bild

bild

tisdag 28 februari 2012

Ka-boom!

Njä, kanske inte som en sprängd granat direkt.
För hjärnan låg ju i småbitar redan innan.
Men den här veckan har det blivit värre.
Mycket värre.
Jag vet inte vad det är för veckodag, inte vilket datum det är, inte vad jag har inbokat, inte om jag ätit...
Och jag blir rädd.
Jätterädd faktiskt.
För när min hjärna är så här har jag inget kvar av mig själv.
Känns det som.
Lika bra att ta en siesta.
Eller om det är dags att lägga sig för kvällen.
Strunt samma.

måndag 27 februari 2012

Det är mycket man kan fråga sig

För en bra stund sedan hade jag en klurig fundering i skallen.
En sån där jag brukar behöva läsa i svart på vitt för att få rätsida på.
Så jag skrev rubriken på detta inlägg...
Och glömde sedan bort mina djupa svåra tankar.
Är det humor eller?
Ha ha ha ha ha!
*POFF!*
Åh, herregud så slut jag är!
Idag lekte vi skola på Hälsans Trädgård. Det gör de visst varje måndag em, men egentligen är jag inte där då.
Löjl, tyckte jag. Och satt kvar av ren artighet för att fördriva tiden fram till mitt nästa appointment.
Nutidsfrågesportfjant, minnesfjantprat, minnesfjantträning...
Eeh, icket!
Det är bara att inse att det är precis den nivå jag klarar av när det gäller skola just nu.
Min absoluta maxnivå, alltså.
Hur jag känner inför det ska jag inte gå in på utan bara kallt konstatera att det är som det är.
Med detta i ryggen var det passande att hasta vidare till min inbokade läkartid.
Jag fick dra hela min story eftersom jag dagen till ära träffade en ny doktor.
I vanlig ordning blev det jubel, ballonger, konfetti och stora applåder för att jag var så in i bängen insiktsfull och klok när det gällde min egen situation.
Jojo, men vad hjälper det? Kontrade jag med då. Och avslöjade naturligtvis samtidigt min - å andra sidan - insiktslöshet och oklokhet. För att inte tala om hjälplöshet.
Som sagt. Att man vet att båten sprungit läck betyder inte att man låter bli att sjunka.
Ny sjukskrivning. Och dessutom: ett blodprovsvar som visade på lågt järnvärde. Igen.
Plus raserat självförtroende. Om nu nåt kan rasa från så låg höjd.
Suck.
Men.
Jaja.
Sedan kom jag hem till totalt kaos och en surströmmingsfest i Dårhuset. Med ungar, barnvakter och ungarnas kompisar.
Efter det har jag inte gjort ett smack.
Jag känner själv hur jag svarar på grabbarnas frågor med onaturligt lång fördröjning.
Det susar i skallen.
Jag vet inte ens vad jag heter.
Tror jag.
För jag orkar inte tänka efter.
Hoppas bara att det inte är jag som är den där Estelle. För det är verkligen skitfult.

Släpar efter

Sedan jag blev sjuk har jag av förklarliga skäl skjutit upp vissa saker.
Vissa måsten.
För man behöver visst inte göra allt precis nu, har jag lärt mig.
Det säger nämligen alla.
Av alla goda(?) råd jag får är ett av de vanligaste att låta bli att vara i farten precis nu.
För istället ska jag dricka örtte, bläddra i en inredningstidning och sedan vila sig till gammal god form.
För att jag är trött. För att jag är utbränd. För att folk i min omgivning bryr sig om mig.
Men vad gör man då med alla måsten?
(App, app, app! Inga såna där pekpinnar nu. Inget sånt snack om att jag skapar mina egna måsten)
Jag HAR faktiskt försökt dra ner på tempot. Eller försökt och försökt, jag har har helt enkelt inte orkat.
Sista tiden. Månaderna. Åren.
Häromdagen hade jag ju bjudit hem min FK-handläggare (av nån outgrundlig anledning). När jag försökte beskriva min sluthet råkade jag tala om att jag inte putsat fönstren sedan jag blev sjuk. 
Vi satt i matrummet som har tre stora dubbelfönster och med 4 meter höga syrener som piskat rutorna smutsiga utanför. Insidorna är prickiga av flugskit och har ett effektivt insynsskydd av kladdiga barnhänder i olika storlekar.
FK-handläggaren tittade direkt upp mot fönstren när jag sa att jag inte putsat dem på länge. Sedan gled hans blick ofrivilligt och flackande dit flera gånger till under mötet trots att vi övergått till betydligt allvarligare samtalsämnen.
Nå. Att putsa fönstren är förstås ett måste som går fetbort när ens batterier är urladdade. Och när det gäller FK är det väl snarast önskvärt att man låter bli medan man är sjukskriven.
Men det var nåt i handläggarens blick som fick mig att skämmas. Som att han satt och tänkte att det inte var sant att han var hemma hos en till synes rekordelig husmor och inte kunde se ut genom fönstren!
Det såg ut som om det utspelades en inre kamp i honom mellan tjänstemannen och privatpersonen.
Min tolkning är att omvärlden - och gemene man - har full förståelse för att man skjuter upp måsten när man är sjuk...
Men när man sedan väl gjort det blir det ändå en prick i protokollet.
För man förväntas i mångt och mycket fungera precis som vanligt trots att man hamnat i en ovanlig livssituation.
Och ja - jag är medveten om att dessa förväntningar till stor del ligger hos mig själv. Men dock.
Hos överhögheten är det ingen pardon. Det är datum hit och dit att passa, hinna och komma ihåg.
För mig går det lite halvknackigt. 
Förra veckan skulle jag ha bjudit in min arbetsgivare till träffen i hemmet, men det glömde jag.
Varje gång jag är på Hälsans Trädgård ska jag fylla i en dagbok som ska lämnas in till utvärdering. Men det glömmer jag.
Jag glömde även att ansöka om fler sjukdagar i tid och att 5-åringen skulle till tandläkaren.
Vidare glömde jag att herr B skulle till sin läkare i Umeå precis samtidigt som jag accepterade tiden hos min i eftermiddag. Varvid jag blev tvungen att ordna barnvakt.
Terapin kommer jag oftast ihåg. Om jag orkar gå dit. Eller om jag sätter mig i rätt väntrum vill säga.
Och nån kanske har läst om min provtagningsföljetong, där jag äntligen lämnade förra årets prover under gångna veckan.
Få se, vad glömmer jag mer då...? Ja, medicinen förstås. Kom jag på nu. För jag har visst glömt den idag också. Trots att jag införskaffat både morgon- och kvällsdosett med övertydligt märkta fack för varje tillfälle. Skicka in sjukintyg till lönekontoret lyckas jag aldrig komma ihåg utan minst tre påminnelser.
Osv, osv, osv.
Jodå. Jag lägger bort massor med måsten som synes. Skjuter upp. Vilket gör mitt liv till en enda geggamojja av krav.
Och det är därför jag inte hinner dricka örtte, läsa inredningstidningar och ligga och vila mig i form.

söndag 26 februari 2012

Är det mig det är fel på?

I heat up...
I can´t cool do-oown...
...nanana....round and round...


Den har jag och herr B nynnat på i eftermiddag.
Utan att komma på vilken låt det var.
Men så kom han på att han hade ett passande musikprogram på sin nya telefon där man bara kunde sjunga en stump och så kom telefonen på vilken låt det var.


Sagt och gjort.


Vaddå couldn´t hear any music?
Så dåligt sjunger jag väl inte!


Vid nästa försök fick vi dock svaret:
Hanna Montana.


Bra. Då vet vi.
Ha ha ha.

Rensa i röran

Min favorithobby.
Sorgligt nog, ha ha ha.


Och man har verkligen tillfälle att utöva den ofta när man bor trångt med storfamilj och är gift med en man som är lika dålig på att hålla ordning på papper och viktiga saker som en själv.
Hittills har jag bara fyndat två frimärken men jag litar på att det dyker upp större fynd under dagen.


Just nu är det stora skrotlådan i min ärvda chiffonjé som får sig en omgång:


Bruksanvisningar till manicker som hamnat på soptippen för flera år sedan...
Grunkor som man glömt vad de ska användas till...
Recept...
Nekrologer och andra urklipp...
Papper på min examen och yrkeslegitimation...
Los pasaportes...
Foton...
Dopljus, dopsmycken och identifikationsband från BB...
Och se på tusan: en gammal digitalkamera, en hårddisk och en stor visare till Moraklockan.
Bland annat, bland annat, bland en jäkla massa annat.


Ah, nu vet jag vad ni tänker: Har ni bara EN skrotlåda?
Svar: Eh, NEJ!


To be continued...........




En tavla broderad av 11-åringen. I dagis eller förskoleklass. Alla andra gjorde vanliga gubbar, men han fixade dit extra armar.

lördag 25 februari 2012

Lång dags färd mot natt

Eller lång grundseriefärd mot slutspel.
Usch, jag är less på hockey.
Det stod ju liksom klart redan på ett tidigt stadium att Skellefteå skulle gå vidare till slutspel.
Nu känns det som en transportsträcka.
Inte för att de spelat särskilt bra på sista tiden, men tillräckligt.
Och varför ser jag varenda match då??
Bra fråga.
Idag var det i alla fall för att komma upp i min dagliga sportdos. I brist på annat.
Plus att jag befinner mig i ett förhatligt tidshål. Jag väntar nämligen på att konfirmanden ska ringa för att bli hämtad i kyrkan.
Hur som helst har jag avhållit mig från både aktiviteter och att träffa folk. Hela dagen. Ja, förutom familjen, barnens kompisar och deras föräldrar då.
Jag skottade av bron och gick och letade skidor i uthuset tidigare idag. Men det dog jag av. Sedan har jag hasat omkring inne. Det känns som om jag går som en zombie. Nedless to say så är jag väldigt less på den här slutheten. Vissa dagar kan jag nästan acceptera den men de flesta dagar skriker jag ljudlöst inombords. Allt som jag vill, borde och måste läggs på hög efter hög efter hög....och underst ligger jag och kippar efter andan.
Äh.
Lika bra att fortsätta snacka hockey kanske.

Shabby Chick

När jag hade besök härom dagen blev Dårhuset överöst med lovord. Sällan eller aldrig hade ett så fint och trevligt hus med vackra krukväxter skådats. Jag skruvade i vanlig ordning på mig lite generat. 


Nämen...inte har vi fint hemma. Det är ju så mycket som behöver göras och så...


Äsch, shabby chic är både snyggt och inne. Kontrade min besökare då.


Jag har tänkt mycket på det där sedan dess. Ur två aspekter:


1. Självkritikernas drottning Annette klarade bättre än vanligt att ta både komplimang (fint) och lätt kritik (shabby chic). Jag kan inte säga att jag blev överdrivet berörd av något av det. Förvånande nog. Antingen hade jag en ytterst lyckad(!) dag eller så kanske det finns hopp om bättring även för en sann självspäkare som jag.


2. Tänk om det skulle bli högsta mode att klä sig och se shabby chic ut själv...Och i förlängningen: Om man skulle se det vackra i ett nött och skamfilat inre. Alltså att man skulle vara fin MED alla sina diagnoser och knäppheter istället för TROTS dem.


En vanlig reaktion på min bipolaritet är att folk säger nästan imponerat och glatt att det inte märks. Det har jag svårt att förhålla mig till. Jag menar, hur skulle dessa människor reagera om det märktes hela tiden?


Att vara lite halvgalen och tokig är som regel bara uppskattat när man håller sig inom friskhets- och normalitetsramar. Eller hur?


Alltså, jag skulle inte gå så långt som att vilja att det var TACK VARE psykdiagnoser man var fin. För det är förstås bara sunt att låta dem ta lagom mycket plats i ens liv. Men ibland blir jag bara så trött på hela normaliseringstänket. Medicinering in absurdum, till exempel. Visst, manin kanske trubbas av men man ska inte glömma att vissa delar av den friska personen också drunknar i diverse biverkningar.


Nä hörrni. Jag får bida min tid och vänta på den dagen Shabby ChicK modet slår igenom på allvar. Jag kommer att bli hetare än hetast. Både på ut- och insida.


***


Idag är en ovanligt slö lördag här i Dårhuset. 8-åringen har haft en sovkompis och nu väntar de på att kompisens mamma ska hämta upp dem för en tripp till Boda Borg. 11-åringen ska också med. I love it när grabbarna umgås med syskonpar, haha. 14-åringen, den stackaren, har gudstjänstpraktik ikväll. Men det är här i Ersmark så det är i alla fall nära och bra. Det är hur som helst inte så lätt att skaka liv i honom när det är vanliga gudstjänsttider och därför har han fortfarande flera av de obligatoriska 10 besöken kvar tills han kan bli konfirmerad moppeägare.


Om en stund ska vi gå ut med småtrollen. Lite kompisar, lite skidåkning och förmodligen litervis med varm choklad. Det är mitt paradmellis nu i vinter. Tydligen är det ingen annan som har recept, utan gör på O´boy. Men jag ska dela med mig av mitt hemliga: mjölk, kakao och socker. Haha. Säg det inte till nån.


Jag ska också sprejmåla en gammal prylhylla jag fyndat på loppis. Ni vet, en sån 80-talshylla med massor av småfack. Lilleman ska ha den till alla sina Hello Kittyfigurer, Smurfar och Musse Pigg. Det här med att spreja är egentligen inte min grej, eftersom jag brukar få svårt att andas av lukten. Men herr B har ju bara en arm numera, så det är väl bara att hålla andan medan jag biter i det sura äpplet.


Ah, som ni hör är det lågt tempo här i helgen. Just nu känns det okej. Och jag ska försöka fortsätta att känna så och låta bli att bjuda hem folk när rastlösheten smyger sig på. Jag är nämligen tröttare än tröttast. Eller rättare sagt slutare än slutast.





fredag 24 februari 2012

Genomlidning

Ä, jag gillar inte barnfilm.
Blir säkert lynchad av Perfekta Mammors Förening för det uttalandet men det må ju vara hänt.
Skräniga, skruvade röster som pratar i munnen på varandra - Nä, hu.
Och huuur många har jag inte sett genom mina - hittills - 15 år som småbarnsförälder...Att jag inte ligger och sprattlar i en vadderad cell med armarna fastbundna på ryggen, säger jag bara.


Men nu ikväll har vi sett animerade Tintin. Inte lika skränig. Inga falsettröster. Och nästintill perfekt gjord. Jag vet inte hur många gånger jag vände mig till herr B och konstaterade att ALLT minsann inte kunde vara animerat. Så den gick att genomlida. Ger den godkänt åtminstone. Inom sin genre. Vad nu den är förresten. För jag förstod inte riktigt hur målgruppen förväntades se ut. Vuxenskämt blandat med slapstick blandat med tecknat blandat med alkoholmissbruk. Nåja.


Vi såg den med 5-åringen och 3-åringen. Ett mission impossible, kan tyckas - med tanke på att det var originalengelska (skurken = Daniel Craig) med svensk text. Men de satt som trollbundna under hela filmen. Kanske dels tack vare ostkrokarna och dels tack vare min eminenta översättning/förenkling. Men dock.


Halvvägs in i filmen frågade 3-åringen om det här var "Tvåan". Uppföljareskadad liksom de flesta barn, haha. När jag svarade att det var "Ettan" kontrade han tvärsäkert med att "Tvåan" snart är på väg...liksom "Trean", "Fyran"..och ända upp till båda händernas fingrar.


När filmen slutade lite halvoavslutat ställde han sig upp i soffan och ropade i triumf att "Ha - jag visste att det skulle komma en tvåa!".


Sedan är det ju lustigt hur olika barn är. För små pojkar sugna på äventyr borde det falla sig naturligt att identifiera sig med hjälten Tintin. Men inte för 5-åringen. Givetvis var han arga och whiskeydrickande kapten Haddock. Men man får vara nöjd med det lilla. Oftast vill han vara skurken. Som i Smurfarna. Där hela familjen har fått varsin smurfkaraktär tilldelad, medan han själv alltid ska vara fulingen Gargamel.


Jag för min del kunde inte låta bli att tänka på androgyna antikexperten Peder Lamm när jag såg lilla smala Tintin. Filmen till ära hade han dessutom blivit lika rödhårig som jag själv också av nån anledning. Istället för sin vanliga ljusröda färg. Jag har faktiskt aldrig fattat om Tintin är barn eller vuxen. Jaja, jag vet att han jobbar som journalist och har flyttat hemifrån och allt det där...men visst har han en något obestämd ålder?


Näst slutligen måste jag säga att Milou - som heter "Snow" på engelska - ser exakt ut som när vi snaggat Freudan med trimmern.


Och slutligen kommer ett citat från Kapen Haddock:
"When you hit a wall - you push through it!"



Kärleksbrev

Ibland är det så underbart att vara förälder att man nästan spricker.



Märkligt

På sätt och vis blir det kanske en annan sak att sitta här i biblioteket och plita ner viktiga och oviktiga saker när man inte har några läsare längre. Men det kan förstås också vara ett lämpligt sätt att pröva den egna ödmjukheten, haha.


Äh, jag tror att jag kommer att trivas mer i skymundan faktiskt.


Kanske kan man nu lätta på trycket ännu mer.
(Knappast möjligt va!) (Va? Vem sa det?)


Igår hade jag dock inget tryck att lätta på. Jag låg utbränd hela dagen. Först sov jag ett par timmar sedan ungarna lämnat boet, sedan såg jag och herr B en Arne Dahl film i två delar. I horistontalläge det med. Efter pannkaksmiddagen läste jag Damernas Värld. Eller försökte läsa, ska jag väl säga. I min jakt på fynd är det visst andra gången jag tar en provprenumeration för att få fina premier. Och sedan blev det friidrott på tv. Så jag låg med alla hundarna i sängen och slötittade. Förutom en liten stund då jag flydde till till datorn sedan sexualkunskapspluggande och självutnämnde experten 14-åringen fastslagit att jag är i klimakteriet. Maken till fräckhet! Jag vet att jag kommer att ha ont i kroppen i idag men det må väl vara hänt. Ska man bli frisk får man lida pin. Eller nåt.


Idag är det Hälsans Trädgård igen. Förhoppningsvis. Jag har lurat mig själv som jag brukar lura iväg mina egna barn till skolan när de är halvkrassliga: Se till att ta dig dit i alla fall. Om du sedan inte orkar stanna så åker du hem.


På fredagar har vi trädgårdsplanering. Vi är indelade i små grupper och har fått varsin jordplätt att ansvara för. Vi har hand om den blå/blålila rabatten. Min grupp är pytteliten eftersom två av deltagarna aldrig är där. Men jag klagar inte. Jag är med mycket trevliga fru M som jag känner lite grand sedan tidigare.


Men effektiva(!) som den blå gruppen är har vi redan planerat färdigt. Nu väntar vi bara på att fröerna ska komma och att växthuset tinar upp. Under tiden roar vi oss ute i verkstan. Jag är snart klar med min trollslända och håller även på med en ljuslykta i decoupage.


Ja. Ni ser att jag skriver om VAD som händer nu och inte HUR det känns. Såna blogginlägg som brukar få mig att tappa intresset. Men ibland orkar man inte gå in på hur man mår och känna eeeeeeefter. Och det kan väl vara lika bra.









torsdag 23 februari 2012

Det gör ont att göra slut när man varit ihop i nästan tre år

När jag började blogga under min senaste (okej sista då) föräldraledighet slumpade det sig så att det blev på Amelias portal. Egentligen skulle jag bara avsluta en provprenumeration på tidningen när jag hittade alla bloggar.Jag fastnade direkt. Att bara välla ut sina tankar precis som man vill rätt ut i cyberrymden är häftigt.

Och stämningen sedan...ah, vi var en mysig liten bloggfamilj som stöttade och lyssnade på varandra. Ja, egentligen funkade väl bloggen lika mycket som ett chattrum så mycket kommentarer som vi skickade kors och tvärs.

Men efter ett år ändrades portalen till det sämre. Den blev mer anonym och allt mer ytlig.
Jag kan inte riktigt säga vad som höll mig kvar efter det. För tankarna att helt sluta blogga kom ständigt tillbaka. Men det var väl just det här med att få välla ut tankar, antar jag. Plus att några på bloggen blivit nära vänner.

Kanske känner jag mig mer hemma här på blogger om ett tag. Vi får se.
Just nu känner jag mig bara vilsen.