Lagom är bäst

Idag har jag sovit.
Och slöat.
Tillsammans med 9-åringen i min säng.
Så länge att självaste 16-åringen kom in och började skaka i oss.
Wunderbar.
Ja, inte sovandet i sig. För det ger jag som vanligt inte så höga poäng för som fritidssysselsättning.
Men det faktum att jag faktiskt kunde.
Inte att förakta.
Sedan har jag bara fotat lite i trädgården, rört ihop en middag och tvättat ett par maskiner.
I maklig takt.
Kvällen tillbringades med friidrott och med herr D och hans barn på besök.
Makligt det med.
Jag har ju konstiga värden på mitt litium nu för tiden.
Plus att jag är så där glad och förälskad i allt och alla.
Då känns det skönt att veta att det ändå går att ta det lugnt.
För nog har jag tänkt både en och två gånger att bipolariteten så här i sensommaren skruvar upp min redan uppskruvade hjärna och spelar mig ett falskt spratt av företagsamhet.
Kanske är jag ändå på väg upp trots allt. Det är förstås svårt att sia om när man i vanlig ordning är superrött samtidigt som man ändå torkar ur kökslådorna medan middagen kokar.
Men inte i skenande galopp.
Och man ska ju vara nöjd med det lilla, sägs det.