Släpar efter

Sedan jag blev sjuk har jag av förklarliga skäl skjutit upp vissa saker.
Vissa måsten.
För man behöver visst inte göra allt precis nu, har jag lärt mig.
Det säger nämligen alla.
Av alla goda(?) råd jag får är ett av de vanligaste att låta bli att vara i farten precis nu.
För istället ska jag dricka örtte, bläddra i en inredningstidning och sedan vila sig till gammal god form.
För att jag är trött. För att jag är utbränd. För att folk i min omgivning bryr sig om mig.
Men vad gör man då med alla måsten?
(App, app, app! Inga såna där pekpinnar nu. Inget sånt snack om att jag skapar mina egna måsten)
Jag HAR faktiskt försökt dra ner på tempot. Eller försökt och försökt, jag har har helt enkelt inte orkat.
Sista tiden. Månaderna. Åren.
Häromdagen hade jag ju bjudit hem min FK-handläggare (av nån outgrundlig anledning). När jag försökte beskriva min sluthet råkade jag tala om att jag inte putsat fönstren sedan jag blev sjuk. 
Vi satt i matrummet som har tre stora dubbelfönster och med 4 meter höga syrener som piskat rutorna smutsiga utanför. Insidorna är prickiga av flugskit och har ett effektivt insynsskydd av kladdiga barnhänder i olika storlekar.
FK-handläggaren tittade direkt upp mot fönstren när jag sa att jag inte putsat dem på länge. Sedan gled hans blick ofrivilligt och flackande dit flera gånger till under mötet trots att vi övergått till betydligt allvarligare samtalsämnen.
Nå. Att putsa fönstren är förstås ett måste som går fetbort när ens batterier är urladdade. Och när det gäller FK är det väl snarast önskvärt att man låter bli medan man är sjukskriven.
Men det var nåt i handläggarens blick som fick mig att skämmas. Som att han satt och tänkte att det inte var sant att han var hemma hos en till synes rekordelig husmor och inte kunde se ut genom fönstren!
Det såg ut som om det utspelades en inre kamp i honom mellan tjänstemannen och privatpersonen.
Min tolkning är att omvärlden - och gemene man - har full förståelse för att man skjuter upp måsten när man är sjuk...
Men när man sedan väl gjort det blir det ändå en prick i protokollet.
För man förväntas i mångt och mycket fungera precis som vanligt trots att man hamnat i en ovanlig livssituation.
Och ja - jag är medveten om att dessa förväntningar till stor del ligger hos mig själv. Men dock.
Hos överhögheten är det ingen pardon. Det är datum hit och dit att passa, hinna och komma ihåg.
För mig går det lite halvknackigt. 
Förra veckan skulle jag ha bjudit in min arbetsgivare till träffen i hemmet, men det glömde jag.
Varje gång jag är på Hälsans Trädgård ska jag fylla i en dagbok som ska lämnas in till utvärdering. Men det glömmer jag.
Jag glömde även att ansöka om fler sjukdagar i tid och att 5-åringen skulle till tandläkaren.
Vidare glömde jag att herr B skulle till sin läkare i Umeå precis samtidigt som jag accepterade tiden hos min i eftermiddag. Varvid jag blev tvungen att ordna barnvakt.
Terapin kommer jag oftast ihåg. Om jag orkar gå dit. Eller om jag sätter mig i rätt väntrum vill säga.
Och nån kanske har läst om min provtagningsföljetong, där jag äntligen lämnade förra årets prover under gångna veckan.
Få se, vad glömmer jag mer då...? Ja, medicinen förstås. Kom jag på nu. För jag har visst glömt den idag också. Trots att jag införskaffat både morgon- och kvällsdosett med övertydligt märkta fack för varje tillfälle. Skicka in sjukintyg till lönekontoret lyckas jag aldrig komma ihåg utan minst tre påminnelser.
Osv, osv, osv.
Jodå. Jag lägger bort massor med måsten som synes. Skjuter upp. Vilket gör mitt liv till en enda geggamojja av krav.
Och det är därför jag inte hinner dricka örtte, läsa inredningstidningar och ligga och vila mig i form.