Hasta la vista, baby

Och I`ll be back. Liksom.
Eller rättare sagt: I am back.
Ryckte jag upp mig då?
Jorå.
Åtminstone gick jag ut och ryckte upp diverse perenner som haft fräckheten att hamna snett i mina rabatter.
Det gjorde susen.
Lite jord under fingrarna och man är tillbaka på banan.
För övrigt har jag ett ton brunnäva (vit) till salu. Helt gratis. Och gärna.
Sedan slattade jag i mig ett glas kylskåpskallt rödvin som blivit kvar från helgen.
Och livet kändes med ens lättare.
Förutom...
Magen då. Och därmed min hotade IKEA-tur imorgon.
50 mil gör man inte ba så där när allt rinner rakt igenom. 
Inte heller åker man till IKEA under sommarlovet när fem barn är lediga.
Så vi får väl se.
13-åringen behöver en garderob. Och jag behöver ett bord till köket. Plus allt som finns i flamingoserien.
Ah, det vore väl ändå bra surt om jag inte tog mig iväg.
Men igen: Har jag rätt att roffa åt mig åt roliga saker när jag inte klarar av måsten?
En svår fråga.
En relevant fråga.
Och jag tänker på uppförsbacken igen. Den svåra stigningen som till sist planar ut till jämn mark och när man sedan lätt kanar utför precis som man vill.
Har jag nått toppen när jag orkar åka till IKEA?
Eller är det bara en liten vägbula i vägen? På väg mot när livet blir enklare så småningom. När uppförsbacken ger med sig.
Ah. Jag har ingen aning.
Och för att göra mig själv ännu mer osäker fortsätter jag härmed att späka mig själv:
Ska man orka åka med(!) i 25 mil för att köpa fyra saker när man är hemma för att man inte orkar?
Eller ska man se till att göra det för att tanka energi så att man i framtiden orkar?
Svårt säga.
Svårt veta.
Svårt leva.
Fan, vad jag är svår!
Mot mig själv.
Jag önskar att jag tyckte om mig och unnade mig det bästa. Då skulle allt falla på plats. Och trots att jag inte orkade skulle jag ändå tycka att jag var värd. Det.
För att få må bra måste man nämligen kunna unna sig att må bra. Medan man är på väg längs den rätta vägen. Men eftersom jag bara är värd skit gror vägen igen och det blir bara snår med törnen som river mig i ansiktet.
Inte konstigt att man inte är förnöjsam och glad då.