Inte för att jag vet varför jag håller på som jag gör,
Men att jag gör det kan jag inte låta bli.
Efter sömntablettkoman har jag försökt reparera fadäsen med min vän och bokat om lunchen till imorgon istället.
Jag har också hämtat barn på olika skolor, gjort en pannkaka och sorterat tvätt.
Bland annat.
För att komma ikapp på hemmafruagendan.
Utan att nån egentligen kräver det.
Och om en liten stund kliar det säkert i nyttonerven igen och jag blir tvingad att skura badrummet med en tandborste eller nåt.
Man borde gå i terapi...
Fast å andra sidan vet jag inte om det är friskare att rycka på axlarna åt alla domedagstankar, all ångest och all trötthet och acceptera att jag är så här nu för tiden.
Äh.
Nog om det.
Förresten är min fina lunchdejt E i ungefär samma sits som jag. Hon hade full förståelse för vad som hände och ville faktiskt träffas imorgon istället.
Jag behöver inte gräva ner mig över det.
Lika lite som jag behövde överreagera och gräva ner mig över min plumpa kommentar på fejjan hos en annan vän.
Hallå?
Sa jag inte just Nog Om Det?
Tyst min mun så får du socker.
Brukade min lilla farmor säga.
Om hon hade levt hade jag inte alls varit tyst idag utan ringt dit och sagt grattis på namnsdagen.
Ikväll ska jag förhoppningsvis inte ta sömntabletter.
Dejt i stan följt av middag hos mamma och herr B som blir borta hela kvällen den norrbottniska vildmarken för att titta på en ny skoter.
Då måste man vara klar i knoppen, serru.
Å, nu kom just 12-åringen.
Vittjad brevlåda och en rykande färsk Allers har landat i mitt knä.
Gud ske lov och pris, för mina korsord var slutare än slutast.
Kvällen är räddad.
Om jag orkar hålla upp ögonlocken förstås.
Så lite som jag sovit...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar