Försiktigt optimistisk...

...inför det trassel som kallas min framtid.
Har haft möte med käcka C på Folkhögskolan.
Och det verkar som ett bra ställe att lalla omkring på när man varken vill gå hemma eller kan gå till jobbet.
Jag var en dutti kicka och satte några gränser. Plus att jag helt oåterkalleligt kröp till korset och meddelade att jag behöver en hel del hjälp med just gränsdragning.
Ah, men hon är bra C. Mycket handlingskraftig och erfaren. Förstår vad man säger.
Så fylld av energi åkte jag och handlade ingredienser till middagspizza...
Och fortsatte med att plocka in vinbär och rabarber.
Nu silar jag saft för glatta livet.
Hehe. Ett icke så betungande arbete.
Men dock. Både huslighetspoäng och friskhetspoäng på samma gång.
Så har jag gått en promenad med Nestor och postat ett litet brev till en vän.
Nu väntar jag på herr J för en kaffestund. Och dricker kaffe under tiden. Ja, det gäller att hålla ångan uppe inför eftermiddagens läkar- och tandläkarbesök.
Ha. Nu när jag skrev så där kom jag att tänka på en uppsats jag skrev på gymnasiet. Svenska var mitt bästa ämne och uppsatsskrivning var som att komma till himlen. Givna femmor och idel lovord. Inga röda markeringar beträffande språkliga missar. Förutom en gång. Då jag glömde bindestrecket. Det grämer mig än.
Ja, ni hör ju nivån på perfektionismen.
Krockar å det grövsta med improduktiva känndigsjälv- och sömnföreläsningar på Folkhögskola (observera bindestrecket)(och ignorera att jag på eget bevåg skrev ihop känn dig själv).
Appappapp! Nu hörde jag att ett gilla läget for genom era huvuden.
Ett av världens mest irriterande uttryck.
Används alltid då saker och ting inte alls blir som man vill.
Finns inget att gilla med det.
Däremot håller jag nog på att motvilligt lära mig att acceptera vissa saker.
Och världen går inte under av en röd markering i en uppsats.
Kanske inte heller av att skrivstilen inte lutar exakt som man tänkt sig.
Eller av att fantasin tryter och man lämnar in en glesskriven sida istället för fem fullmatade.
Hm. Jag tror minsann inte ens att jag är i det läget att jag kan/behöver/orkar/vill skriva en uppsats!
Så det så.
Och jag är bra ändå.
Good enough*.
Åtminstone för tre halvdagar på Folkhögskola.

Skratthuset på Grönan. Mina smalben gånger två i knasig spegel. Inte roligt. Bara obehagligt och förvirrande.

* Good enough är ett sånt där uttryck jag älskar ibland och hatar ibland. Jag tycker inte att man ska använda det för att rättfärdiga att man inte ens försöker. Men har man försökt ska resultatet banne mig duga oavsett om det blir som man tänkt sig. Gott nog. Gött mos.