även ett fett presentkort på en jättefin handelsträdgård.
Om nu min beslutsångest håller sig i schack har jag en chans att få höstfint i trädgården.
Det är liksom svårt att strosa omkring med ett presentkort i näven.
När man varken behöver tänka snålt eller ska tänka ut presenter till andra.

Ha!
Nu blev jag på bättre humör.
Kanske för att ungarna nu är ute och springer runt huset och slåss istället för runt mig.
To de loo!