Slut som artist

Vet ni,
Vissa gånger känns det tydligare än andra att man inte har allt att ge.
Nu är en sån gång.
Väldigt tydligt.
Känslan av att man inte kan bekräfta sina barn tjugofyrasju är inte rolig.
Men nånstans måste man ju inse att den är sann.
Nä, fy tusan.
Jag är slut som artist.
Men att styra om alla till att vända sig till pappa är ett hästjobb.
Och Rom byggdes inte på en dag.
Och så vidare.
Att bita ihop, orka vidare och le genom gråten..
Tja, det har jag liksom gjort till leda.
Been there, done that.
Och hur gör djur nu?
Ingen aning.
På riktigt.
För livet är ju inte så enkelt som att man kan stänga av allt som pågår medan man vilar middag.
Inmålad i ett hörn.
Trots att penseldragen drogs innan jag kraschade lever jag varje dag med resultatet.
Så är det.
Inte för att klaga.
För mina barn...ja, de är ju förstås fantastiska.
Smarta och fina.
Och min man....ja, han lyssnar ju och försöker förstå så långt han kan.
Jag har en bra familj.
Jag har haft tur.
Men ändå....
Utmattningsdepression, bipolär, ångestfylld, ångestattacker, svår barndom....
Hur gör djur nu?
Med det.
Med allt.
Med sig själv...

Terminologi

Utdrag ur BAOL (bullmammans akademiska ordlista):

En vanlig dag = Vilken som helst av veckans dagar som innehåller ett antal oväntade händelser.

En sån hade vi här igår i Dårhuset.
Igen.
Förstås.
Alltid.

Det började med att jag med bilen full med ungar körde fast rejält i den djupa slaskmodden i uppförsbacken från skolan.
Bara en sån sak skulle ju ha räckt för en utbränd lättstressad bullmamma förstås.
Men när vi kom hem klämde 9-åringen två fingrar i bussdörren.
Rejält. Alltså, klämde fast dem så att vi fick öppna dörren för att få loss honom.
Aaaaaaaj!!!
Efter att han vridit sig på badrumsgolvet i nästan en timme bestämde jag att vi skulle åka till akuten.
Vilket skapade nästa kaos.
Herr B skulle jobba över och var strängt upptagen med att bli intervjuad av Skolverket.
Vilken tur att 18-åriga grannen dök upp och erbjöd sig att ta skotern och hämta lilleman på dagis.
Och 9-åringens kompis ville hellre stanna här och hänga med 6-åringen än att bli skjutsad tillbaka till fritids.
Jag ringde mamma....som i vanlig ordning i krislägen landade på gården innan jag ens hade hunnit lägga ner telefonen.
Oj, vilken väntan på akuten. Som vanligt. Jag brukar ha förståelse för det men igår kändes det jobbigt.
En liten kille som har så ont att det känns som om han ska kräkas...
Och en mamma som redan gått över gränsen för vad hon orkar.
Jag vet inte hur många läkare som klämde, kände, dividerade och gick iväg sjutusen gånger för att granska röntgenplåtarna mer noggrant.
Men till slut enades de om att det nog inte var någon skelettskada.
Skönt.
Men han har ju förstås fortfarande lika ont. Och fingrarna ser ut som...som...ja, som om de fastnat i en tung bussdörr.
Efteråt lovade jag att han skulle få en chokladpudding.
Så fastnade vi i den längsta och segaste kön jag någonsin upplevt på Willys.
Men när vi kom hem var det tack och lov långt ifrån kaos.
Mammas sambo hade varit här och lämnat en hel trave pizzor till familjen och alla kompisar som var här.
Och herr B hade kommit hem.
Det var läggdags för de små.
Jag stoppade om 9-åringen i min säng. Trots värken så somnade han ganska fort.
Sedan drack jag upp slatten i en vinflaska medan jag löste en hel korsordsbilaga från Hemmets Journal.
Insomningstablett och tidig godnatt.
I extrarummet.

Idag är han piggare men har lika ont.
Jag tyckte det var lika bra att han fick vara hemma. Klassen skulle ändå åka till badhuset idag.

Nämen vet ni,
Det är fasen inte lätt att vara utbränd när man har en stor familj.
Trots hjälp från både mamma, plastefar och grannkillen.
Stress, press och att alltid ha någon annan än sig själv i fokus gör det svårt att vila(!) sig i form.
Svårt att samla tankarna och reda ut sig själv.
Svårt att veta var man är på väg.
Barn kräver ju alltid något.
Och med all rätt förstås.
Klart mamma ska med till doktorn och så vidare.
Men det är inte gratis.

Det här med husdjur

Föräldraduon i Dårhuset är minst sagt splittrad:
Pappan har aldrig haft husdjur och tycker inte att barnen behöver ha det heller.
Mamman har alltid haft husdjur och tycker att det ska finnas djur i varje barnfamilj.

Och även om kompromisserna milt sagt har gått åt mammans håll genom åren så grymtar pappan fortfarande.
Jag tycker att han borde ha gett upp vid det här laget.
Igår sprack han plötsligt upp i ett elakt Nicholsongrin och ville hålla i min minihamster.
Öh, skulle inte tro det va.
Ormen bryr (brydde) han sig inte om heller.
Och alla höns och kaniner och dansmöss och fiskar var förstås mitt ansvar.
Fine.
Inte gör det mig nåt.
Men man tycker ju att han borde smälta nån gång.
Med hundarna är det faktiskt en annan femma.
Inte ens jag skulle skaffa en hel flock hundar om herr B var emot det.
Eller ja. Om han fick välja skulle vi inte ha haft nån hund heller. Men han har åtminstone varit införstådd med att dela på ansvaret.
Och den sista (senaste)(!) valpen kom hit helt utan diskussioner.
Jo. Han tycker om hundarna.
Men han behöver liksom inte djur.
Inte som jag gör.
Jag är så totalt fascinerad av allt som hoppar, springer, kryper eller krälar omkring.
Går i barndom och pysslar, skämmer bort, matar och rengör.
Och man kan ju tycka att det bland fem barn skulle finnas någon som känner likadant.
Men, nej.
Jo, de gillar att sova med hundarna. Och de tyckte om hönsen. Men det är väl allt.
Tänk om min mamma hade kommit hem med en hamster och en vandrande pinne när hon egentligen bara skulle köpa yoghurt...

Jag ska bara...

I sann alfonsåbergsk anda skulle jag bara åka och handla lite burspån och yoghurt innan vilan.
Men sedan visade det sig att jag även bara skulle leta efter trollklippt terrier runt hela byn.
Och efter det skulle jag visst bara se Charlotte Kalla sopa banan med konkurrenterna (eh: nä).
Och bara leta bullterrierälghund som smet ut när första rymmaren kom in.
Och så vidare.
Och vad hände sedan då?
Jo, Dårhuset invaderades av en babiljon 15-åringar som friluftat sig i vår slalombacke.
Äh.
Jag vet inte när jag ska lära mig att vila FÖRE allt annat.
Och lägga ner det där med jag ska bara.
Nu har ju hela den här ingentingdagen gått utan att jag suttit still en sekund.

Skumt väder förresten.
Nu har solen gått i moln, men det är ändå hela sju grader varmt.
Nio var det i stan.
Och det blev så varmt i bilen att AC:n slog igång.
Bisarrt.
Det ska inte vara vår i Västerbotten i februari.
Fast alla utom jag verkar förresten redan ropa hej.
Trots att det inte ens hunnit bli en vårbäck att hoppa över.

Nä, sova lite hockey låter som en bra plan.
Särskilt med tanke på att det redan är skapligt säkert att Skellefteå går till slutspel.
Sedan en insomningstablett.
Och så sovmorgon på det.
Ta me rackarn.

En vanlig dag, del sjuhundrafemtioåtta

Tja, varför inte pimpa dagen med inköp av en vandrande pinne.
Ordningen återställd.
Nu har jag åter en liten vän invid laptopen.
Möt Finnen:

Söt som en sockerbit va?
Döpt efter en av mina favoritkakor - Finska Pinnar.
Att han bara har fem ben bryr han sig inte ett dugg om.
Däremot är han nästintill lyrisk över den fina burken jag har inrett åt honom. Färska kvistar, vattenskål, sand och en kitschig plastplanta. Rena spaanläggningen.

Ja, hon är tokig den där Nettan va?
Lugn bara.
Det kommer mera...

Om man ändå botaniserar i djuraffären kan man väl också köpa med sig en bedårande liten gråvit sibirisk dvärghamster.
Jodå. Lilla Eva bor också här i biblioteket.
Mysigt, mysigt. Säger jag och klappar i händerna av förtjusning.
Och även om musfobikern herr B mer säger ¤#¤¤%%&%¤%#¤# så tycker jag nog ändå att han tar lilla Eva med fattning.
Däremot måste jag säga att jag är lite besviken över barnens reaktioner.
Uteblivna reaktioner, alltså.
Men de är väl lite blasé när det gäller tillströmningen av husdjur, antar jag.
Tur att jag roar mig själv i alla fall, haha.

Och förresten är det en win-win.
Om Eva rymmer kanske Ozzy kommer fram ur sin håla och slipper vara hungrig.
Nej, nej - jag skojar bara.
Juuu.

Nejmen, hon är ju ybersöt.
6 veckor gammal.
Hm...vad blir det i hamsterår?
Hon har ju ungefär hundra veckor att leva...så, alltså är hon i mellanstadieåldern nu.
Imorgon ska jag jobba hårt på tämjande. Att få henne att tycka om mig. Lära henne några tricks kanske? Några kompisar hade en gång en takråtta som kunde apportera, så det kan väl inte vara omöjligt?
Men tills vidare får hon vara ifred.

Om man nu ska analysera sönder den här förkärleken jag har till allehanda djur - och det kan man förstås inte låta bli - så går den faktiskt stick i stäv med allt annat jag pysslar med som har barndomsanknytning.
För det är ju så att jag hade alla djur man bara kan ha när jag växte upp.
Bra minnen alltså.
Som jag vill föra vidare till mina egna barn.
Och för all del uppleva själv igen.
Och varför jag vill det....njä, det orkar jag inte analysera ikväll.

Nu ska jag försöka fånga lilla Eva på bild.

Nya friska tag

Inget kräk i natt.
Gud ske lov och pris.
Den medtagna 15-åringen fick faktiskt i sig en smörgås sent igår kväll.
Men han får förstås vara hemma idag.
Och som om det inte räckte med allt prat om illamående och kräk...
Dessutom har herr B och 12-åringen skaffat sig varsin virtuell bajskorv (á la Tamagotchi) som ska underhållas, matas och städas efter.
Galet.
Särskilt fixeringen vid att hålla den vid liv.
12-åringen kom hem i upplösningstillstånd efter en pingisturnering hos en kompis igår kväll.
Anledningen?
Telefonen var urladdad och han var orolig för sin bajskorv.
Herr B satt då försjunken i ett spel för att tjäna pengar till sin lilla korv istället för att lägga småtrollen.
Ja, herregud.

Nå. Jag ska försöka ta mig till Hälsans idag.
Eller åtminstone klä mig.
Eller åtminstone hålla mig vaken en stund.
Eller.
Nåja.

9-åringens Pavlova. I lördags. Kanske inte den bästa idén att göra en tårta precis mellan kräktorkningarna. Men å andra sidan kanske det var det. Pimp my magsjuka liksom ;)

...och det fortsätter

15-åringen sitter just nu och kräks i en husvagn invid en slalombacke 13 mil härifrån.
Herr B är precis på väg för att hämta honom.
Jag äter 9-åringsgjord Pavlova som om ingenting hänt.
Eller nåt.
Nämen,
Lördagskväll non grata.
Just deal with it.
Vi ska tydligen se en radda avsnitt av Merlin tills vi storknar.
Jag har redan spelat rollspel med ett gäng plastsmurfar, tvättat, lagat mat, sett skidor, klippt ut svärd ur kartong och namnmärkt handskar.
Så jag är slut.
Kaputt.
Hade just hällt upp lite vin åt mig och min vapendragare när 15-åringen ringde.
Strunt samma.
Det verkar vara våldsamt det här viruset.
Jag, 4-åringen och 9-åringen är de enda som är kvar.
Antagligen bryter det ut snart.
Lika bra att skippa ransonen med vin och svälja en insomningstablett snarast.
För att orka senare.
Böh!

Kräk på kräk och ingen sömn

Ja, vad säger man...
12-åringen går ju som bekant eller inte i sömnen.
En gång hittade vi honom naken ute på bron.
Ja, vi har hittat honom i alla möjliga skumma sammanhang.
Men så skumt som igår har det aldrig varit.
Att ha magsjuka som sömngångare är inte att rekommendera, om man säger så.
Herregud.
Jag torkade till och med av boxningssäcken som hänger ner från en av takbjälkarna uppe.
Sedan tror jag att han vaknade till(?) och gick på lämpligare platser och kräktes.
Men inte blev det mycket sömn innan min säng var kontaminerad av 6-åringen och jag och 4-åringen fick fly fältet.
Herregud. Igen.
Vet inte om allt började när herr B:s mage kraschade härom dagen.
Jag hoppas det.
I så fall borde väl åtminstone han vara immun ett tag och kan fortsätta tvätta och torka.
Jag?
Ja, än mår jag prima.
Bättre än prima nästan.
För i depression och ångest är det rätt bra medicin att få fokusera på nåt banalt.
Och dessutom är det så många helgkrav som går bort.
Vem bryr sig om omsorgsfullt reducerade rödvinssåser och blodiga biffar?
Och vem bryr sig om jag tvättat håret eller tagit på mig bh?
Och inte behöver man umgås med nån trevlig vän så det tjuter i skallen dagen efter.
Man får rå om barnen. Utan kompisar för en gångs skull.
Haha. Mer magsjuka åt folket!

Kräkvarning

Bara för att en 6-åring måste hämtas i skolan, är låg hela eftermiddagen och sedan kräks fyra gånger efter varandra och det är så mycket att pappan får för sig att ta gummirakan från duschen för att samla ihop allt behöver det inte vara magsjuka.

Har jag bestämt.

För vi hade ju som bekant magsjukekänning redan förra helgen. Då lilleman kräktes efter att 12-åringens sovkompis hade gjort det mitt i natten och åkt hem.

Nån måtta får det förstås vara.
Inte för att jag orkar hitta på nåt ändå.
Sovlös och hopplös som jag är.

Det enda vi hade inplanerat i helgen var lite pulkaåkning och ett besök av den söta Jack Russeln (och hans husse) som ska komma och bo här på veckorna om det funkar med våra hundar (nej, hussen ska inte bo här).

Magsjukefobikern - störstebror - är på vift i ett par pister i fjällvärlden med sin kompis. Hoppas att allt har blåst över när han kommer hem.
Och 12-åringen, som just fick hämtning hos flickvännen, skyr för säkerhets skull oss alla som pesten.
Förhoppningsvis slipper därför alla smittas.

Mig kan det kvitta.
Bring it on, liksom.
Det enda jag orkar är ändå att se skidåkning och den planeringen lär väl stå sig även om jag måste ha en hink vid sängen.

Nej, skit också! Kom just på att jag har en semledejt med kära I på söndag. Som är uppskjuten från förra kräkhelgen.
Äh. Tupist.

Pigg, glad och utvilad

Knappt sovit alls.
Satt i sängen och såg en asgammal Johan Falk.
Sedan zappade jag.
För att slippa.
Mig själv.
Släckte tv:n och försööööökte...
Somna.
Ensam.
I mörkret.
Drömde en mardröm.
Vaknade kallsvettig.
Kunde inte somna om.
Så kom 4-åringen till min säng.
Kunde absolut inte somna om.
Svarta tankar.
Så kom 6-åringen.
Klarvaken.
Fullt i sängen.
Vi flyttade till 4-åringens rum.
Kunde absolutabsolutabsolut inte somna om.
Domedagstankar. 
Mörker.
Ensamhet.
Väckarklocka!
Tack och lov.

Äh, jag vet inte...
Bit ihop.
Tänk positivt.
Count your blessings.
Ryck upp dig.
Ta dig i kragen.
Put on a happy face.
Gå en promenad.
Sudda, sudda, sudda bort din sura min.
Carpe Diem för fan.

"H2SO4 - de e svavelsyra!"

Vaknade i morse och trodde att det var onsdag.
När jag fick veta att det redan var torsdag visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.
Då är det illa.
Nog för att veckorna är svåra, men helgerna när alla är hemma är inte precis nån picknick heller.
Äh. Jag gjorde i alla fall som varje deprimerad utbränd människorest skulle ha gjort:
Fortsatte sova i en och en halv timma.
Ändå gick vi och lade oss redan kl nio igår kväll, min insomningstablett och jag.
Och för all del herr B med sin kraschade mage.
För att inte tala om en eländig 9-åring som hade gjort illa ryggen i slalombacken.
De halta och lyttas förening, haha.

Nämen. Det är inte roligt nu.
Jag mår sämre än på länge.
Jag känner mig låst här hemma och alternativen har tagit slut.
Framtiden flyttar sig med två jättehopp framåt varje gång jag tar ett myrsteg emot den.
Antidepressiva mediciner är bara skit.
Ångestdämpande mediciner får mig bara att däcka.   

I natt drömde jag om att det hade blivit nåt fel på mitt kemibetyg från -94.
De hade upptäckt det precis nu och det var bråttom att fixa till det.
Så jag packade skolväskan och drog till Campus.
Döm om min förvåning när Per Morberg i bar överkropp också skulle läsa kemi.
Han tog över hela tillställningen. Förstås. Och hade en svans av småtjejer(?) som ville ha autograf med sig var han än gick.
Jag blev otroligt stressad.
Dessutom var undervisningen förlagd till två olika skolor och jag var tvungen att cykla mellan i värsta rusningstrafiken.
I Aten, för övrigt.

Njä, jag tror aldrig att jag fick ordning på det där betyget.
Inte heller fick jag klarhet i vad som hade hänt med mitt första.
Ingen idé att analysera den drömmen, tror jag minsann.

Nu väntar jag på sprintkvalet i längd-VM.
Och att någon ska göra lite kaffe.
Hallå....Någon?

Upp som en sol...

...och ner som en pannkaka.
Inte för att jag förstås varför man säger så.
Platt som en pannkaka. Platt fall.
Men pannkakor faller förstås inte.
Inte solen heller. För den går ner.
Möjligtvis faller skymningen, men det blir ju nästan tvärtom.
Förresten kan man väl säga upp som pannkaka, för är det nåt som reser sig mycket i ugnen så är det väl just det.
Nå.
Var var jag?
Skitdag.
Inte ringde jag diakonissan.
Och inte har jag kommit mig för nåt.
Ett samtal med chefen som ska sluta var inte så mycket att hänga i julgranen heller.
En sammanfattning av mitt elände och jag är genast tillbaka på ruta ett.
Det enda jag verkar vilja med min framtid är att se skid-VM, dricka vin och knapra sömntabletter.
Fina mål liksom.
Och det är väl bara att räkna med att till och med det skiter sig.
Pannkaka.
Som jag inte ens tycker om.

Könsroller

Igår kom herr B hem mitt i natten och hade skruvat i skotern i ett stort garage med två andra skäggiga herrar i byn.
Och imorgon ska jag på tjejkväll med tre av mina bästa gals och mysa och dricka vin.
Könsroller när de är som bäst, hahaha.

Igår var en galen dag.
Men jag måste säga att vissa av mina idéer fortfarande känns bra.
Trots dagens obarmhärtiga februarisol.

I natt drömde jag att jag födde barn.
Mitt sjätte.
Men när jag kom hem från BB upptäckte jag att jag räknat fel.
Tydligen var det mitt sjunde.
Fy vad jag skämdes.
Men jag skyller allt på 9-åringen som ville se Familjen Annorlunda igår.
Helt galet program.
Jag menar, varför utsätta sig för att ta sjutusen småbarn med sig för att prova kläder?
Och stackars tonårskillen som drunknade i det där kaoset.
Och varför klippa 8-10 barn samtidigt,som inte vill sitta still?
Nä hu.

Pillertrillarinfo

Jaha.
Där ser man.
Tydligen kan en liten insomningstablett kapa smaken och göra att allt smakar superäckligt bittert.
Plus att man kan bli torr i munnen.
Vilken tur att jag för en gångs skull plöjde igenom bipacksedeln då.
Jag som fick för mig att jag fått svamp på tungan.
Ni vet, sån där äcklig "torsk" som spädbarn kan få.
Nu känner jag mig lugnare.
Och håller det i sig kanske jag även kan sluta stoppa i mig en massa onyttigheter, haha.
Nämen,
De är underhållande de däringa bipacksedlarna.
På min ångestdämpande medicin står det att man ska kontakta läkare om man hamnar i koma.
Det är nog det roligaste jag någonsin har läst.
Det mest ögonbrynshöjande med sömntabletten är att man kan drabbas av "opassande beteende" eller "övriga beteendestörningar".
Haha. Hur ska jag kunna avgöra det??
Om jag skulle köra bil i sömnen - vilket har hänt vissa användare - så hoppas jag att nån skulle upptäcka mig på en gång. Fast jag har ju å andra sidan kraschat två bilar i vaket tillstånd så jag kanske kör minst lika bra när jag sover.
Förresten ska tabletten tas "i upprätt ställning". Bara så ni vet.

Håhåjaja.
Jag tog mig faktiskt till Hälsans.
Och fick numret till kyrkans samtalstjänst.
Det känns bra. Bättre än psykolog faktiskt.
Existentiella ond-god-frågor och vilse-i-livet kan man ju diskutera fram och tillbaka i tid och evighet.
Sedan åkte jag och handlade...
Och så gick jag och fina L en promenad...
Och så träffade jag en bekant som jobbar borta och erbjöd mig att vara dagmatte till hans lilla terrier...
Och så har jag tonat håret utan att det syns...
Och så har jag stekt köttfärssås + köttfärsröra till en annan rätt...
Och så har jag varit ute med hundarna...
Och så har jag sorterat i tvättberget...
Och så...
Känns det som att jag inte kommer att behöva nån insomningstablett ikväll.

Men imorgon ska jag hålla mig på mattan.
Jag lovar.
Det enda jag ska göra är att följa 6-åringen på kontroll hos skolsköterskan.
Och om ni trodde att jag skrev det här för att ni skulle veta så tror ni fel.
Det är helt och hållet för min egen skull.
För att om möjligt lära en gammal hynda att sitta.

Separationsåldern

Jo, skilsmässorna duggar otäckt tätt nu.
Både plastsyrran och svågern och andra helt oväntade separationer i bekantskapskretsen.
Tråkigt.
Men förstås nödvändigt för alla som gjort det.
Det är ju också lite oundvikligt att man vänder tankarna till sig själv och sitt 18-åriga förhållande.
Hur skulle det vara om vi gick skilda vägar?
Hur skulle livet bli?
Hur skulle barnen ta det?
Nå. Det är inte på något sätt aktuellt. Tack och lov.
Men i 40-årsåldern ska man inte ta något för givet.
Jag tror inte att de jag känner som separerat någonsin hade det i sin livsplan i förväg.

Idag blir det Hälsans.
Förhoppningsvis får jag sällskap av fina L, som har ett annat ärende i stan.
Dessutom ska jag handla smör och ost.
Inget mer.
Helgen blev intensiv så nu behöver jag vila upp mig.
Natten mot lördag kräktes 12-åringens sovkompis här och åkte hem.
Natten mot söndag när 4-åringen kräktes var jag helt säker på att vi skulle åka på en 7-personers omgång av eländet.
Men antagligen slipper vi.
Lilleman hade nog partajat för hårt när vi var på mellofest. Popcorn och päroncider är ju inte att leka med.
Fast jag mår faktiskt lite illa. Det gjorde jag igår också. Måste kolla upp biverkningarna på mina nya insomningstabletter tror jag minsann...
Men skitsamma. De funkar i alla fall bra. Jag somnar efter 20 minuter. Rena drömmen. 
Synd bara att man inte får ta dem hela tiden. Det är snabb tillvänjning så effekten avtar efter ett tag.
 
Förresten är hela kroppen i olag nu. Min trafikskadade nacke är sämre än någonsin. Jag är öm i kroppen. Mensen var två veckor sen och beter sig inte som vanligt. Håret är spretigare än vanligt, tunt och supertorrt. Och jag har en konstig, äcklig känsla och smak i munnen.

Ah, lite mascara och en snygg blus kanske väger upp...

En sund själ i en sund kropp. Eller hur det nu var...

Justin Bieber och en skojsig lördagkväll

Jodå.
Biebergitarren mottogs med stor humor och glädje.
Sköna nästan-tonåringar som man kan skämta med på det sättet.
Och dessutom gjorde det min fredagkväll.
En win-win alltså.
12-åringen lade genast upp en bild på Instagram.
Haha.

Idag har herr B skött liften i slalombacken.
En hel massa ungar med kompisar följde med.
Så jag fick lugn och ro...
Eller - nä, just det: jag hade ju 4-åringen hemma.
Jag tror aldrig att jag fått musten mer utsugen än idag faktiskt.
Den mannen snackar ju oavbrutet.
Och gav sig inte förrän jag hade gjort halsband utifrån hans mönster till alla hundar medan han gjorde ett rosalila till mig.
Sedan följde förstås ett antal teckningar som följdes av en hel massa annat.
Jag dog.
Stressade ut mig.
Tog en Sobril...

Varvid vi blev hembjudna till vänner ikväll.
Tjoho!
Nämen, kul förstås.
Men hur skulle jag orka?
Jodå. På nåt konstigt sätt gjorde jag faktiskt det.
Och vi hade hur trevligt som helst hos herr D och fru A.
Barnen hade så kul att de aldrig ville fara hem.
Och vi fick lämna en 6-åring där för natten.
Själv tänkte jag smuggla dotterns hamster under tröjan.
Vilket i och för sig hade gått rätt bra med tanke på att hon är rädd för lilla Harry (Potter) och inte vill röra i honom.
Nä, vet ni - jag har aldrig sett en vackrare hamster faktiskt.
Nå.
När man bor som vi bor åkte man förstås som sig bör:
Skotertaxi i karavan hem till Dårhuset.
En bra dag på min ära!

Och än är den inte slut.
Kvällen är ung, 
Jag ser ung ut med allt smink,
Och herr B är på g efter att ha delat en hel flaska whiskey med herr D.
Tjoho!  

Jobbarfredag

Jorå.
Jag pallrade mig till Hälsans idag.
Tack vare söta L.
Jag hade ju föreslagit för henne att jag skulle plocka upp henne i morse.
Men så ångrade jag mig och försökte smita undan.
Med den följden att hon helt sonika hämtade upp mig istället.
Såna vänner är bra att ha.
För trots att man inte orkar känns det bättre att faktiskt ha tagit sig iväg.
Väl där kunde jag tanka positivitet i de vackra orden min arbetsledare öste över mig.
Jag blev verkligen glad. Och det spelar faktiskt ingen roll om jag kan leva upp till alltihop - utan huvudsaken är att det finns någon person som kan se mig så där.
Dessutom hittade han en ingång till en samtalsform som förmodligen skulle passa mig.
Att jag inte tänkt på det själv! Nå, jag får veta mer på måndag.

Sedan åkte jag och L till Rusta varvid jag införskaffade två självspelande gitarrer med Justin Bieber-låtar.
Nedsatta från femhundra spänn till 49.
Och ett alldeles lagom pris när man vill busa till det med två Bieberhatande 12-åringar.
Jag ska slå in dem i vackra paket. Ett till min egen son och blir det att åka till hans kompis och i smyg ställa det andra på bron.
Roli ja ä.

Ja, sedan tar väl fredagen vid antar jag...
Någon slags grisstek med gräddsås och potatis...
Lite Balthazar...
Godis och chips...
Och en eller annan skotertur.

Jiiiiiiisus...

...vilket skidskytte!

...vilken god pizza vi gjorde!

...vilken asdålig film sista Twilight var! (vilket kanske berodde en yttepyttedel på att jag inte stått ut mer än med att se halva första, men ändå)

...vilken snygg röd(!) blus jag har på mig idag!

...så varmt det är för att vara februari!

...så snälla barn jag haft idag!

...så skönt att jag slapp gå all in på en kommersiell fjantdag!

...vilken högoddsare att jag fortfarande är vaken!

Att sova eller att inte sova?

Nej, jag tänker inte be om ursäkt över hur mycket jag tjatar över min trötthet.
Faktum är att jag istället borde be om ursäkt över hur mycket jag går omkring och låtsas som om den inte finns.
Hur mycket jag jämt flamsar runt och skämtar och säkert i och med det får nån jäkel att gå på att ändå är rätt så pigg.
Musse Pigg, är annars det närmaste jag kommer.

Och nu är det för sent på dagen att sova.
Så vad gör hon istället då?
För att vila i vaket tillstånd menar jag...
Äh.

Jag har i alla fall varit på brödfabriken och bunkrat upp med rullmackor, rågtuben och ljusugnsbröd.
Och så var vi förstås på det roliga varuhuset med halva reapriset på en massa skojigt nödvändigt krafs.
Just nu sitter jag och tittar på när mitt nya stearinljus ändrar färg, haha.
Nej, jag köpte faktiskt mest nyttoprylar.
Kläder till herrarna till exempel.
Gissa om 6-åringen kommer att bli lycklig över täckjacka och täckbyxor i varselgult. Han som ska bli "jobbare" när han blir stor. För hundra nånting kronor. Galet.
Efter lunch på busstationsgrillen i Lövånger hamnade jag i nån slags oåterkallelig paltkoma.
Resten av dagen avskriven.
Banne mig.

Jaha, och vad åt Nestor upp medan jag var borta idag då?
Tja...
1 styck jättedyr King Kong-handske,
1 styck gul tejp som 9-åringen bygger vapen av,
1 styck gympasko i 6-åringens storlek,
och ett stort bitmärke i en fjärrkontroll plus så vitt jag kan se en tennisboll söndertuggad i molekyler.
Tack Freud som öppnar grinden till övervåningen åt honom säger jag bara!
Och grattis Nestor till nytt världsrekord!
Och så överväger jag att gömma alla bevis och låtsas som det regnar (vilket det nästan gör också. med -0.5 grader). Herr B kommer annars att gå i taket.

Nej hörrni.
Godnatt.

Önskedrömsdröm

Jag drömde att vi flyttade till en lägenhet på 70 kvadrat i natt.
Först kändes det trångt men sedan hittade rum på rum innanför varandra.
Ett bra tecken, med tanke på drömtydning.
Det egna huset påstås ju vara jaget.
Men varför grannarna ovanpå firade ner sina gråtande tvillingbebisar på min balkong vet jag inte riktigt.
Inte heller varför jag hade bjudit hem så många gäster samtidigt som jag inte hade tid med.
Ja.
Drömma = sova.
Så det måste ändå ha varit en okej natt.
(Men varför är jag då så trött?)

9-åringen är jublande glad.
Han har nämligen fått beskedet att han får börja spela trumpet.
Ja, vad säger man?
Förresten är inte jag särskilt jublande glad på honom.
Igår låg det en lapp på diskbänken där det stod Hämta Joel!!!!!!!!
Men när jag kom till skolan såg jag inte till honom.
Efter att ha låtit varenda unge i hela byn klappa Freudan och letat runt hela skolgården gav jag tillfälligt upp, tog med mig 6-åringen och åkte hem till hans bästa kompis.
Där stod den 7-åringen utelåst på bron och visste varken var hans mamma eller min 9-åring var.
Och inte sin egen syrra som går i 9-åringens klass heller.
Efter att ha frusit ihjäl där en stund tog jag bussen och körde ett varv runt byn i förhoppningen att 9-åringen hade börjat knata hemåt.
Men nä.
Till slut hittade jag i alla fall den försvunna syrran som kunde upplysa om att min son följt en kompis hem.
Grr.
Så hann jag inte mer än hem förrän herr B ringde och sa att han satt fast i en bilkö bakom en serieolycka på E4:an och det var bara för mig att vända om och hämta lilleman på dagis.
Så kan man få en ingentingeftermiddag att gå.
Ville jag bara säga.
Och kvällen stod förstås inte still heller.
Herr B var på möte och jag skulle försöka balansera hus, hem och skidskytte.
Så det kanske inte är så konstigt att en slutkörd sate blir trött.

Idag ska jag bara:
1. Aktivt välja bort VM-storslalom till förmån för skidskyttet ikväll. Man kan inte se på tv jämt. Bestämde jag just.
2. Kanske gå en promenad med en kompis.
3. Baka pizza till la familia såhär på Alla Hjärtans Dag.
4. Tömma torktumlaren.
5. Posta några bh:ar till en vän i nöd.

Och inte minst:
6. Följa mamma till brödfabriken 7 mil härifrån.
Hon håller ju på att sluta röka.
Hon är jättejätteduktig. Men något rastlös. Så jag ställer upp när hon inte vill sitta hemma och stirra på sitt SISTA cigarettpaket. Snel ja ä.
Och det passar ju bra med pizza och brödfabrik på samma dag. Bort med lite räkor, spansk chorizo, rivna ostkanter och mozzarella för att ge plats åt ungarnas favoriter: rullmackor.

Min son och Lill Babs

Hade tänkt ta sovmorgon.
Men bara för att man bestämt sig ligger man förstås där och kan inte somna.
Trots supertrötthet.
Så jag slog på tv:n och fastnade i en iransk film.
Inte så dumt att ha fjärrkontrollen för sig själv.
Den NYA fjärrkontrollen som kostade onödiga 395 kronor, kan väl tilläggas.
Bäst att börja ge Nestor månadspeng så man har nåt att dra in när han är olydig.

Tja, en ingentingdag kan man väl säga.
Skulle egentligen träffa en kompis.
Men eftersom både hon och jag är så extreeeemt upptagna har vi skjutit på det till imorgon.

Det enda vettiga jag gjort idag är att ha provat min samling med knasiga bh:ar.
Tokrea i kombination med att jag ökat så mycket i vikt sedan jag blev sjuk har medfört att jag numera kan dela ut för små till bättre behövande.
Ja, alltså - inte ens jag köper ju för små bh:ar bara för att det är rea utan de ligger förstås kvar i garderoben sedan gamla lagerrensningar. Måste jag bara förtydliga.

Om en stund ska jag hämta 9-åringen på skolan. Han gjorde illa sig i slalombacken igår. Ordentligt tydligen. Och eftersom han aldrig gråter borta gick han hela vägen hem. Stackarn. Och jag som satt och väntade på ett samtal för att hämta honom. Dessutom hade han fått skavsår av täckbyxorna och allt var bara elände. Han påminner så mycket om 15-åringen när han var yngre. Fast ännu blekare, mindre och tanigare. Kanske är det därför jag känner mig så överbeskyddande och oroar mig hela tiden. Men alla de andra har ju skinn på näsan och 15-åringen har vuxit upp till en reslig kille så det ordnar sig säkert.

Förresten hade 15-åringen fått skäll av läraren häromdagen.
Å ja ba: vaaaa???
Tydligen hade han dragit ut en massa bilder på Lill Babs (som han av nån anledning tycker är läskig) och satt upp i skolan.
Bland annat på toaspeglarna.
Fy skäms.
Haha.
Ursäkta, men jag tycker faktiskt att det är kul när han ibland går utanför ramarna. 
Jag menar, man kan ju inte plugga historia, vara elevrådsordförande eller åka till jägarskolan precis hela tiden.
Idag ska han laga middag.
Jag lät mig nämligen övertalas igår när han ville ha ett nytt spel till datorn.
Så nu utbyter vi tjänster.

Ååå, jag blir galen på det här ljudet!
Är det nån som varit med om att hundar biter på naglarna?
Nestor gör det.
Högt.
För han har rejäla klor.
Redan kortklippta dock.

Nestor "hjälper till" med bh-utrensningen. Som att vifta med en flaska Explorer framför en alkoholist ungefär...

Morgondagens rubriker...?

Har kollat på nyheterna.
Nordkorea spränger kärnvapen.
Och elände, elände, elände.
Jag blir beklämd. Mår dåligt. 
Brukar inte se nyheterna.
För det går rakt in.
Har alltid gjort.
Och allra särskildast sedan mitt sista filter, dvs orken att lägga lite åt sidan, försvann.
Jag vill protestera.
Marschera.
Surra fast mig vid en tågräls och skrika som i stumfilmerna.
Vart är världen på väg?
Hu.
Nej, nu jagade jag upp mig igen.
Det var inte nyheterna som jag skulle skriva om.
Utan om morgondagens rubriker i kvällstidningarna.
Inte vet jag om svält, arkebusering, förtryck och kärnvapen i Nordkorea vinner särskilt många läsare.
Vi är mätta och blasé på elände.
Vansinnigt egentligen, med tanke på att det är så långt från oss.
Nej, jag tror att Pia Sundhage kommer att figurera i kvällspressen imorgon.
På grund av intervjun i Min Sanning ikväll.
På grund av att hon efter ett inte så betungande journalistiskt grävande fick en koppling till KPMLr offentliggjord.
På grund av lösryckta meningar hon sa som kan anses vara lite kontroversiella.
Om solidaritet och om stöd "åt det röda hållet", som hon sa.
Hon är ju duktig på att snacka och det kommer förstås en hel del ord som kan användas precis som journalistiken finner säljande.
Nä, inte vet jag.
Skriv för all del om Nordkorea.
Det behövs. 
Jag kanske har fel.
Kanske lyckades trygga, sköna, coola, genuina och fantastiska Pia rädda biffen med sina raka härliga ord.
Jag hoppas det.
För en fotbollstränare som bryr sig om andra...
Vad är det egentligen att skriva om?

Fan!

Blev jag inte sjukskriven.
Igen.
Fortfarande.
Retroaktivt dessutom.
Vilket i och för sig är vettigt - för jag vet ju med säkerhet att jag mått apa sedan förra slutdatumet.
Men ändå.
Så råkade jag visst säga till min nya 12-åriga läkare att jag är "lite kär" i min McDreamy.
Det var väl onödigt, så säg?
Nämen. Trots sin ringa ålder var han riktigt bra.
Jag kanske överlever tills min rätta läkare kommer tillbaka.
Jag lyckades i alla fall fördriva enochenhalv timme av hans tid.
Och fick insomningstabletter istället för mina gummiklubba-sömntabletter.
Herr Överläkare lade sig också i och skickade med remisser och tyckte att jag visst skulle testas för precis allting.
Jippi. Såååå lättstucken som jag är.
Nej, det gör ingenting. Bra att de är engagerade. Igen då: jag har verkligen haft tur med sjukvården.

Har just sett Sverige ta silver i alpina VM.
Riktigt antidepressivt.
Tack för vintersportmästerskap Svt!

Och så har jag förhört 15-åringen till NO-provet. Enkla frågor om energi och miljö...
Som förstås ledde till en invecklad diskussion om västvärldens levnadssätt och vår skyldighet att hjälpa u-länderna...
Vilket förstås ledde till en annan diskussion om kommunism...
Vilket slutligen ledde till ett allvarligt snack om nynazister och Ku Klux Klan.
Puh!
Nu är jag slut. Och vad 15-åringen egentligen kommer att svara på provet bävar jag för...

Imorgon: V-I-L-A och promenad med en god vän. I-N-G-E-T mer. Jag lovar.

Bah

Jaja.
Som en uppmärksam läsare påpekade är väl Alla Hjärtans Dag i ÖVERmorgon då.
Om man ska vara petig.
Men förra veckan visste jag ingenting om varken veckodagar eller datum, så visst är det ett fall framåt att jag nu vet ungefär vilken dag det är idag, haha.

Jag har tråkigt.
Slut korsord igen.
Och man kan ju inte städa eller sova jämt.
Tror jag?
Inte klippa tånaglarna heller.

Jag sitter fast i ett tidshål och kan inte komma loss...suck.
Väntar på min moder som ska komma hit på sillunch.
Sedan ska vi följas till stan.
Jag ska ju till doktorn - och hon ska prova bh:ar.
Ungefär lika roligt.
Fast jag visade faktiskt var skåpet skulle stå när hon botaniserade bland underkläderna på Ica.
Jag stoppade då helt lojt in handen bland bh:arna, drog ut en svart sak av bekväm modell i storlek 75D, provade och konstaterade att den satt som en smäck och betalade gladeligen 59 kronor i kassan.
Hehe.
Och i och med den lilla svarta behöver jag inte tänka på bh:ar på ett bra tag.
Nu har jag en ljusrosa, en svart, en sport-bh och en riktigt mjuk med kryss i ryggen.
För alla tillfällen alltså.
Och nästan gratis också. Den rosa - som om möjligt sitter ännu bättre än den svarta - kostade fjuttiga 25 spänn.
Intressant va?
Ja, jag menar det.

I övrigt roar jag mig med att boka in dejter med några kompisar.
Det är upplyftande.
Så får vi väl se om jag somnar och inte tar mig dit.
Men ändå.

Ikväll ska jag skicka herr B på möte i vår vattenförening.
Vi är några grannar som delar på en enorm undervattenssjö.
Så stor att kommunen har försökt köpa upp den för att ha som vattenreserv.
Men se, den gubben gick inte!
Så vi har nästintill fri och gratis tillgång till hur mycket som helst.
Förutom...
Att det alltid är nåt skit som krånglar med pumpen.
Och nu ska det visst renoveras för saftiga sju papp per hushåll.
Nä, då köper jag hellre en stadig bh till ordinarie pris.
Eller rotfyller en tand.
Men vatten måste vi förstås ha så det är bara att bita ihop.

Vi ser en makalöst dålig serie just nu:
Transporter.
Efter filmerna med Jason Statham.
Det handlar om ex-militären/slagsmålsexperten/kvinnotjusaren/bilföraren yber alles - Frank.
Han har ett jobb som går ut på att utan frågor transportera vadsomhelst i sin flådiga Audi.
Ofta något olagligt.
Och alltid med skurkar i hasorna.
I varje avsnitt är det med minst en snygg tjej som visar brösten. Och jämställdhetens namn flashar han faktiskt sin vältränade bringa lika ofta.
På ett hörn är det även med en loj polis som vet att Frank sysslar med olagligheter men ändå är de..typ, kompisar.
Nej hörrni, låt bli den serien!
Klichélöjlig och förstås aldrig riktigt spännande.
Frank är helt enkelt För Cool.
Som en av skurkarna påpekade igår innan han åkte på däng.

Nä, skala några ägg kanske?
Om jag gör de riktigt långsamt kanske jag är sysselsatt ett tag.