Jag vet inte ens var jag ska börja....

Jag menar:
Ska jag skriva om höstens kommande upplägg när det gäller min rehab?
Ska jag skriva om min mycket trevliga timme hos tandläkaren inför min tandblekning?
Ska jag skriva om min eftermiddag med mysigaste herr T?
Eller kanske rent utav om hur det är att inte känna igen sig i sin egen stad?
Drömmarna i natt har nog också betytt en massa viktigheter och behöver ventileras.

Nå.
Det får bli alltihop:

Igår var jag på Folkhögskolan för första gången. Eller nja, inte första gången förstås. Jag har ju ändå avverkat två skrivkurser, diverse familjehemsträffar och ett antal planeringsdagar med jobbet där. Ett ljuvligt ställe. Kravlöst och inspirerande på samma gång.

Igår var jag på en föreläsning om TCM, traditionell kinesisk medicin. Något som inte ligger jättelångt från min egen akupunkturutbildning och sjukgymnastens mer och mer holistiska syn på människan. Jätteintressant. Och som jag sa till läraren: Att jag egentligen inte tror på mumbo-jumbo, men att jag hamnat i ett läget i livet som gör att jag är mer öppen för att ta till mig. Jag tror inte att det är så ovanligt att vi som livskrisar förr eller senare nosar på den mer ickevetenskapliga sidan av läkande. Att man blir trött på sjukvårdens symptomatiska behandlingar i form av piller och ännu mer piller.
Och jag är ju alltid jag...så av en enda föreläsning började hjärnan snurra så pass fort att jag både hann planera bot och bättring, utbildning och öppna eget, haha.

Sedan var jag så livsberusad att jag körde fel när jag skulle hämta min vän T på andra sidan stan. Några gånger dessutom. Men allt var inte mitt fel, för på ett ställe där jag skulle gena stod nu fyra hyreshus. Flera gånger under min långa dag i stan kom jag på mig själv med att inte känna igen mig. Vad har hänt med lilla Skellefteå? Total ombyggnadshybris? Storstadskomplex? Äh, jag vet inte. Men när jag gick förbi stadsparken och fann den helt uppgrävd och demolerad kom det faktiskt några tårar. Säkerligen måste det se ut så där ett tag för att det ska bli finare och bättre framöver. Men ändå.
Ah, det kanske inte ens är stans fel. Utan mitt. Som sedan köpcentrat norr om centrum öppnade knappt sätter min fot i stadskärnan. Förmodligen har inte ens allt hänt över en natt, haha.

Ja, herr T ja...En sån där person som jag träffade för några år sedan och det klickade direkt. En sån där som är så lätt att tycka om. Som har så härlig humor. Som gör sitt jobb så himla bra. Som lyssnar. Som har kloka åsikter. Och är lättsam utan att vara ytlig. Ja, ni fattar. Men som också är lika dålig på att höra av sig som jag är. Därför är jag så glad över vår eftermiddag igår. Det känns också som en nystart för mig. För lusten att träffas igen - och lusten att höra av mig till andra vänner - trumfade för en gångs skull över orken. Jag var glad hela kvällen.

Som jag skrev tidigare har jag känt mig så himla dubbel över det här med tandblekning. Onödigt att slösa så mycket pengar (även om de är fådda), framför allt. Och så det här med att jag inte är värd det, att det är fult med fåfänga och kanske en liten del att herr tandläkare har en privatpraktik. Men vem vill inte ha ett bländande leende liksom? Ja. Igår gick jag dit och hämtade mina förvånansvärt nätta små gummiskenor tillsammans med själva blekgeggan. Och passade naturligtvis på att peppra tandläkaren med en massa ovidkommande tandfrågor. Nu när jag är portad från Folktandvården för att jag försöker nästla mig in för ofta, haha.

Och så plötsligt: kändes det viktigt och nödvändigt att ägna mig åt mig själv. Att göra nåt som är BARA för MIN skull. Som kanske får mig att le lite oftare och bredare (även om det inte är nåt fel på mina tänder nu heller). Känslan när jag gick därifrån var skön. Svävade nästan på moln. Kände mig kvinnlig och viktig. Ja, ända tills jag såg den demolerade stadsparken åtminstone. Men dock. Det var inga problem att sova första natten med skenorna. One down, six to go. Och sedan kan du slänga dig i väggen Tom Cruise.

Oj, nu blev det långt det här. Strunt i att skriva om drömmarna. Jag kör bara en liten komprimerad variant så får hågade läsare tolka själva:
Fosterbarn, Död Farmor, Gynekolog(!), Flygplan, Vådlig bilfärd i raggarbil utan bälten, Ensam inne på ett låst sjukhus, mm.

En glad 7-åring som bäddat ner sig i fönstret någonstans på väg över Östersjön. Också en sak jag känner mig så glad över: att jag orkade och överlevde.