Motsägelsefullt?

Ja, visst är det.
Precis som hela min person.
Men på sistone har jag skrivit allt mindre på bloggen.
Trots att jag vill och egentligen har tid.
Kommer inte ens upp i ett inlägg om dagen medan jag fortfarande och samtidigt brottas med mig själv trehundra gånger varje dag.
Kanske har bloggen spelat ut sin roll?
Kanske finns det ett annat forum som väntar på att jag ska hitta dit för att uttrycka mig?
Äh, jag vet inte.
På den tiden jag var en firad (nåja) bloggdrottning blev jag pepprad med mejl, telefonsamtal och fb-meddelanden så fort jag inte höll min vanliga takt. Där en massa folk undrade vad som hänt.
Nu är det ingen som undrar.
Vilket är skönt och bra. Missförstå mig inte. Det finns många sätt att hajpa sin blogg om man nu vill det. Det det har jag ingen lust med.
Pressen på att leverera har sedan länge klingat av.
I min enfald trodde jag faktiskt att just det skulle hjälpa min kreativitet att blomma ut.
Hahaha.
Men istället har jag alltså glesat ut mina tjatiga inlägg om samma saker.
Ja, man är ju liksom komplicerad och motvalls åt vilket håll man än har rumpan.
Och min poäng?
Vänta bara. Den kommer (eller inte).
Idag satt herr J och jag och pratade om hur herrans många som skiljer sig och separerar nu för tiden.
Naturligtvis av orsaker vi inte alls är insatta i. Men faktum kvarstår. Det ÄR himla vanligt.
Han, som är singel, är rädd för att binda sig av samma orsak som jag är rädd för att hitta så många nya aspekter av mig själv att jag inte är jag längre.
Nämligen risken för en skilsmässa.
Jag är både nöjd och stolt över 19 år och 5 barn tillsammans.
Men jag är också skräckslaget medveten om att den Nettan som fanns innan jag kraschade förmodligen aldrig kommer tillbaka.
Skräckslaget medveten om jag inte har en aning om vem jag ska bli när jag blir stor. Och om min man kommer att tycka om den jag blir. Och om jag fortfarande tycker om min man när jag hittat mig själv.
Jag känner mig inte som en sjukgymnast längre.
Jag går inga utbildningar (förutom på folkhögskola).
Jag är inte ledare eller familjehem.
Jag bjuder inte längre hem kreti och pleti.
Och jag känner ingen större kärlek till uttrycksmedlet blogg.
Till exempel.
Fattar ni?
Jo, det är klart ni gör.
Jag har ju trots allt behandlat ämnet x antal gånger tidigare.
Och nu skriver jag om...att jag inte skriver längre. I dagens intepånåtsättförsta inlägg.
Glasklart va?
Ha ha.