Det är mycket man kan fråga sig

För en bra stund sedan hade jag en klurig fundering i skallen.
En sån där jag brukar behöva läsa i svart på vitt för att få rätsida på.
Så jag skrev rubriken på detta inlägg...
Och glömde sedan bort mina djupa svåra tankar.
Är det humor eller?
Ha ha ha ha ha!
*POFF!*
Åh, herregud så slut jag är!
Idag lekte vi skola på Hälsans Trädgård. Det gör de visst varje måndag em, men egentligen är jag inte där då.
Löjl, tyckte jag. Och satt kvar av ren artighet för att fördriva tiden fram till mitt nästa appointment.
Nutidsfrågesportfjant, minnesfjantprat, minnesfjantträning...
Eeh, icket!
Det är bara att inse att det är precis den nivå jag klarar av när det gäller skola just nu.
Min absoluta maxnivå, alltså.
Hur jag känner inför det ska jag inte gå in på utan bara kallt konstatera att det är som det är.
Med detta i ryggen var det passande att hasta vidare till min inbokade läkartid.
Jag fick dra hela min story eftersom jag dagen till ära träffade en ny doktor.
I vanlig ordning blev det jubel, ballonger, konfetti och stora applåder för att jag var så in i bängen insiktsfull och klok när det gällde min egen situation.
Jojo, men vad hjälper det? Kontrade jag med då. Och avslöjade naturligtvis samtidigt min - å andra sidan - insiktslöshet och oklokhet. För att inte tala om hjälplöshet.
Som sagt. Att man vet att båten sprungit läck betyder inte att man låter bli att sjunka.
Ny sjukskrivning. Och dessutom: ett blodprovsvar som visade på lågt järnvärde. Igen.
Plus raserat självförtroende. Om nu nåt kan rasa från så låg höjd.
Suck.
Men.
Jaja.
Sedan kom jag hem till totalt kaos och en surströmmingsfest i Dårhuset. Med ungar, barnvakter och ungarnas kompisar.
Efter det har jag inte gjort ett smack.
Jag känner själv hur jag svarar på grabbarnas frågor med onaturligt lång fördröjning.
Det susar i skallen.
Jag vet inte ens vad jag heter.
Tror jag.
För jag orkar inte tänka efter.
Hoppas bara att det inte är jag som är den där Estelle. För det är verkligen skitfult.