Long time. No see.

Slog just igång facebook och hade massor med olästa meddelanden.
Tydligen brukar jag inte vara så svårtillgänglig som jag jämt går omkring och tror.
Men nån gång fredags snodde ungarna min dator och sedan tappade jag på nåt konstigt vis sugen att dumprata för mig själv runt om i cyberrymden.
Mycket märkligt.
Men tack vare det missade jag semlorna med kära I i söndags.
Inte bra.
Ibland är det oförståeligt att jag överhuvudtaget har några vänner.
Lika oförståeligt som att jag inte äger nån mobiltelefon.
Det kanske snart är dags att skaffa en.
Jag menar, man kan väl lika gärna låta bli att svara i en sån som i en vanlig telefon, haha.
Men det ser väl åtminstone ut som att man hänger med lite mer om man har en.
Och så kan man väl alltid ta upp den och låtsasprata en stund när man virrar bort sig på stan.
Någon man har jag tydligen inte heller längre.
Det är nu helt officiellt att jag har blivit brädad av en nygammal skoter.
Tja, egentligen av två skotrar - för kärleken till den nya har visst smittat av sig till vår gamla härk också.
Nu är han ute med tre småtroll och kör.
Av nån anledning råkade jag visst spä på roligheterna med en jättelång tvåsitsig pulka idag när jag åkte för att köpa mjölk.
Ungefär lika kontraproduktivt som att jag tog hem en massa kartongsjok från Ica och låter lilleman klippa och tejpa över hela nedervåningen.
Imorgon ska jag till läkaren.
En NY läkare.
Blä.
Som säkert är 12 år dessutom.
Ah, är det nån som är så ung har väl hen (nej, fortfarande inte bekvämt ord) förmodligen helt entusiastiskt slukat mina journaler och jag behöver inte dra mitt livs historia.
Jag är ju gode trött på den. Så trött att det blir blasé in absurdum när jag tonlöst sitter där och upprepar mig.
Tänk om jag skulle uppfinna en roligare skröna bara för det...
Bli nån annan liksom.
Med överfulla vårdavdelningar är det väl knappast nån risk att de spärrar in mig hur som helst.