Husdjur

Jag vet många familjer där föräldrarna konstant vägrar skaffa husdjur.
Av olika skäl, säkert.
Och jag tänker tvärtom. Förstås.
Att barn behöver små lurviga/slemmiga/duniga saker att pyssla om och överösa med kramar.
Men så i natt låg jag och tänkte...
Att separationerna som förr eller senare kommer kanske är jobbigare för barn än att inte få några husdjur alls.
Jag är ju som bekant eller inte allergisk mot vita älghunden-bullterriern Nestor.
Kan inte klia honom utan att svälla upp i ansiktet, nysa och ta Ventoline mot astman.
Kan inte kamma honom heller.
Eller svepa in mig i en filt som han har legat mot.
Så är det bara.
Så vi försöker hitta ett nytt hem till honom.
Igår sov han över hos herr J.
Som har en stor gammal Alaskan Husky och är sugen på en till hund.
Men när han kom tillbaka med Nessie idag sa han tack men nej tack. Han orkade inte. Av skäl jag har full respekt för.
Kallade Nestor för fin men med adhd.
Och visst, jag håller med.
Han är väldigt mycket med och på och överöser en med våldsamma pussar hela tiden. Går inte särskilt sansat i koppel och skäller en hel del. Plus att han näst intill busbråkar ihjäl sina flockmedlemmar.
Han är nog inte lätt att omplacera.
Inte just nu i alla fall. Medan han är tonåring.
Så det är väl bara att härda ut med astman och allergin antar jag.
Fast - och säg inget till herr B - jag blev så in i bängen lycklig över att herr J inte ville ha honom.
Väldigt lycklig. Euforiskt lycklig.
Och ändå inte i närheten av 9-åringen. Som igår meddelade att jag förstört hans liv genom att vara allergisk.
Ja.
Fortsättning följer.