Gjorde en fuling idag...

Ja, se på tusan!
I min värld av korrekthet smög jag iväg på mitt möte med AF utan både min arbetsgivare och representant från Hälsans Trädgård.
Ah. Befriande.
Och lilla konflikträdda Nettan vänder härmed blad.
Nej, jag har verkligen aldrig velat ha med ett helt hov av folk som tycker och tänker när det kommer till lilla stackars hopplösa mig.
Nej, jag har inget behov av att stå i centrum och all eyes on me, liksom.
Inte heller har jag nåt ut av att alla som vill mig väl (för det vill de verkligen) runt ikring mig ska få vädra sina pro:s and con:s.
Så jag dissade mina på intet sätt dåliga compadres längs livets stig och bara sket i alltihop.
Haha. Hihi. Hoho.
Och jag som aldrig ens gjort tonårsrevolt känner mig busig och wiiiiiiiild.
Men för att sluta skämta:
Det är inte lätt att gå på styrelsemöte i AB Nettan och samtidigt få en redig käftsmäll som påminnelse att det faktiskt handlar om mig.
Bara om mig.
Mitt liv.
Min baktid.
Min nutid.
Och framför allt - Min högst osäkra framtid.
Möte som möte. Och man kan lalla på. Låtsas att det liksom bara ingår och släppa vidare reflektioner.
Men nu funkar jag ju inte riktigt så. Eller inte alls så.
Fan.
Bottennapp.
Bottentankar.
Bottenjag.
Och söta människor vart jag än vänder mig som trots allt vill en vilsen själ väl.
Jo. Jag måste säga det igen: ALLA jag träffat på sedan jag kraschade har varit hur bra som helst. Jag tycker om dem. Känner respekt för deras val av yrkesutövning. Känner mig lyssnad på och förstådd. Respekterad.
Vad mer kan man kräva?
Att jag är sjuk är ingen annans fel.
Eller jo, eventuellt skulle jag förstås kunna räkna upp ett par namn.
För jag har varit med om bisarra livsavgörande saker.
Men...
Strunt i dem. Strunt i alla struntar, egoister och mindre vetande.
JAG är där JAG är för att JAG är den JAG är.
Jag är inget offer.
Och ingen far för övrigt väl av att se sig själv som ett offer.
Jag är förvisso inte i en livssituation där jag kan välja min dagsform.
Men vi har alla ett val att se till att hamna i läget där vi inte skyller på nån.
Faktiskt.
Och det säger jag inte som en klyscha.
Det säger jag som barn till till så många otäcka händelser att det format mitt liv.
Jag vet det.
Men just de sakerna styr faktiskt inte mitt liv. 
Enda gången det olyckligtvis blev så var under mina två år av terapi.
Då ryggsäcken togs av, slängdes fram på bordet, öppnades och granskades under lupp.
Varken förr eller senare.
Men tillbaka till mötet.
Jag kan verkligen inte förlika mig med att engagerad personal sitter och fokuserar på lilla havererade mig.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska förhålla mig.
Hur jag ska känna.
Hur jag ska tillåta mig att reagera.
Och som jag sa när min FK-handläggare försökte trösta mig för ett par veckor sedan:
- Men du, efter den här perioden kvalificerar du dig förstås till nya sjukdagar! (Mental klapp på ryggen och stora runda ögon)

- Eh. Tack men nej tack. Det är ingen tröst för mig att gå tillbaka till ett tillstånd jag hatat. Det dyker liksom inte upp nån framtidsbild på min näthinna...