Länge sedan jag skrev om det tror jag minsann.
Hög tid alltså. Att babbla lite om en hobby jag har (haha, jag råkade skriva hobbit först).
När jag var barn duggade presenterna tätt.
Mut-presenterna alltså.
En sedeltia för att man skulle vara tyst och inte synas.
För att man skulle glömma oförrätter och hålla allt inom sig tills man sprängdes.
Pengar som kunde användas om och om igen i Är-det-här-tacken-för-allt? ordalag.
Skadad ja ä.
Så skadad att jag än i denna dag inte kan ta emot minsta lilla grej utan att bli kall och mot min vilja tänka att den i andra ändan vill ha någonting av mig.
Och kanske är det även skadan som har fått mig att verkligen älska att ge bort presenter själv.
Motsägelsefullt?
Nejdå.
Tvärtom.
Att få någonting av lilla mig som ger av omtänksamhet och absolut utan att vänta mig nåt tillbaka är så långt från min ohängde fars håll-tyst-och-lyd som man kan komma.
Jag är inte ens ute efter tacksamhet.
Nej, fy tusan. Vad skulle jag göra med den?
Att nån blir glad räcker gott.
Eller inte glad. Skicka min lilla gåva direkt i soptunnan om den inte passar. Men kom ihåg att jag tänkte just på dig. Eller nåt ditåt.
I dagarna när jag känt mig extra rutten och frånvarande har jag förstås i vanlig ordning även ägnat mig extra mycket åt mitt presentande.
Moder har fått en prenumeration på en skvallertidning.
En glad 10-åring längre bort i byn har fått örhängen och läppglans i brevlådan.
Min lunchdejt ska få en liten presentask med lukta gott.
Bland annat.
Å, nu blev jag så upplyft att jag minsann tror att jag ska gå och rota fram något till mig själv ur presentskåpet också.
Hm. Förutsatt att jag då därigenom inte skaffar en hållhake på mig själv och måste vara tacksam till tidens ände.
Man vet ju liksom aldrig hur skadad jag är innerst inne....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar