Att plåga sig i onödan

Tja, när vet man om saker och ting görs i onödan...
Eller i nödan...?
Jag har ingen aning längre.
Mitt gamla jag gjorde massor med saker i nödan.
Gick till jobbet. Ammade. Hjälpte andra. Var frivillig ledare. Rensade ogräs. Klippte tånaglarna. Tog på mig bh.
Osv, som det heter.
Jag gjorde allt jag måste, skulle, ville och det som förväntades av mig.
Så blev jag sjuk...
Och nu gör jag inget av det.
Har inte förnyat mitt litiumrecept som jag MÅSTE,
Har inte torkat fönstren som jag SKULLE (redan ifjol),
Har inte ätit semlor och lagt tarotkort med kära I som jag VILLE,
Och har heller inte tagit mig till min rehabilitering idag som FÖRVÄNTADES av mig.
Allt ovanstående för att inte ta ut mig i onödan.
Eller?
Har jag gått och lagt mig till med minsta motståndets lag på gamla da´r?
Gått och blitt bekväm?
Blivit så förkrympt att jag sticker huvudet i sanden för minsta lilla krav?
Alltså...
Ni som läser här och är i liknande livssituation som jag...
Hur ofta ställer ni såna här frågor till er själva?
Och hur ofta får ni nåt vettigt svar? 
Eller är det bara jag som självspäkar mig med dylikt i onödan?