OBS! Känsliga läsare varnas!

Så länge jag kan minnas har jag haft en rälig leverfläck vid mitt högra öra.
Den är stor och rund och ser i närbild nästan ut som en hjärna.
Jo, det är sant.
När jag var ny på mitt jobb som sjukgymnast inom handikappomsorgen var det en herre med Downs syndrom som var väldigt förtjust i mig. Han följde efter mig överallt och ockuperade allt som oftast mitt lilla kontor.
Vid lunchen var det självklart att han tog sin bricka och satte sig bredvid mig.
Men så en dag...
Satte han sig på fel sida.
Plötsligt släppte han brickan och skrek:
- Nej, fy fan vad äckligt!!! Nu måste jag sätta mig på andra sidan. Jag tappar matlusten av den där grejen!
Sa han och pekade på min leverfläck.
Jo, han fortsatte med sitt gillande av mig. I alla fall från vänstra sidan.
Jag däremot...Kände att det var droppen. Att min lilla hjärna nu skulle döden dö.
Det visade sig vara aningen för komplicerat. Tydligen var det bara vissa tider på året läkarkåren åkte runt och skar bort missprydande hjärnor. Och naturligtvis hade jag just missat dem.
Och så oroade jag mig för att behöva raka bort håret runt örat först.
Så min fåfänga gick över.
Men så idag...
När jag satt hos distriktan med 6-åringen, och han sa åt mig att dölja hjärnan med håret så att söta G inte skulle se den...
Kände jag att det nog var dags. Så jag frågade henne om råd. Visade och lät henne klämma och känna.
Helt plötsligt var det inte alls komplicerat.
- Ah, den där är ju skaftad. Det är bara att knyta en tråd om den och vänta tills den faller av.
Eh, va?
Men jo. Det var tydligen sant.
Så jag åkte hem och lät herr B strypa min lilla hjärna med sjuttioårig röd björntråd som följde med ödetorpet.
Aj!
Och: Aj som fan!
Men nu sitter tråden där.
Frågan är bara hur länge jag måste vänta?
För det glömde jag fråga om.
Ha ha.
Ja, vad GÖR man inte för att se bättre ut?!