Andning och visualisering

Nej, det bidde ingen yoga igår.
Däremot bidde det andningsövningar och olika visualiseringsövningar.
Spännande, tyckte jag och dök i med huvudet före.
Men sedan visade det sig att det var sånt jag redan pysslar med, haha.
Nå. Mer kött på benen kan väl inte skada.
Och det var verkligen intressant.
Åtminstone visualiseringen. Andningen är det som vanligt lite si och så med. Jag vet ju att man ska andas med magen och allt det där. Och det är lika tråkigt att tänka på som knipövningar. Men jag antar att det inte kan skada att aktivt försöka få ner luften lite längre ner än nyckelbenen för att se om det går lära gamla hyndor att sitta.

Så länge jag kan minnas har ångesten varit min oönskade följeslagare.
Och jag har genom åren utvecklat en hel del knep för att den inte ska vinna.
Något som går lite halvknackigt sedan jag blev sjuk, men dock.
Räkna olika saker är ett sånt knep som hängt med ända sedan jag var barn.
Plankor i taket, ljuslyktor, böcker, primtal, vad alla saker i ett rum kostat, osv.
Har man tur har ångesten klingat av lite när man är klar.
Mitt bästa knep när jag ska sova (och det är för mörkt för att räkna) är att jag regisserar filmer med mig själv i huvudrollen. Just nu glider jag ofta in i ett scenario där jag är med på någon slags konferens på en stor båt. Kulissen är likadan varje gång, medan personerna som dyker upp och även min egen roll ändras.
Som att ha ett tomt dockskåp och ställa både möbler och dockor på olika sätt varje kväll.
Men det där dockskåpet är fantastiskt.
Motar bort hur många svarta tankar som helst.
Ibland händer det att båten börjar läcka, eller som en gång: att ett gäng James Bond-skurkar sköt sönder glastaket till poolen där jag simmade. Från katapult. Med djupfrysta måsar. Inte kul. Men det fiffiga är då att jag kan tömma dockskåpet och börja om.
Ofta somnar jag till slut.
Med en rätt så bra känsla.

Jag vet inte om jag berättat det här för nån tidigare.
Inte ens jag pratar ju om allt. Ha ha ha.
Döm om min förvåning då när det visar sig att mitt bästa knep har ett namn och lärs ut i en yogasal.
Visualisering...
Låter bättre än Sobril va?
Vi gjorde några övningar som verkligen blev till aha-upplevelser.

Först skulle vi fokusera på andningen, blunda och tänka oss ett rum vi befann oss i. Sätta/lägga oss ner och låta blicken svepa över rummet. Vi skulle känna oss hemma där. Och må bra. Bla, bla.
Och jag var ju lite oväntat riktigt bra på det.
Satt på en läderstoppad stol i mitt älskade bibliotek...solen sken utanför....jag tittade på alla böcker...på chiffonjén som morfars farmor och farfar fick i bröllopsgåva...på kakelugnen....på min jättelånga gullranka som sitter ovanför portalen ut till hallen....på min ståltrådsängel jag gjort på Hälsans och som hänger uppe bara för att jag ska påminna mig själv om att fula saker också kan ha ett värde....
Så öppnade jag ögonen. Och insåg att jag hade lagt till stämningsfyllda detaljer som inte alls stämde.
Som att jag hade en sprakande brasa i kakelugnen, trots sommar, sol och 20 grader.

Likaså i övningen där jag var ute i trädgården och plockade hallon och sockerärter samtidigt som jag klurade på var mitt nya växthus skulle stå. En verklig scen som utspelat sig två kvällar tidigare.
Men när jag slog upp ögonen hade jag tydligt känslan av mossmatta under fötterna. Nog för att jag är barfota ofta, men inte när jag går i steniga hallonsnår. Plus att jag i min visualisering även hade ätit stora solmogna krusbär. Som jag inte ens tycker om...

Oj, vad hon babblar! Tänker ni säkert nu.
Men poängen:
Om man ska föreställa sig något är det guld värt att kunna lägga in några må-bra-detaljer.
Enkelt va?
Hon som ledde lektionerna påstod att dagdrömmeri var en form av självhypnos.
Kanske ligger det nåt i det.
Hur som helst mådde jag väldigt bra efteråt.
Hjälp till självhjälp alt. Själv är bäste dräng, får bli veckans ordstäv.

(Och observera den lugnande fyllecellsfärgen på texten)

James Bond-skurkarna från min självhypnos. Även en gummibåt med svarklädda militärer(?) som cirkulerade runt fartyget i inloppet till Riga för några veckor sedan.

Det var bara en av övningarna som inte gick särskilt bra. Vi skulle föreställa oss förväntningarna inför en semester, se den packade väskan och åka limousin till flygplats/tågstation. Vi hade obegränsat med pengar och kunde åka vart vi ville. Sedan skulle vi njuuuuta av en lyxig svit och av vågors brus.
Fast direkt jag såg min väska tänkte jag att jag var på väg till kära V i Åkersberga. Haha. Men jag lade i alla fall om kursen så vi åkte på trädgårdsresa till Tallinn tillsammans. Dessutom var jag en tråkis och påpekade för läraren hur fel det kan bli med ordvalet. Om man säger att chauffören kastade in resväskan i bilen blir det en helt annan bild än om han mer stillsamt skulle lägga den. Men ändå. Nästa gång kanske jag går all in och fantiserar ihop en onödigt dyr lyxsemester i nåt land som är alldeles för varmt....