Shabby Chick

När jag hade besök härom dagen blev Dårhuset överöst med lovord. Sällan eller aldrig hade ett så fint och trevligt hus med vackra krukväxter skådats. Jag skruvade i vanlig ordning på mig lite generat. 


Nämen...inte har vi fint hemma. Det är ju så mycket som behöver göras och så...


Äsch, shabby chic är både snyggt och inne. Kontrade min besökare då.


Jag har tänkt mycket på det där sedan dess. Ur två aspekter:


1. Självkritikernas drottning Annette klarade bättre än vanligt att ta både komplimang (fint) och lätt kritik (shabby chic). Jag kan inte säga att jag blev överdrivet berörd av något av det. Förvånande nog. Antingen hade jag en ytterst lyckad(!) dag eller så kanske det finns hopp om bättring även för en sann självspäkare som jag.


2. Tänk om det skulle bli högsta mode att klä sig och se shabby chic ut själv...Och i förlängningen: Om man skulle se det vackra i ett nött och skamfilat inre. Alltså att man skulle vara fin MED alla sina diagnoser och knäppheter istället för TROTS dem.


En vanlig reaktion på min bipolaritet är att folk säger nästan imponerat och glatt att det inte märks. Det har jag svårt att förhålla mig till. Jag menar, hur skulle dessa människor reagera om det märktes hela tiden?


Att vara lite halvgalen och tokig är som regel bara uppskattat när man håller sig inom friskhets- och normalitetsramar. Eller hur?


Alltså, jag skulle inte gå så långt som att vilja att det var TACK VARE psykdiagnoser man var fin. För det är förstås bara sunt att låta dem ta lagom mycket plats i ens liv. Men ibland blir jag bara så trött på hela normaliseringstänket. Medicinering in absurdum, till exempel. Visst, manin kanske trubbas av men man ska inte glömma att vissa delar av den friska personen också drunknar i diverse biverkningar.


Nä hörrni. Jag får bida min tid och vänta på den dagen Shabby ChicK modet slår igenom på allvar. Jag kommer att bli hetare än hetast. Både på ut- och insida.


***


Idag är en ovanligt slö lördag här i Dårhuset. 8-åringen har haft en sovkompis och nu väntar de på att kompisens mamma ska hämta upp dem för en tripp till Boda Borg. 11-åringen ska också med. I love it när grabbarna umgås med syskonpar, haha. 14-åringen, den stackaren, har gudstjänstpraktik ikväll. Men det är här i Ersmark så det är i alla fall nära och bra. Det är hur som helst inte så lätt att skaka liv i honom när det är vanliga gudstjänsttider och därför har han fortfarande flera av de obligatoriska 10 besöken kvar tills han kan bli konfirmerad moppeägare.


Om en stund ska vi gå ut med småtrollen. Lite kompisar, lite skidåkning och förmodligen litervis med varm choklad. Det är mitt paradmellis nu i vinter. Tydligen är det ingen annan som har recept, utan gör på O´boy. Men jag ska dela med mig av mitt hemliga: mjölk, kakao och socker. Haha. Säg det inte till nån.


Jag ska också sprejmåla en gammal prylhylla jag fyndat på loppis. Ni vet, en sån 80-talshylla med massor av småfack. Lilleman ska ha den till alla sina Hello Kittyfigurer, Smurfar och Musse Pigg. Det här med att spreja är egentligen inte min grej, eftersom jag brukar få svårt att andas av lukten. Men herr B har ju bara en arm numera, så det är väl bara att hålla andan medan jag biter i det sura äpplet.


Ah, som ni hör är det lågt tempo här i helgen. Just nu känns det okej. Och jag ska försöka fortsätta att känna så och låta bli att bjuda hem folk när rastlösheten smyger sig på. Jag är nämligen tröttare än tröttast. Eller rättare sagt slutare än slutast.