Tidshål, del sjuttielva

Jo!
Nu kommer jag ihåg!
Apropå förra inlägget.
När jag började blogga gjorde jag det en gång om dagen, varje dag, när min nästan 5-åring var bebis och sov middag.
För att fylla tidshål.
Haha.
Sedan dess har jag hunnit stiga som en sol och smacka rätt i betongen som en pannkaka.
Oförtrutet har jag ändå bloggat vidare.
Märkligt då att nu när jag har de mesta, flesta och största tidshålen någonsin i mitt liv inte kan komma mig för att sätta mig vid datorn.
Hm?
Jo, att skriva en kommentar på fejjan kan jag ju göra när jag ändå går förbi biblioteket, men den här ron att använda datorn till självförverkligande finns nog inte just nu.
Skrivandet ligger verkligen nere.
Inte en endaste liten dikt har jag värkt fram på sista tiden.
Inte nån berättelse eller livsanekdot heller.
Hm? (jo, igen) (det blir mycket hm:ande när man aldrig lyckas klura ut sig själv)
Jag har en fin vän i pensionsåldern som jag lärde känna under min första skrivarkurs.
Hon hade gladeligen kastat sig in i olika kreativa projekt genom åren.
Utan framgång (säger hon själv i alla fall).
Hon hade ingen vidare talang för någonting men sökte hur som helst vidare.
Halkade in på skrivkursen...
Och blommade ut.
Har ett unikt sätt att skriva. Tar tillvara gamla tider. Gamla uttryck. Bevarar kulturen.
Så vann hon också mycket välförtjänt vår kommuns stora berättarpris förra året.
Good for her!
Och: det är aldrig för sent.
Egentligen trodde jag nog också att jag hade hittat "min" grej med skrivandet. Ofattligt vackra vitsord och min kreativitet flödade.
Men så fick jag erbjudande att skriva kåserier i en tidning...och tvärnitade. Nej, inte ville jag göra det.
No way José!
Och mina två första kapitel på min roman där huvudpersonen var extremt svår att tycka om gick och hängde sig själva.
Nä, jag tror inte att jag vill hålla på med skrivande.
Inte på någon professionell basis i alla fall.
Inte heller vill jag vara familjehem längre.
Eller sjukgymnast för den delen.
Inte ens klassförälder.
Eller nåt av allt det andra jag också var hyfsat bra på.
Finns det någonting som heter "min" grej?
Kommer jag att hitta ett livskall där allt faller på plats?
Blir det som för kära M att jag får vänta till pensionen?
Äh.
Tur man inte vet svaret på alla sina frågor.