Sly

Nej, inte Sylvester Stallone utan den sorts sly som tar över skogstomten om man inte håller efter.
Man = jag.
Men det förstod ni nog.
Efter gräsmatteklippningen igår höll ryggen på att skära ihop totalt.
Så jag skulle liksom ta det lugnt idag.
Hasa omkring med en sekatör i näven och bara vara.
Nå.
Det är svårt att sluta klippa och rycka upp när man väl har börjat.
Och sly växer med ljusets hastighet så det finns alltid mer att göra.
Nu har jag ont(!) i ryggen.
Riktigt ont.
Äh.

Ännu en tropiskt varm dag i alla fall.
Ytterdörren öppen.
Barn och hundar som springer in och ut.
En man som målar.
Ett gäng 16-åringar med moppar och badbrallor.
Vi får nog minsann åka ut till havet med småtrollen lite senare.
Vi brukar bada på kvällskvisten.
Då stranden är folktom och man slipper sola.
En punkt som jag och herr B är rörande överens på.
Och barnen är vana sedan de var små så de frågar inte efter några heldagar.
Nej, hu vale för att ligga som packade sillar på en glödhet strand och få sand i munnen så fort man försöker äta nåt.

Stadsfest

Nå, vad är väl en bal på slottet...?
Hemmafest funkar lika bra det med.
Eller fest och fest - jag menar sova i soffan med A-korsordet i näven medan en 7-åring ser Peter Pan på tv.
Egentligen skulle vi ha partajat i kompisars husvagn ikväll.
Och tillsammans med resten av stan minglat omkring mellan öltält och artistuppträdanden.
Men eftersom jag är finito avbokade jag.
Surt att ha lust att ha lust när hela lustigheten saknas.
Men skam den som ger sig.
Jag fortsätter att boka in roliga saker i samma takt som förr, haha.
Äh, självkännedom är så himla överskattat ändå.
Visst blir man väl ändå mer begränsad av sina begränsningar om man bejakar dem?

Idag har jag haft 4-åringen hack i häl.
Bildligen och bokstavligen.
Storebröderna har varit med kompisar och herr B har målat altantak ute i bunkern.
Vi har fyllt barnpoolen, lekt med playmobåtar, letat insekter, haft hundmys och spelat Fia på gräsmattan.
Till slut fick jag sår i öronen och klippte gräset en stund för att vila.
Och efter maten dog jag.
Somnade ifrån korsordet medan 7-åringen försåg sig med film och popcorn.
Herr B och lilleman är i stan för att plocka upp karusellåkande 13-åring med flickvän.
Snart slut på lugnet.
Och jag känner mig i vanlig ordning inte ett dugg piggare (nähä!).

Men man kanske skulle rycka upp sig ändå.
Det sägs ju att det är lördag.
Sockerdricka med hjärtformade isbitar är ändå godare än ljummen öl i plastmugg.
Och om inte annat i en betydligt mer passande prisklass för ett medelålders par som just lagt ut sjutusen kronor på att renovera pumphuset.

Lyckliga slut...

Är inte nåt som jag egentligen gillar.
Inte på film i alla fall.
Såna där sliskiga, orealistiska pusspuss-finaler får det att vändas i magen på mig.
Men i verkligheten...
Tja, då är det förstås en annan femma.
Efter en lång kväll, en ännu längre natt och när jag precis skulle sticka ut och leta en repa till för att sedan ringa polisen fick jag nys om att Freudan redan befann sig på polisstationen.
Underbart!
Och glad blev hon att få komma hem också.
Nä, någon rymmare har hon aldrig varit.
Bara en spårare utan respekt för tomtgränser.
Antagligen hade hon bara råkat sniffa sig iväg igår kväll och någon som inte sett henne förr hade kontaktat Djurskyddet.
Hade hon inte blivit kidnappad och hamnat i finkan är jag helt övertygad om att hon hade spankulerat hem igen innan vi ens märkt att hon varit borta.
Så det blev ju lite väl stort pådrag.
Men å andra sidan...
Hade jag förstås gjort samma sak själv om det hade dykt upp en herrelös hund.
Och kanske hade hon trots allt legat alldeles platt i ett dike nu om ingen plockat upp henne.
På vägen hem från la stada stannade jag och köpte hennes favvisar: vindruvor.
Nu har värsta glädjeyran lagt sig och hon är tröttare än om hon skulle ha sprungit en mil efter skotern.
Hon har lagt sig vid ytterdörren och däckat i solgasset.
Ja- ÖPPEN ytterdörr.
Nej - inte utan GRIND. Inte idag :)

Ovanpå allt annat...

Nej, det var inte bästa veckan till att börja med.
Ömsom Sobril, insomningstablett och vin. Liksom.
Ogjorda saker all the way.
Och min ohängde far som jagar mig telefonledes.
Plus ryggen och allt det andra då.
Vad man absolut inte behöver ovanpå det är att ens finaste terapihund försvinner.
Freudan gick ut under kvällen igår och kom inte tillbaka.
Det har aldrig hänt förr.
Jag och herr B åkte flera mil för att söka sent igår kväll.
Inte ens när vi ännu senare fick besök av revirhävdande grannhundar som brottades med Nestor dök hon upp.
Jag har onda aningar.
Det hjälper ju föga att en hund är försäkrad i såna här lägen.
Alla husdjur är mig förstås kära men lika förstås mådde jag inte så här apa när ormen höll sig borta i sju veckor.
Min första hund.
Min lilla Freudan/Gosch/Fråddan/Gumsan/Freudski...

Morgondagens prövningar:

• Att vara utan vatten hela dagen medan nån grunka i pumpen fixas,
• Att följa 16-åringen till tandsjukvården för att ta stygn och lite annat,
• Att åka till Hälsans Trädgård för att göra slut.

Ja.
Det får väl räcka så.
Om man inte blandar in andra o-gjorda saker förstås:
Som att skicka tjänstledighetsansökan och sjukintyg till arbetsgivaren...
Kontakta A-kassan för att få veta vilken månadspeng jag kommer att få från AF under följande tre månader...
Lämna blodprover på lab...
Fixa nytt recept på allergimedicin innan jag dräper mig själv av gräsångor...
Klippa färdigt gräsmattan...
Städa hundhuset...
Färga ögonfransarna...
Raka benen...
Städa...
Koka kalops...
Ta mig i kragen...
Gaska upp mig...
Carpe diem.
Ja. Ni fattar.
Kan dagarna någonsin bli vad man gör dem till?
Slopa kraven.
Bara vara.
Vara nöjd med det som faktiskt blir av.
Nöja sig.
Vara förnöjd.
Förnöjsam........

Fläktmani

Bara 23 grader varmt ute...
Och minst 35 inomhus.
Herr B har övergett virkningen och återigen snöat in på fläktar.
Ett intresse som kommer och går.
Snart måste han nog bygga ut huset för att få fler rum att ventilera, haha.

Ja.
Det var dagens lättsamma.
I övrigt mår jag rätt apa.
Med en ångestattack härom kvällen som grädde på moset.
Insomningstabletter och en uppsjö av dåliga filmer mitt i nätterna.
Kanske för att alla är lediga och jag inte har en chans att vila.
Kanske för att jag igen står i ett vägskäl med rehabiliteringen.
Kanske för att bipolariteten svänger som den vill.
Äh. Det kanske rent av är en vanlig 40-årskris.
Eller klimakteriet, hehe.
Igår sov jag nästan hela dagen.
Kändes det som i alla fall.
Idag försöker jag mig på trädgårdsterapi.
Men kropp och själ är inte riktigt överens.
Klippa gräset och stå på alla fyra och rycka ogräs får min onda rygg och trafikskadade nacke att yla högt.
Korsord då?
Jorå. Om jag skriver med höger hand. Den vänstra är nämligen lite svullen och utnött. Ond faktiskt.
Jes, her maj gnäll liksom.
Men det är surt.
Allting.
Inte orkar jag duscha och klä mig för att ta mig nånstans heller.
Sitter fast i mig själv.
Men till mamma kan man alltid krypa. Både i brygga och baklänges.
Tur det.
I afton ska vi dit och äta surströmming.
Åtminstone jag, mamma, 13-åringen och 7-åringen.
De andra får väl sitta vid barnbordet och äta varmkorv.

Frisk

Ha ha ha.
Eller nåja.
I magen i alla fall.
Och kanske frisk nog för att åka  på möte på folkhögskolan imorgon och smida planer för framtiden.
Ja, kanske till och med frisk nog för att åka till mitt gamla rehabställe och göra slut med det.
Jag har nämligen bestämt mig för att för första gången sedan jag gick i väggen att...eh, vänta ett tag:
*spänningstrumvirvel!*
Att....
Att...
Bara gå hemma och såsa under fem sommarveckor.
Utan Hälsans Trädgård. Utan terapi. Utan skrivarkurser. 
Ja, utan alla de krav som gör att jag inte orkar känna efter hur jag mår.
Befriande.
Och samtidigt...
Totalt förbjudet.
Jag vet, jag vet.
Men väderkvarnarna jag slåss mot kanske inte ens finns på riktigt så jag tar chansen att försöka mig på en ny variant att fylla sjukdagarna med.

Och annars då?
Jorå.
Jag har återigen kommit på en bokidé som är hysteriskt rolig.
Kanske börjar jag fila på den på riktigt den här gången.
Och så har jag fått en grönmelerad virkad bikini med kitschiga uddar av min man.
Stor humor va?
Särskilt som den är skapligt luftig(!).
Jag har utfodrat bygdens alla barn och tonåringar med ett roligt restbuffébord till middag.
Utan att skämmas.
Några lindade in köttbullar med gräddsås i tortillas. Några åt stekt spagetti med kyckling. Vissa åt potatissallad och starka korvar. Och ännu konstigare och restigare.
Hehe.

Just nu känns det ganska uppåt.

Javisst!

Självklart åkte vi ut för att campa igår.
Mörkläggningsgardiner för ögonen när det gällde 7-åringen som pruttat på sig.
Och samma gardiner när det gällde min egen mage.
Nåja. 
Vi hade ändå en mysig kväll.
Med grillning, fiske, utforskning och spökhistorier.
Men vid sovning kände vi ändå att det var säkrast att åka hem. Om man säger så...
Dagen har spenderats på toaletten.
Och på Ica - där de för övrigt har lättillgängliga toaletter.
Nåja. (Jo, igen)
Campingen rök all världens väg. Och kvällens grillning hos kompisar med fem barn rök lika fett.
En ny storhelgstradition, tror jag minsann.
För vi har genom åren inte varit nämnvärt drabbade av magsjuka.
Men det senaste året har vi visst blivit det.
Surt.
Men ändå.
Vad gör man liksom?
Kryar på sig, tar nya tag, rycker sig i kragen och framför allt: carpe diem.
Dagen idag får duga - utifrån våra förutsättningar.
Så är det bara.
Jag löser korsord och herr B virkar mössor.
Barnen tycker att vi är tråkiga.
Speciellt 16-åringen som gick i taket över herr B:s nyväckta virkintresse.
- Du är tantig!!!
Ah, men vaddådå. Vad gör man när man ingenting annat orkar?
Midsommar, my ass.
Och förresten mörknar det redan imorgon. Och man får kura skymning, tända ljus och vara allmänt deprimerad utan att råka ut för vite.

Lång dags färd mot midsommarnatt

Dagens horoskop för Kräftan:
Som Kräfta är du just nu inte så stresstålig så undvik gärna yttre utmaningar och tidskrävande uppgifter.

Ha ha ha.
Som att åka och campa med en bunt ungar och hundar då?

Eftersom vissa här har lite annat för sig under dagen ska vi inte åka iväg förrän ikväll.
Men småtrollen har sprungit ut och in med packning till bussen hela morgonen.
Det kan bli en lååång dag.
Men barns sätt att packa är ändå ganska skönt. 
Glöm tandborstar och myggmedel liksom.
Ta bara en bunt kuddar, lego och en trave böcker - inklusive spökhistorier - så är man good to go.
Behöver jag säga att de är skapligt övervänt´...?

Jag kan inte påstå att vi har några egentliga midsommartraditioner.
Förra året hade vi stort holabaloo här med massor av vänner.
Vissa år har vi firat med släktingar.
Och bäst var nog det året vi var i karantän pga vattkoppor och var alldeles själva och badade i tunnan.
I år blir det alltså camping. Med pitabröd, festis, fiske och förhoppningsvis lite bad.
Dessutom ska vi cykla till kompisar imorgon och grilla.

Förmiddagens prövning blir att försöka lokalisera vår stora uppblåsbara madrass.
Både jag och herr B vet förstås precis var den är...
Någonstans i det proppfulla förrådet på övervåningen.
Tjoho.

Operation dagsverke

Plötsligt händer det...
Ett sånt där sällsynt ögonblick av känslan av att duga som förälder.
Att man kan göra någonting skapligt rätt.
Att man beter sig vuxet och kan vara till stöd.

Idag har jag och 16-åringen varit på sjukhuset.
Han har opererat fram en tand som på ett visst ganska unikt sätt kilat fast sig i käken och vägrat komma fram. Och så har han fått en kedja som ska fästas och sedan dra tanden till sitt rätta läge.
Mer avancerat än jag trodde på förhand faktiskt.
Och stackaren som har tidernas tandläkarskräck.
Men det som är bra med specialisttandvården är förstås att de är vana vid folk med fobier.
Det var lugnande medel, bedövningssalva och allt möjligt.
Plus ett vettigt bemötande.
Nu har han gått och lagt sig. Kommer att vara vara groggy hela dagen och få ont när den massiva bedövningen släpper. Och luften gick visst ur honom, för han ställde in helgens begivenheter med kompisens familj.

Jag är också ganska groggy.
Som det så lätt blir när man har en tendens att bära andras bördor.
Och när det dessutom kommer till barnen...ja, vojne vojne.
Att stå mitt på golvet och vara i vägen för ett helt operationsteam för att hålla sonens händer samtidigt som man får sträcka sig för att skicka sugslangar och annat under en hel förmiddag tar på.
Men jag är nöjd att jag kunde vara med.
Att jag kunde finnas där.
En bra dag.
Trots allt.

Nä, nu återgår jag till sommarlättjan

Idag blir det gräsklippning.
Jo, igen.
För jag orkar ju bara en liten plätt i taget.
Och vi har flera tusen kvadratmeter.
Men skam den som ger sig.
Jag får ju slappna av i skallen medan jag gör det i alla fall.

Igår byggde herr B en altan utanför 16-åringens bunker.
Tänk att ett enkelt trädäck kan göra så mycket för trivselfaktorn.
Det Dårhusets arkitekt inte tänkte på var dock att trivselfaktorn för myggorna är extremt hög där nere.
Men det är ju inte jag som ska sitta där, ha ha.

13-åringen ska till flickvännen och fiska.
Vad annars.
7-åringen är hos granntjejen.
4-åringen inviger nya fjärilshåven.
16-åringen klipper gräs på kyrkogården.
Och 9-åringen har helt otippat bytt ut sin onepiece mot shorts.
Det känns som om vi måste grilla minsann.
Och fira att flera dagar in på sommarlovet har vi fortfarande inte slagit ihjäl varandra.

Lammspett, tzatziki och halloumi.
Så då vet ni.
Frågan är bara om vi ska göra det före eller efter premiärdoppet i havet i eftermiddag.
Ah, svåra sommarval.

Balt..Balthazar...Balt...Balhazar...Balthazaaaaaar

Jag var på ett möte igår...
Apropå att mina dagar på FK tillfälligtvis övergår till AF (trots att jag inte är arbetslös).
En fin människa. Igen. Alltid.
Ja, i min process mot att fungera igen har jag ju bara mött bra människor.
Herr B frågade mig igår hur det gick.
Jag svarade att det fick jag minsann släppa loss en annan gång, när det passade mig.
Så ikväll. Plötsligt. Kom allt över mig.
Och jag öste ur mig.
Det är både en förbannelse och en välsignelse att se folk som jag gör.
Visst, jag såg att min eventuella nya handläggare brydde sig. Såg mig. Såg mig för den jag var.
Samtidigt som...
Hon hade noll koll på mig. Noll koll på vad jag ville säga och vem jag jag var innerst inne.
Hennes plattityder som rörde sjukgymnaster som grupp och  drabbade personer som grupp som hamnade i hennes regi gick inte obemärkt förbi.
Så hur gör djur nu?
Hur gör djur som bara älskar folk hon möter men samtidigt har lärt sig distansera sig tillräckligt för att förstå att omsorgen bara sträcker sig till ett namn på ett papper och inte till kärnan av ens egen misslyckade person?
Jag ser. Jag registrerar. Jag drar slutsatser. Jag analyserar andra. Analyserar mig själv. Centrifugerar runt i den av G-kraft styrda evighetsvirveln.
Och blir allt yrare.
Kommer ni ihåg Professor Balthazars funderande?
När han släppte sina tankegångar ner i den maskin som processade så länge att man hann gå och äta middag under barnprogrammen?
I alla fall, så slutade alltid problemen med att Balthazar lyckades krama ur ett par droppar från problemen ned i ett provrör. Och sedan hälla det över galenskaperna som brutit ut och till sist rädda världen.
Jag häller ner mina problem i en maskin också.
I koncentrerad dos.
För jag vet ju liksom vad som är fel.
Och jag vet ju liksom vad jag vill ha ut.
Men min maskin kan inte funka lika bra som en tecknad mojäng i tjeckisk fyrfärg...
För jag får aldrig ut dessa tre smarta droppar som Balthazar alltid räddade världen med.
Att analysera människor man möter är ingen ybermaskinlösning.
Det är faktiskt aldrig bra.
Ofta har jag svaren redan innan jag frågat.
Men sällan svaren på mig själv.
Jag önskar att jag vore enkel.
Som egentligen bara ville veta om vi hade skinka eller ost som pålägg till frukosten.
Men vem fan är det?

Bring it on liksom!

Eftersom det inte är så lätt att vara ifred och vila upp sig i en storfamilj har kommit på den näst bästa lösningen:
Nämligen att klippa gräset.
Visst, jag orkar inte hela på samma dag. Och ryggen far illa.
Men stressen och pressen i skallen minskar tillräckligt mycket för att det ska vara värt det.
Så med lilleman på cykel efter satte jag igång.
Hade bestämt mig för att hinna några specifika mossplätter (eller heter det plättar?) innan den våldsamma åskan skulle släppa loss regnet som uppenbarligen hängde i dess blåsvarta moln.
Men. Nej.
Med halva ytan kvar började det vräka ner.
Fast jag hade ju bestämt mig.
Inte för att jag såg jag vad jag gjorde efter ett tag.
Antagligen körde jag sicksack mellan maskrosorna.
Men dock.
Hade jag haft nån röst hade jag börjat sjunga.
Jag kände mig stark och beslutsam.
Det finns inget dåligt väder - bara dåliga kläder. Och det kan man ju inte säga att jag hade med bh och fotbollsshorts på mig.
När det sedan samtidigt började hagla så stora korn att det gjorde ont blev jag nästintill hög av lycka.
Bring it on liksom!
För här är en som bestämt sig!
Jo, jag klippte klart.
Och får förmodligen klippa igen imorgon när allt rest sig.
Men vad spelar det för roll.

Blöt. Men glad.

Nu är det officiellt

Så här på sommarlovets första riktiga dag går det inte att låtsas att det är vanlig helg längre.
Nå.
Sommarlov har väl sin tjusning också, antar jag.
Småtrollen har fortfarande inte klätt sig.
De sitter i 4-åringens rum med lego upp till öronen.
9-åringen sitter uppe vid sin dator.
13-åringen är och tältar med grannen.
Och 16-åringen har moppat iväg till första dagen på kyrkogårdssommarjobbet.
Herr B är faktiskt på g också. Han pratar i skrivande stund med sin vän på bygghandeln.
Tydligen blir det stora inköp idag.
En liten altan till 16-åringens bunker bland annat.

Jag borde också vara på g.
Studiebesök på en annan rehabiliteringsåtgärd, som jag har dagen till ära.
Men det var ju det här med måendet förstås.
Och min förlorade röst.
Antagligen stämbandskatarr som jag hade förra sommaren.
Det enda man kan göra åt det är att vila rösten.
Ha ha. Att vara tyst alltså...

Gnäll

Vaknade utan röst idag.
Och med feber.
Igenkorkade ögon.
Ryggont.
Nackvärk.
Utbränd.
Och med galopperande bipolaritet, taskig barndom och ångest.

Nej, det känns inte jätteuppåt nu.
Har skippat morgonens skolavslutning för 7-åringen och 9-åringen.
Satsar energireserven på 16-åringens avslutning senare istället. För det är ju ganska stort att gå ut nian.
Och vår tradition med lunch på restaurang får brytas och ersättas med hämtpizza.
För att jag inte orkar.
Good enough kanske. Men. Äh.

Ja, just det. En prövning återstår ju ändå.
Nämligen en annan tradition:
Att barnen får åka och handla upp skolavslutningspengen från momme och farmor.

Sedan ska jag banne mig bädda ner mig med mina korsord och tycka synd om mig själv hela kvällen.

Hasta la vista, baby

Och I`ll be back. Liksom.
Eller rättare sagt: I am back.
Ryckte jag upp mig då?
Jorå.
Åtminstone gick jag ut och ryckte upp diverse perenner som haft fräckheten att hamna snett i mina rabatter.
Det gjorde susen.
Lite jord under fingrarna och man är tillbaka på banan.
För övrigt har jag ett ton brunnäva (vit) till salu. Helt gratis. Och gärna.
Sedan slattade jag i mig ett glas kylskåpskallt rödvin som blivit kvar från helgen.
Och livet kändes med ens lättare.
Förutom...
Magen då. Och därmed min hotade IKEA-tur imorgon.
50 mil gör man inte ba så där när allt rinner rakt igenom. 
Inte heller åker man till IKEA under sommarlovet när fem barn är lediga.
Så vi får väl se.
13-åringen behöver en garderob. Och jag behöver ett bord till köket. Plus allt som finns i flamingoserien.
Ah, det vore väl ändå bra surt om jag inte tog mig iväg.
Men igen: Har jag rätt att roffa åt mig åt roliga saker när jag inte klarar av måsten?
En svår fråga.
En relevant fråga.
Och jag tänker på uppförsbacken igen. Den svåra stigningen som till sist planar ut till jämn mark och när man sedan lätt kanar utför precis som man vill.
Har jag nått toppen när jag orkar åka till IKEA?
Eller är det bara en liten vägbula i vägen? På väg mot när livet blir enklare så småningom. När uppförsbacken ger med sig.
Ah. Jag har ingen aning.
Och för att göra mig själv ännu mer osäker fortsätter jag härmed att späka mig själv:
Ska man orka åka med(!) i 25 mil för att köpa fyra saker när man är hemma för att man inte orkar?
Eller ska man se till att göra det för att tanka energi så att man i framtiden orkar?
Svårt säga.
Svårt veta.
Svårt leva.
Fan, vad jag är svår!
Mot mig själv.
Jag önskar att jag tyckte om mig och unnade mig det bästa. Då skulle allt falla på plats. Och trots att jag inte orkade skulle jag ändå tycka att jag var värd. Det.
För att få må bra måste man nämligen kunna unna sig att må bra. Medan man är på väg längs den rätta vägen. Men eftersom jag bara är värd skit gror vägen igen och det blir bara snår med törnen som river mig i ansiktet.
Inte konstigt att man inte är förnöjsam och glad då.

Your honor - I move to strike!

Eller hur jag nu skulle säga om jag var med i en amerikansk domstolsfilm.
Och om jag också mot förmodan skulle ha en chic liten grå dräkt på mig med knälång kjol och figurskuren kavaj. Plus vit kråsblus och svarta pumps då. Och varför inte ett par markanta smartbågar med fönsterglas till min slätkammade svinrygg.
Ha ha ha.
Nä.
I object!
Mot både kläderna och mitt förra inlägg.
Sekunden efter jag skrev det kraschade min mage och med morgondagens IKEA-tripp som flög all världens kos verkade det visst som om jag firade ner mig helt frivilligt i den slemmiga brunnen.
Så kan vi ju inte ha det.
Visst, jag är sjukskriven. Men tänk så mycket jag får för pengarna när jag samtidigt både har pajat ryggen och magen i samma veva som allehanda pollen får mig att nysa och snyta mig var och varannan minut.
Ho ho. Hi hi. Hå hå.
Jepp. Multitasking har jag alltid varit bra på.
Nämen. 
Det kan väl alltid vara värre.
Tack vare relativitetsteorin. 
Hur folk överlevde innan den uppfanns har jag ingen aning om.
Pimp my grå vardag har jag uppfunnit själv.
Från början gällde det bara tisdagar men har nu utökats till veckans alla dagar.
Ja, till och med helgen.
Det gäller att unna sig.
Ibland kallar jag det för att sticka huvve i sanden, men det stämmer inte riktigt.
Om jag unnar mig nåt kul nu så finns ju allt mörker kvar och väntar på mig efteråt.
Men om jag inte unnar mig nåt...tja, då finns ju risken att mörkret tar över redan nu.
Ett lysande tillfälle kom inflygande för en stund sedan.
Det var 16-åringen som lekte ninja(?) med kaststjärna(?) med posten.
Efter att ha fått halsen avskuren med ett par brev lyckades jag på nåt mirakulöst sätt tillfriskna och öppna det ena.
Jo, jag tackar jag: Ett paket från Yves Rocher väntar på mig macken.
Ni vet, ett sånt där paket där allt är nästan gratis samtidigt som man får fina premier och fri frakt.
Me like.
Och när jag skickar iväg herr B på moppen för att hämta ut det ska han även få köpa en korsordstidning.
Häpp!
Och nu ska jag rycka upp mig.

Och vad bidde det då då?

Som jag kanske skrev om igår så klippte jag gräset.
Och för ordningens skull:
Ja, jag klippte en liten bit av gräset och övergav klipparen när det var dags att tanka.
Det var väl ungefär allt jag gjorde på hela dagen.
Ändå var jag tröttare än tröttast.
Somnade i soffan när jag hade lovat småtrollen att hoppa i tunnan.
(nej, inte i galen tunna - utan i badtunnan)
Sedan var jag ändå trött och hade massor av ångest och domedagstankar hela kvällen.
Tog därför en insomningstablett för att se till att vara utvilad till Hälsans Trädgård idag.
Men. Nej.
Sov bort hela förmiddagen istället.
Och inte blir man mer uppåt av det direkt.
Äh.
Det känns som om jag inte kommer mig för nåt vettigt alls just nu.
Inte heller Litiumprover.
Eller hårtvätt.
Eller hålla jämna steg med tvättberget.
Eller klura ut mig själv.
Äh.
Eller hade jag sagt det redan?
Äh. Äh. Äh.

Städmani

Ah, provocerande rubrik va?
Men faktum är att jag får missbruka det ordet.
Fast inte ni, haha.
Nej, jag är inte manisk nu. Tror jag. För ibland kan det vara lite svårt att veta.
Och ordning på torpet måste det förstås vara ändå.

I alla fall,
Så hade vi ju gäster i lördags.
Och jag städade lite halvhjärtat. Så där som man gör. Röjde bort det värsta. Fullt medveten om att barnen skulle springa in och ut från badtunnan hela kvällen.
Nå. Det fick väl duga.
Och som vanligt tyckte jag att jag var cool och bohemisk när jag gjorde så.
Ta mitt hem som det är liksom.
Men...
Nu har jag städat hela tvättstugan.
Plus att jag har klippt mossmattan/ängen.
Och lite annat.
För att kunna slappna av själv i efterhand.
Nej, jag städar aldrig för att nån annan ska tycka nåt speciellt om mig eller mitt hem.
Utan för att må bättre själv.
Gladeligen bjöd jag fru A på en titt in i min överfulla tvättskrubb under kvällen.
Nej, jag skämdes inte ens.
Men två dagar senare måste jag lik förbannat städa upp där inne.
Man borde ha en diagnos.

Bakisfaktorn

Godmorgon!
Visst är det lustigt hur man kan kliva upp pigg och glad dagen efter holabaloo med vänner...
Och knappt vara kontaktbar dagen efter två små vita ångestdämpande piller?

Ja, jag trodde ju ända till igår kväll när jag gjorde i ordning fika att ta med att jag skulle på IKEA idag.
Snopet nog råkade jag då kasta ett getöga på kalendern där jag ytterst oregelbundet skriver upp slumpmässigt utvalda viktigheter.
Nähä. Onsdag var det visst.
Nåja. Bara att pallra sig till Hälsans idag istället då.
Men så började jag må så dåligt att det kändes som att jag skulle explodera.
Så jag tog Sobril. I sanningens namn var det faktiskt flera veckor sedan. Men i samma sannings namn är jag också så himla slut nu att jag inte orkar stå emot när ångesten sätter in.
Ja. I alla fall. Så är jag sobrilbakis idag. Klev just upp. Rör mig klumpigt och långsamt. Orkar inte tänka. Vågar inte köra bil. Så det blev inget Hälsans heller.
Så kan det gå när man tror att man har mycket att göra.
Men å andra sidan har jag ju lovat mig själv att känna efter och inte gå omkring och låtsas att jag är nån slags glammig hemmafru när jag faktiskt går hemma av helt andra anledningar.
Så vaddådå.

Någon kanske kommer ihåg inlägget jag skrev om Chèvre för ett tag sedan?
Och hur utanför och obelevad jag känner mig som inte tycker om det.
Jag har känt samma sak med Rosévin.
För det ääääär ju så gott!
Blä.
Så smakade jag det när vi var i Hufvudstaden, och började liksom ändra mig.
Slog till och köpte en flaska till i lördags när vi skulle få gäster.
Riktigt gott faktiskt.
Så också fru A:s rosébubbel som hon hade med sig.
Där ser man.

I skrivande stund väntar jag på att 16-åringen ska komma hem från klassresan i Göteborg.
Han är ju verkligen inte den vildaste av alla mina gossar - men herregud vilket tomrum han lämnar i familjen när han inte är hemma.
Idag är de lediga från skolan efter fyraochenhalvdags strapatser, så han lär väl mest ligga ute i bunkern och sova.
Men good enough. Det ska bli skönt att ha honom hemma.

Förresten tror jag att det ska bli oväder.
Myggen är helt galna.
Och herr B kommer att bli galen över att jag ändå har ytterdörren öppen.
Själv bryr jag mig inte så mycket faktiskt. Med den följden att jag ser ut som en prickig korv. Särskilt om man lägger till soleksemen jag fick när jag satt i Baden-Baden med pajad rygg förra veckan.
Men.
Äh.

Top Notch!

Jag vet inte om jag skrivit det tidigare men i la familia roar vi i alla fall oss med något som vi kallar Veckans Ord.
Och nu är det Top Notch som gäller.
Mycket användbart.
Allt blir liksom bättre med ett Top Notch och tummen upp efter man har sagt det.
Extra roligt blir det förstås när man säger nåt som inte alls är kul eller bra, hehe.

Men i sanningens namn är det här en rätt så Top Notch:ig dag.
Jag öste ur mig all förtvivlan över min livssituation igår och mår faktiskt bättre nu.

Bra tajming med tanke på att fru A och herr D med barn kommer hit och ska grilla och bada tunna om en stund.
Jag har gjort till mig och tänker bjuda på hallonvin+sockerdricka+frysta hallon ur mina flamingoglas.
Barnen får samma sak fast med hallondricka. Och istället för glasen (som jag är så rädd om)(trots att de är av plast) får de vanliga glas och varsin flamingodrinkpinne.
Till middag har jag gjort potatissallad och en vanlig sallad.
Och så blir det grillad fläskfilé och lyxiga(?) tyska korvar á la herr B.
Plus mumsiga tillbehör.
Om inte magen svällde upp som en ballong skulle jag faktiskt kunna leva på inlagda vitlöksklyftor.
Pannacotta med hallon- och mangosås till efterrätt.
Ja. Då vet ni. Skål och välkomna till Nettans Matblogg.

Efter att ha hoppat in i duschen fick jag tack vare mina minutiösa (nåja) förberedelser ett tidshål.
Jamen, varför inte släppa ut ormen på grönbete då!
Han blev jätteglad.
(Vaddå - ormar blir inte glada? Blir de visst det!)
Top Notch!

Världens bästa Ozzy. 12 år gammal och 180-190 cm lång. En majsorm som varken bits eller är giftig.

Gjorde en fuling idag...

Ja, se på tusan!
I min värld av korrekthet smög jag iväg på mitt möte med AF utan både min arbetsgivare och representant från Hälsans Trädgård.
Ah. Befriande.
Och lilla konflikträdda Nettan vänder härmed blad.
Nej, jag har verkligen aldrig velat ha med ett helt hov av folk som tycker och tänker när det kommer till lilla stackars hopplösa mig.
Nej, jag har inget behov av att stå i centrum och all eyes on me, liksom.
Inte heller har jag nåt ut av att alla som vill mig väl (för det vill de verkligen) runt ikring mig ska få vädra sina pro:s and con:s.
Så jag dissade mina på intet sätt dåliga compadres längs livets stig och bara sket i alltihop.
Haha. Hihi. Hoho.
Och jag som aldrig ens gjort tonårsrevolt känner mig busig och wiiiiiiiild.
Men för att sluta skämta:
Det är inte lätt att gå på styrelsemöte i AB Nettan och samtidigt få en redig käftsmäll som påminnelse att det faktiskt handlar om mig.
Bara om mig.
Mitt liv.
Min baktid.
Min nutid.
Och framför allt - Min högst osäkra framtid.
Möte som möte. Och man kan lalla på. Låtsas att det liksom bara ingår och släppa vidare reflektioner.
Men nu funkar jag ju inte riktigt så. Eller inte alls så.
Fan.
Bottennapp.
Bottentankar.
Bottenjag.
Och söta människor vart jag än vänder mig som trots allt vill en vilsen själ väl.
Jo. Jag måste säga det igen: ALLA jag träffat på sedan jag kraschade har varit hur bra som helst. Jag tycker om dem. Känner respekt för deras val av yrkesutövning. Känner mig lyssnad på och förstådd. Respekterad.
Vad mer kan man kräva?
Att jag är sjuk är ingen annans fel.
Eller jo, eventuellt skulle jag förstås kunna räkna upp ett par namn.
För jag har varit med om bisarra livsavgörande saker.
Men...
Strunt i dem. Strunt i alla struntar, egoister och mindre vetande.
JAG är där JAG är för att JAG är den JAG är.
Jag är inget offer.
Och ingen far för övrigt väl av att se sig själv som ett offer.
Jag är förvisso inte i en livssituation där jag kan välja min dagsform.
Men vi har alla ett val att se till att hamna i läget där vi inte skyller på nån.
Faktiskt.
Och det säger jag inte som en klyscha.
Det säger jag som barn till till så många otäcka händelser att det format mitt liv.
Jag vet det.
Men just de sakerna styr faktiskt inte mitt liv. 
Enda gången det olyckligtvis blev så var under mina två år av terapi.
Då ryggsäcken togs av, slängdes fram på bordet, öppnades och granskades under lupp.
Varken förr eller senare.
Men tillbaka till mötet.
Jag kan verkligen inte förlika mig med att engagerad personal sitter och fokuserar på lilla havererade mig.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska förhålla mig.
Hur jag ska känna.
Hur jag ska tillåta mig att reagera.
Och som jag sa när min FK-handläggare försökte trösta mig för ett par veckor sedan:
- Men du, efter den här perioden kvalificerar du dig förstås till nya sjukdagar! (Mental klapp på ryggen och stora runda ögon)

- Eh. Tack men nej tack. Det är ingen tröst för mig att gå tillbaka till ett tillstånd jag hatat. Det dyker liksom inte upp nån framtidsbild på min näthinna...

Seg dag

Herr B dundrade in strax efter tre i natt.
Tack och lov att jag slapp hämta honom på festen säger jag bara.
I morse var han lite - ähum - seg.
Klev upp...och gick och lade sig igen.
Men vid lunchtid jagade jag upp honom.
Nån måtta får det väl ändå vara.
Dessutom behövde jag hjälp med att tanka gräsklipparen.
Kanske det borde ha varit en varningssignal förresten.
Att jag inte klarade att lyfta bensindunken på grund av ryggen, alltså.
Hur jag då trodde att det skulle gå bra att baxa gräsklipparen över vår steniga mossmatta vet jag inte.
Men, äh. Vi släpper det.
Ljuvligt väder idag. Inte så där tropiskt hett som den senaste tiden, och så lite blåst.
Fiskekillen fick skjuts hem från tältövernattning ute på en ö i havet...och skulle senare till flickvännen på middag.
Medan herr B fixade det grillade jag.
Sedan tog vi en promenad i skogen med hundarna och småtrollen.
Nu har jag icke helt oväntat sovit ett par timmar.
Tydligen kan man bli seg av annat än alkohol.
Fast jag hade ju i sanningens namn en överintensiv dag igår. Något som toppades med en 9-åring som aldrig ville gå och lägga sig igår kväll.
Mitt i natten åt vi mackor och var ute och smällde vattenballonger. Och släpade på en tjurig tik som vägrade kissa.
Ah. Vi hade det mysigt. Efter några halva pseudovetenskapliga program på tv somnade han i min säng.

Mygg? Vi??? Nä, iiinte då.

Det kom en påminnelse om obetald räkning...

Kunde man ju tro.
När det kom ett ilsket gult brev från vår morgontidning.
Adresserat till mig.
Men inte då.
Tydligen är man sedd av storebror överallt.
De visste helt säkert att en viss person här fyller jämnt senare i sommar och ville att vederbörande skulle nyttja erbjudandet om att se till att bli ordentligt firad på den stora dagen.
Gratisannons och allt.
Jo, man tackar.
Jag som skrivit ett antal nekrologer genom åren. Och varje gång sagt - typ, halvt på skoj - till herr B att när den dagen kommer för mig ska jag redan själv ha formulerat mina meningar i min egen minnestext.
För faktum är att jag inte tror att släktingarna skulle ha känt igen sina liv i särskilt många texter man läser.
Dessutom är det ofta riktigt dåligt skrivet.
Nå.
Här fick jag ju faktiskt en fribiljett.
Även om jag förhoppningsvis har fler år att fylla mitt liv med.
Kanske skulle man skicka in en egen text....

Den 15:e juli fyller vår kära(!)(?) Nettan 40 år!
Tänk att det redan gått fyra sekler, eh - decennier sedan en asful bebis med sneda ögon, högt hårfäste och morotsfärgat hår såg dagens ljus!
Som liten var Nettan lillgammal. Svängde sig med svåra ord och klokheter samtidigt som hon spretade med sina krumma ben. När lillebror kom tog hon snällt emot påpucklingar och gliringar utan att ge tillbaka. Kanske något som bidragit till hennes inkapslade ilska.
Familjesitutationen var minst sagt trasslig och när mormor rycktes bort alltför tidigt tappade Nettan fotfästet.
Hon växte upp med sin frånskilda mamma och fick oförtjänt bra betyg trots att hon hellre sportade och var med kompisar/killar än i skolan. Och ett särskilt tack går till vännen herr T som försnillade klassboken med all frånvaro under sista året på gymnasiet.
Alla visste att Nettan skulle bli nåt extraordinärt med sitt fantastiska läshuvud. Och mycket riktigt har hon gått ca 8 år på universitetet och faktiskt lyckats med, eh, med, eh - en heeel "medellång vårdutbildning". Nå. Nog om det.
Nettan har fem pojkar som hon avgudar mer än någonting annat. Det finns inte en sekund som går utan att hon funderar på att hyra ut dem på Blocket så att andra ska få ta del av föräldraskapets mirakel. Hon har tålamod för sju och brinner aldrig av/gråter (kan vi väl säga).
Hon är gift med herr B, som hon varit tillsammans med i 19 år. De är oerhört samspelta och tycker lika om precis allt och fungerar i varje moment som ett väloljat maskineri (host, host).
Den överdrivna kopplingen till diverse husdjur är också någonting som behöver nämnas i sammanhanget. Nettan har haft hamstrarkaninermarsvinråttormössfinkarundulaterpapegojorkatterfiskarvandrandepinnarmassoravhönshundarsalamandergrodorökenråttorochjagvetintehurmångaandradjur.
Nettan är för närvarande sjukskriven för utbrändhet, ångestproblematik och galopperande bipolaritet. Hon saknar dock sjukdomsinsikt och försöker fortfarande fylla varje dag med så många onödigheter som möjligt samtidigt som hon är överdrivet positiv. Med den följden att hon allt som oftast sitter nere på botten av en metaforisk brunn och karvar sig själv med en osthyvel och får panik över minsta lilla när hon tror att ingen ser.
Nettans främsta intressen är att leka nudist, skämta bort livet, undvika prydnader, låta bli att kamma sig samt att dricka vin och lösa korsord i Hemmets Journal.
Födelsedagen firas på samma ambivalenta sätt som Nettan själv har: genom att både fira och inte fira på samma gång. Eller kanske båda två? Eller inget av det? Eller ett mellanting? Eller jag vet: skicka in era förslag så väger hon säkert gärna för eller emot i all oändlighet med sin eminenta ickefungerande hjärna.
Stort grattis i alla fall! Fy fan vad gammal du är trots att du springer runt huset i bikini när det ösregnar!
 
Eller nä.
Jag skickar nog inte in nån egen annons trots allt.
Ibland är det kanske inte så dumt att se sig själv genom andras ögon...

Ryggen som jag inte pratar om alls(!)

Har jag sagt att jag har ont i ryggen?
Va, va, va?
Nej, jag har nog inte det.
Så. Resumé:
Förra veckan låste sig hela ryggen så smärtsamt att jag inte kunde röra mig alls.
Jag grinade, grät och lipade omvartannat. Och sedan ännu mer eftersom jag inte kunde djupandas heller.
Sedan dess har jag försökt kurera mig själv efter bästa förmåga.
Något man kan tycka att en sjukgymnast borde kunna göra, men det går lite halvknackigt.
Ryggen spänner sig, knakar och har sig. Det gör ont att sitta och jag blir trött när jag står.
Ah, nu har jag sagt det!

Idag har varit en knasig dag.
Det började med två obstinata småtroll och kojbygge.
Och fortsatte med jagvetintehurmånga barn, tripp till stan med kompis och hennes barn, lunch på Ica, en sväng till leklandet och sedan iväg till kära G för att dricka kaffe, sleva i mig middag och nu hasta iväg för att skjutsa fiskegrabbar på vägen till att möta upp svägerskan som kommer från Härnösand och ska firas för sin högskoleexamen och sedan skjutsa herr B på fest på andra sidan stan.
Puh.
Nå. Det var säkert nåt mer med där också som jag glömt.
Jag har ingen koll idag.
Men på nåt konstigt sätt har det trots allt funkat rätt bra att låta dagen leda mig istället för att jag har lett den.
Där ser man.

Ja, förutom för ryggen då.
Men jag är inte den som klagar så det tänker jag inte skriva om.