Jag ska be att få ställa upp, med en visa om en tupp

Njä, nu gick nog luften ur mig.
Vintern rasat och allt det där, men jag känner mig lite motvalls.
Och förresten vet jag inte riktigt vad vi firar den sista april...
Valborgs namnsdag? Knugens födelsedag? Att det är tillåtet att elda gummidäck och allsköns bråte?
Eller så firar svenska folket helt enkelt att vi vanlig ordning dag före röd dag får supa skallen av oss.
Det där med superiet går mig förresten på nerverna.
Ja, rättare sagt vuxnas misstänksamhet och paranoia inför att tonåringar ska vara ute och härja.
Det är föräldramöten och telefonkedjor. Påskrivna avtal och överenskommelser. Politiskt korrekta förhållningssätt. Osv.
När man har en prydlig och ordentlig 15-åring som man litar på helt enkelt för att han inte gett sina föräldrar anledning att inte göra det blir hela karusellen liksom over the top.
Äh.
Det blir kanske värre när 5-åringen kommer upp i samma ålder. Jag menar, han har redan full koll på hur snurrig man blir när man äter jästa körsbär. Som Emil och griseknoen, ni vet.
Kanske lika bra att mina spinkiga körsbärsträd nu är helt kala på grenar efter vinterns tunga snöfall, och att kösbärsbusken är överkörd och demolerad av skoterligister.
Förresten har jag faktiskt en flaska körsbärsvin hemma. Nej, vänta - det är nog svarta vinbär kanske? Det var vännen herr H som skulle skoja till det och kom med varsin presentpåse till mig och herr B: en dyr och mumsig flaska rödvin till mig och den där odrickbara billiga Aurora till B. Jag förstod inte riktigt det roliga men han skrattade som en tok...
Nej, det blir nog inget vin alls idag känner jag. På motvalls vis.
Bara ingen tycker att jag ska låta bli. För då sprättar jag Auroran.
Egentligen är det inte så lätt att vara motvalls som man kan tro.


Hur det går med valpen?
Ah, kul att du frågar!
Jo, det går jättebra. För oss andra i alla fall. Lille Nestor själv har en del problem med sitt nya coola halsband med nitar. Tydligen kliar det nåt infernaliskt.
Han har också lite problem med Fröken Freuds personliga sfär. Han förstår inte varför hon nödvändigtvis ska ligga ifred när hon sover och inte ens tål ett litet sylvasst bett i bakhasorna. Inte så att han blir rädd när hon flyger upp och skriker, utan mer konfunderad. Och därför måste han prova om och om igen.
Jag såg ett tv-program där en mamma skulle förklara varför hon bara hade ett barn. Hon menade på att kärleken hon gav sin son inte skulle ha räckt till fler. Jag skulle ha velat kliva in i tv:n och förklarat att kärlek räcker till precis alla som behöver och vill ha den. Barn som hundar. Fast kanske inte karlar ;)
Jag känner redan att jag är kär i lille Nestor. Det känns så självklart att han flyttat in att det nästan inte går att förstå att han bara funnits i vår familj ett dygn.
Nu blir jag ju ganska lätt förälskad, haha. Vilket blir ett gissel när man ska försöka göra sig av med husdjur. Jag ångrar att jag lovat bort mina coola hönor. Usch, det gör jag faktiskt. Hade nån sagt till mig hur fäst jag skulle bli vid alla mina hönor innan jag skaffade dem hade jag aldrig trott dem. Men de är bara för härliga!

Tuppen Ralf. En riktig hönsmake.

Att leva som man lär

Javisst sov lille Nestor i sin bur i natt! Fattas bara annat. Jag menar, hundar är ju trots allt inga familjemedlemmar utan helt enkelt husdjur.
Eller,
Åtminstone hoppade han omkring och skrek och krafsade där inne i en halv minut innan jag gav upp.
Så han har föga oväntat snusat mellan mig och herr B, bland småtroll och småhundar.
Kl 4 var det morgon och full aktivitet. Haha. Som OM jag behövde en ny väckarklocka till mina yngsta ligister. Hyfsat omöjligt att sova dock när en valp gör fyrfotahopp och tuggar på allas öron.
Pinkeriet går klockrent. Och är man bara uppmärksam så hinner man lyfta ut honom när han ska göra nummer två också.
Freudan var drygt 10 veckor när jag hämtade henne och Ferry var hela 14½ vecka. Jag tycker att den här lilla 8-veckorsparveln imponerar. Och tänk, inte en enda gång har han letat mamma och syskon. Ingen otäck valpgråt what so ever. Tack och lov. För det klarar inte jag.
Men idag får jag några timmars ledighet från min eh, farmorledighet. Jag ska nämligen iväg till Hälsans Trädgård.
Valpansvaret får falla på 8-åringen och 11-åringen. Herr B ska göra en sån där Åke-Tråk-runda på stan med ligisterna och framför allt 15-åringen. Det blir några nya grunkor(!) till moppen, ett syntest inför körkortet och annat jag inte har orkat lägga på minnet. Male bonding på hög nivå, haha.
Jaja, jag har sagt det förr men jag säger det ändå igen: Det känns skönt att ha en gårdagsfärsk valp att skylla på så att man slipper umgås med folk och cykla in till byn med hela familjen.
Barnen ska istället ha några sovkompisar här.
Och jag, nja jag lär väl inte sova så mycket i natt heller.
Men det är SÅÅÅ värt det!

Puss på dig pappa!

Odramatiskt

Tja, det är väl med fjärde hunden ungefär som när man skaffar sitt femtielfte barn:
Inte så stor skillnad mot förut egentligen. Man lever ju liksom redan den sortens liv som man vill och måste.
Annat var det när jag släpade hem Fröken Freud. Kattmänniska som jag var på den tiden. Och utan att veta ett smack om hundar. Dessutom var det minst 30 grader kallt de två första månaderna. Och ja, hon är ju terrier så ville hon hellre kissa inne så gjorde hon det.
Och precis som jag skrek efter min första förlossning att jag aldrig mer skulle försöka pressa en vattenmelon genom ett ärtrör dundrade jag också på och sa med bestämdhet att jag aldrig skulle utsätta mig för en valp igen.
Nå. Jag har väl en onaturligt stor självplågargen kanske.
Eller så är det bara en släng av gör-om-gör-rätt, haha.
Jag är redan sårig och rispig på armar och händer. Lille Nestor har tuggat på både det ena och det andra och jag sitter på helspänn för att vara beredd med rengöringsmedel och hushållspapper.
Men han är ju bara för ljuuuuuuuuuuuvlig!
En liten kompakt bullterriervalp med stora älghundsöron och med en trubbig nos alldeles mittemellan sin mor och far.
Tuff och framåt. Han snodde vovvarnas allra största ben mitt framför ögonen på dem och pinnade sedan iväg för allt vad de krumma benen höll längs köksgolvet.
Freudan slår honom med tassen och försöker dra igång brottningsmatcher medan Ferry går runt i stora cirklar och småmorrar åt henne. Han verkar tycka att vi ska ta det lugnt med nytillskottet.
Den stolta fadern har varit rörande mjuk. Sniffat så försiktigt, så försiktigt. Vid första anblicken ser det säkert ut som att han har bästa sortens faderskänslor men jag tror att intresset beror på att Nestor luktar av sin mor. Ruffs stora kärlek.
Efter att ha hållit sig vaken sedan vi hämtade honom i eftermiddags har han nu somnat mitt i leken.
Sedan var det ju det här med att göra iordning en bur till natten...Men, eh...ja. Vi får väl se....

Kram, kram <3

En gång fick vi en kommentar av en förbipasserande att våra hundar inte passar ihop. Bah, det kan väl alla faktiskt se att de gör!

Det bådar gott för vårt framtida samarbete att han redan är en linslus ;)

En vanlig dag

I alla fall om man åker till Norrbotten och köper moppe och sedan hämtar en hundvalp hos grannen.
Nå. Det finns ju som bekant inga vanliga dagar här.
Förresten får jag inte plats i bilen så jag får så vackert avstå den nätta 25-milarundtrippen i inlandets mörka skogar. Sååå syyynd.
Jag ska valpsäkra huset istället. Igår var jag på Jula och investerade i några kompostgaller. Jag blev lycklig när det fanns stålfärgade. Strunt samma att de var 30 spänn dyrare än de fula gröna. 
På hela nedervåningen har vi bara fyra mattor: en trasmatta i köket, ryan i tv-rummet och så på småtrollens rum. De har jag plockat bort. Och i smyg tycker jag att det blir rent och trevligt utan. Men säg det inte till herr B. Jag har köpt coolt halsband med nitar, ett rullkoppel, valpfoder, leksak...
Nu gäller det bara att klura ut ett bra sovarrangemang. Jag har tänkt att lille Nestor ska få vänja sig att sova i bur på en gång (för att jag är sååå himla känd för att vara konsekvent, hehe). Men det börjar liksom vara burar överallt här. Ah, det ordnar sig. Finns det hjärterum så finns det stjärterum.


Nä.
Det går inte att prata om annat så länge att man glömmer att den här veckan kört slut på mig. Hälsans Trädgård, terapi, barnintervention, träffat kompisar, folk som sprungit ut och in här och så toppat med en heldag i Umeå på Trädgårdsmässa. Igår försökte jag sätta ner foten och tvinga la familia att låta mig vila men det var ingen pardon. När ungarna med sina kompisar bildade rockband och spelade trummor och gitarr i sängen där jag försökte sova tappade jag dessutom humöret. Äh. Det blir nog lugnare idag. Herr B och den motvillige blifvande moppeägaren får ta med sig 3-åringen. Det brukar bli lite mindre hyss när man delar på de två yngsta herrarna.


Om jag orkar ska jag börja såga ner mina yviga syrener. Eftersom de ändå skulle föryngras lät jag helt coolt takraset demolera dem i vinter. Men det ser ju inte så coolt ut nu...
Imorgon är det Hälsans Trädgård igen. Jag hade kunnat ta ledigt som kompensation för den massiva övertiden i fredags...men på nåt sätt blir det nog mer vila att vara där och dutta lite med en vattenkanna än att vara hemma och bråka med hela storfamiljen.
Och förresten har vi på kvällen sedan ställt in alla planer på Valborgsfirande på grund av tillökningen. Barnen är inte så glada men jag tycker att det ska bli rätt skönt att bara vara hemma. De större barnen har olika planer så det kan ju behövas en stabil(!) sambandscentral.

Årets första fjärilar tinade fram igår. Lite yrvakna kanske och aningens stressade över att det var snö var de än landade.

Humorkungen har varit framme igen. 8-åringen förstås. Och nej, lappen ska inte tejpas på mig utan på minstaste lillebror.

Mitt besök i världen

Hehe, jag skrev just Mitt besök i verkligheten,
Men ändrade mig när jag kom på att en tokflamsande dag på trädgårdsmässa i glada vänners lag snarare är en endagstripp från verkligheten.
Nå.
Heldagar gör mig egentligen icke rättvisa. Måste jag säga. Inte numera. Men idag höll jag ihop mig själv på ett förvånansvärt remarkabelt manér. Jaja, tokflamsande var det ja...Som alla andra dagar förstås. Men: ingen ångest i sikte, ingen gråt och tandagnisslan och framåt eftermiddagen lyste till och med solen från en klarblå himmel.
När vi skulle färdas de 13 milen i två bilar blev jag först lite reserverad när det visade sig att vi hade bestämda platser (hur gamla sa ni att ni va sa ni?) men faktum är att man går ihop med alla när man har en bra dag. Eller vad säger jag - det är ju inte så att har nåt emot nån av mina compadres egentligen. Men. Äh. Ja.
Det är väl kanske ingen hemlighet att jag gärna går på jakt efter det ultimata fyndet eller världens bästa presenter...
Men på marknad och mässor sätter jag ICKE min fot! Har aldrig gjort. Får rysningar av blotta tanken på packade sillar som låter sig fösas runt och förföras av välsmorda munläder och kommer hem med grunkor de inte ens förstått användningsområdet för.
Dagens trädgårdsmässa bemöttes därför med viss skepsis från min sida. Men det var ju bara att tina upp och go with the flow. Och slänga käft med försäljare kan man ju göra utan att öppna plånboken.
En riktigt trevlig dag faktiskt.
Enda molnet på himlen var väl i så fall att fina M - som satt på sin bestämda(!) plats bredvid mig i bilen hade en likadan gratisjacka som jag. Skänkt av snälla farbror Ellos. Men jag försökte se det som att vi hade gemensam arbetsuniform eller nåt.
Vad jag köpte?
Tja, en rostig trädgårdsprydnad i form av en sjöhäst, en handgjord brosch i form av en ängel, en sekatör med utväxling och en liten vit ros i glas.
Tydligen finns det allt möjligt på mässor och marknader. Oavsett vad de kallas.

Trädgårdstummenupp för på dagen exakt ett år sedan. Idag ligger snön över meterhög i rabatten nedanför köksfönstret i högerkanten. Nåja, tur att mina nya prydnader är frosttåliga i alla fall.

Just idag är jag stark

Stark men trött.
Megatrött.
Jag sov säkert två timmar efter middagen igår.
Sedan sov jag hela natten.
Nu har jag just klivit upp. Moootvilligt.
Äh, det spelar ingen roll om jag inte riktigt vaknar till idag.
För jag tänker nämligen icke ta i för kung och fosterland hur som helst.
Jag tänker sitta ute i solen och dricka kaffe med fina S.
Och så tänker jag kanske - om jag orkar - åka till grannbyn för att köpa några små pysselgrejor. Och springa in på Ica och handla onyttigheter till helgens anhopning av bygdens alla ungar som kommer för att spela dator.
Men that´s it. Jag lovar. Jag vet att ni inte tror mig men den här gången tror jag åtminstone mig själv. Haha.


Snart är det konfirmationsavslutning (hehe, jag skrev avlusning först) för bygdens flitiga konfirmander. Det blir stor baluns med middag och underhållning. Fast hur mycket underhållning det blir för en nervklen mamma när sonen ska sjunga solo utan back up vet jag inte. Nä, hu! Eller, missförstå mig rätt - det är inte första gången han sjunger och han är jätteduktig. Jag är stolt över honom...men jag vågar inte titta och lyssna. Den här fina låten har han valt. Tydligen handlar den om en bandmedlem som dog. Jättefin faktiskt.

Vi såg en sån söt film igår kväll (mellan mina sovperioder):

HYSTERIA

Den utspelar sig i London i slutet av 1800-talet. Den unga entusiastiska läkaren som försöker få den mossiga läkarkåren att ta till sig rönen om de osynliga små bakterierna som förstör så mycket får istället sparken gång på gång. Till slut har han inte så många alternativ kvar. Så han söker jobb på en mycket exklusiv kvinnomottagning. Den äldre läkaren som driver mottagningen behöver - bildligen och bokstavligen - ett par extra händer. Enligt honom lider hälften av Londons kvinnor av hysteri och måste lugnas ner för allas skull. 
Och hur behandlar man det? Jo, genom att ge alla dessa kvinnor orgasm. Lösningen på alla depressioner, ångest, humörsvängingar och andra kvinnotillstånd. När den nya unga läkaren med de vackra ögonen anställs ökar trycket i väntrummet och mottagningen blomstrar. Och sedan händer det grejer....


Den äldre läkaren har två vackra döttrar. En som är sval, korrekt och enastående påläst när det gäller läran om frenologi - att kunna läsa personligheter utifrån formen på huvudet. Hon gör allt för att behaga sin far. Den andra slåss för kvinnors rätt, cyklar genom farliga gränder som ett jehu, driver ett center där hon hjälper fattiga. Hon trotsar sin far gång på gång. Behöver jag säga vem av dem som spelas av Maggie Gyllenhaal?


Den unge läkaren kommer egentligen från medelklassen, men blev föräldralös och togs omhand av en excentrisk stenrik societetsfamilj. Hans vän/styvbror - Rupert Everett - är i särklass den bästa karaktären (och borde ha en större roll. Liksom hans far - som i filmen verkligen slog världsrekord i polisonglängd). Älskar ny teknik! Han skaffar till exempel en telefon...trots att det i början inte finns nån att ringa till. Sedan mixtrar han med den farliga elektriciteten så att grannarna är rädda för honom. Filar på uppfinningar. Han gör allt för att hjälpa den unge läkaren som utvecklat...ehum, liksom...mushand...


Först trodde jag att filmen skulle vara mörkare. Ha ett starkt budskap när det gäller diagnosen Hysteri, och synen på kvinnor förr i ti´n. Ja, visst tog man upp det. Men filmen var ändå alltigenom en söt historia. Nästan lite Molinsk. Lite sliskigt slut kanske (jag gillar ju inte såna) men hey - det kan jag ju inte göra nåt åt. Det sägs att det är en verklig historia.


Och tänk att kvinnodiagnosen Hysteri levde kvar ända tills för 60 år sedan!


Tillägg: Oj, nej Gud - såg just trailern. Gör INTE det om ni tänker se filmen. Trailern är liksom HELA filmen komprimerad till en minut.

Tidshål

Det värsta jag vet. Som ni garaterat redan vet. Men idag är det faktiskt uthärdligt.


Det är ungefär den här tiden som jag vanligtvis börjar fundera på vad det blir till middag. Dvs, jag öppnar dörren till frysen och så lagar jag nåt av det som faller ur min överfulla skattgömma.


Det är sällan jag planerar i förväg. Ja, ibland kan jag liksom skriva matlista veckovis, men det är så himla fyrkantigt. Motvalls som jag är känner jag aldrig för att laga det jag har bestämt över huvudet på mig själv.


Det är roligt att improvisera. Och oftast blir det gott. Åtminstone faller det kocken själv i smaken.


Det är heller inte dumt att köpa kött direkt från bonde-grannen, dela med mamma och sedan se till att hon så generöst får med sig hela kassen med köttben. För då kan man lita på att köttet kommer tillbaka i förädlad form = köttsoppa!


Det enda jag behöver göra idag är några kilo klimp. Rätt så slött. Så nu sitter jag rätt upp och ned och kan inte komma mig för någonting. Men det gör inget. Det gör verkligen ingenting alls. Hm. En ny känsla.


Det här har nämligen varit den bästa av dagar. Jag blir tårögd nu när jag tänker på hur fantastiskt det är att få må riktigt bra. Jag har lagt pussel med småtrollen, löst korsord ute på bron, städat hönshuset, skottat fram hönsgården så att de slipper vara lösa, dammsugit, gjort varma mackor med extra extra extra chiliost till lunch, varit i skogen med barn och hundar, tvättat håret(!!!), fotat och pysslat lite. Alltså bara varit. Kanske liiite till nytta men det räknas inte när syftet är att roa sig själv.


Det kanske är vädret som gör det. Jag brukar intala mig att jag är mer en mörk oväderstjej men faktum är att allt blir lättare när det blir vår på riktigt och man kan ha ytterdörren på vid gavel och släppa in den varma luften från söderläget. Hela 12 grader har vi haft idag. Overkligt varmt när man tänker på att det snöade bara för nån dag sedan.


Det känns faktiskt upplyftande att ha fräknar på näsan.

Kravlöst pyssel. Tio minuter, överblivet ris från den nedsågade jättebjörken, lite ståltråd, några gamla vitsippor i plast och ett plåthjärta. Och ingen ångest whatsoever.

Och aaaallt är lugnt!

- Mamma, du har inte varit arg nån gång idag!
- Nä, inte du heller.
- Faktiskt inte.
- Å inte ja hellel hal valit alj ingen gång!


Trevlig lunchkonversation med 5-åringen och 3-åringen. Jag menar, hur ofta kan man konstatera att INGEN varit arg?
Sedan gled ämnet in på änglar och hur Gud tar sig mellan molnen.


- Det är ogudaktigt att flyga! Det säger de i alla fall i Madicken. Sa 5-åringen.
- Jag tror att Gud och änglar får göra som de vill. Ogudaktigheten gäller förmodligen bara små barn som försöker balansera på taknocken. Svarade jag.
- Det tror nog jag med. Sa han eftertänksamt.


Ah, vi har en trevlig dag. Nu har psyktanterna åkt. Inte för att jag tror att de fick med sig särskilt klockrena svar. Däremot fick de en fin inblick i en helt vanlig dag i Dårhuset. 5-åringen halade upp en (tom) snusdosa ur fickan och lade in en prilla under läppen och 3-åringen hämtade några möss ur frysen och lekte med. Bland annat, bland annat. Själv betedde jag mig onormalt normalt faktiskt. Under intervjuerna satt jag ute på bron med en kaffekopp och löste korsord. Ibland förvånar man sig själv.


Det är kanonväder idag. Strålande sol och hela 8 plusgrader. Och det kanske inte var så dumt trots allt att köpa en stor pensé att ha på bron. Hönsen ligger i det fria och solar och hundarna ligger i snön. Barnen cyklar. Frid och fröjd. Jag tror minsann att jag ska gå ut och städa i hönshuset!

Ja, fortsätter det i det här rasande tempot har vi nog barmark redan i....eh, oktober.

När man tror att man inte kan bli tröttare...

...går det tydligen alltid att ta ut sig liiiite till.
Hehe. Jag tänkte faktiskt skriva ett klagoinlägg - -men man kommer liksom av sig när det trippar förbi en 3-åring med spökdräkt och vita ballerinaskor i storlek 38.
Vad gjorde man utan barnen när man inte orkar med sig själv?
(Fast å andra sidan: Vad gör man med barnen när man inte orkar med sig själv?)
5-åringen går omkring i mina knähöga Pretty Woman-stövlar och en monstermask. Det smäller så högt i golvet att det känns som om jag ska spricka. Den här tiden har jag för det mesta nedräkning till läggdags. Fördelen(?) med tisdagar är att alla är så trötta så läggningen är blir ett enkelt jobb.
Nä hörrni, jag har haft en jobbig dag. Med både terapi och två psyktanter här för att fråga ut 8-åringen och 11-åringen om hur det är att ha en gråtande mamma.
I två långa timmar satt de där uppe med pojkarna. Och jag vankade av och an här nere. Ja, det är väl en bra sak att de ställer upp och hjälper till ifall barnen behöver...men kan det verkligen komma nåt gott ur hela cirkusen för min del? Nja.
Och imorgon kommer de tillbaka för att ge sig i kast med the one and only: 5-åringen.
Jag tycker inte om att ha objudna gäster hemma. Uttröttande.
Men på torsdag ska jag i alla fall vila mig i form. Kanske träffa en kompis. För på fredag åker jag på trädgårdsmässa i Umeå. Från Hälsans Trädgård. I teorin en jättekul utflykt. Men i praktiken vet jag på förhand hur jobbigt det kommer att bli. Sedan kan man ju tycka att käften kunde ha hållit sig från att ordna så att hela gänget åker ännu tidigare härifrån än vad som var planerat.
Nä, usch. Jag har massormassor med ångest idag. Och så har vi slut bra(?) filmer och tv-serier på lager. Inte bra, inte bra.
Jag får väl fortsätta med korsorden då. Om barnen lägger sig nån gång förstås.

En vanlig schablon-psykfallsmamma. Med rädda, ignorerade barn.

Skitnatt

Om man är ur slag är det kanske inte helt lämpligt att välja upprörande tv-program.
Igår kväll såg vi färdigt första säsongen av American Horror Story.
Även om serien inte är så läskig som det låter kan man uppenbarligen få rätt otäcka mardrömmar.
I övrigt har jag legat vaken och försökt stänga av de där jävla ljuden i mitt huvud.
När jag blir extra trött och slut kommer det pulserande susningar...ovanpå mina två vanliga tinnitustjut.
Idag är det förstås terapitisdag. Blä. Huvudrollsinnehavaren i serien igår är psykolog. Och rätt blasé. Han sa ett par tänkvärda sanningar(?). Efter manus, haha - jag vet. Men det hindrar ju inte resterna av min forna tankeförmåga att spinna vidare.
Sedan måste jag skynda mig hem för att gå ut med hundarna och hämta mellanbarnen på skolan. För i eftermiddag kommer nämligen tanterna från barninterventionen.
Behöver jag säga att jag pendlar mellan att vilja skrubba huset skinande rent och att stöka till, skräpa ner och borsta den fällande vita älghunden i vår svarta soffa?
Äh, de är rätt bra faktiskt. Lite allvarliga kanske. Och rutinmässiga. Var det en enda sak jag lärde mig när jag började jobba med utvecklingsstörda och multihandikappade inom handikappomsorgen var det att bemöta varje patient på det sätt som passade just honom eller henne. Bara för att jag kan varenda muskel i kroppen på latin hjälper det inte mig när jag inte känner patienten. Och tror man att nån kan stoppas i en fyrkantig liten ask med etikett lär det hoppa upp och bita en i gumpen.
Jag vet inte om jag skrev om böckerna vi fick? Nå. I så fall gör jag det igen. Vi fick nämligen lättlästa(!) handböcker i hur man bemöter det tabubelagda ämnet psykisk sjukdom hos en förälder. En för vuxna och en för barn. Pedagogiskt och...ehum, nä - väldigt schablonartat och med de mest bisarra bilder man kan tänka sig. Jag reagerade särskilt på "mamma psykfall". Kedjerökande, zombieliknande, nattsärksklädd, med håret på ända, mörka ringar under ögonen och med brösten halvvägs ute. Plus två rädda barn bakom.
Kanske har jag missförstått nåt men jag har alltid trott att det i såna här fall är insidan som räknas...
Och hur många inlägg har jag skrivit på bloggen om att psykfall inte kommer i en igenkänningsbar förpackning...


Nåja.
(Varför skriver jag jämt såna ord och uttryck efter jag lättat mitt hjärta?
Jo, för att förringa mina känslor och åsikter förmodligen.
Som att allt jag tycker och tänker bara är en bisats.
Jag ska aldrig mer skriva nåja. Ja, förutom nyss då)


Annars är jag väldigt kluven till att göra mig av med mina kära höns. Jag menar, nu börjar ju den roliga årstiden när de kan gå lösa, gräva ner sig i sanden och sola och sprätta runt och förgylla tillvaron med sina roliga ljud när de hittar nåt gott. För att inte tala om att de värper. Igår kväll gjorde 8-åringen en kladdkaka med egna ägg. Den känslan är riktigt mysig. Däremot är det en myt att hemvärpta ägg är godare. Men dock.


Vi har flera byggprojekt på gården: den gamla byggbaracken som var halvrutten när vi fick den gratis och som nu är renoverad på utsidan och har fått ny fasad, nytt tak och nya fönster - men som ska bli bastu- och relax + lekrum till ungarna, byggnaden där hönshuset hänger som en holk på ena kortsidan ska bli sommarrum till 15-åringen och få ett högt växthus på, det gamla sommarhuset med en enorm gammal öppen spis ska renoveras, carporten är inte riktigt klar, vi behöver en en ny trapp till bron, osv. 
Hönsgården ska med en enkel skrubbning förvandlas till hundgård. Jag har en känsla av att herr B inte är sugen på att bygga nytt hönshus mitt i alla dessa projekt.

Standardbarn till kokoförälder

Gipsad fot

Hård dag på jobbet?
Tja, det beror väl på hur man ser det.
Jag fick för mig att jag skulle gjuta av min egen fot i betong.
Så dagens merjobb blev att först göra en form i gips.
Dagen till ära hade jag extra tighta jeans på mig så det var inte tvärenkelt att få alla gipsremsor på plats, haha.
Det lustigaste är förresten att herr B gjort exakt samma sak som jag på sitt riktiga jobb idag. Hans byggelever har nämligen drillats i betongens värld. Men på karlaktigt vis var det visst en utegrill som skulle gjutas. Dessutom hoppas jag att han kommit ihåg att göra en liten skiva till mig som ska sättas på ett gammalt symaskinsunderrede. Antagligen har han låtit bli att gjuta av sina fötter. Mest kanske på grund av den omfattande betongåtgången till hans breda 46:or.
Lika bra att jag inte hade orkat duscha i morse, för nu har jag gips överallt.
Fast jag kan inte påstå att jag har mer ork till en dusch nu.
Efter att ha handlat lite, tagit ut hundarna och hämtat in dagens äggskörd tror jag inte att jag ska göra så mycket mer.
Förutom att vila mig i form då. Lätt som en plätt, eller hur det nu var.
Dagens middag får som vanligt styras av "kort datum"-varor från Willys: grillkorv med chorizosmak + grädde = korvstroganoff. Till det riven chiliost med flera dagar(!) kvar i hållbarhet. Men det fixar herr B lika bra som jag, måste jag säga. För nåt år sedan kunde han bara steka falukorv men nu lagar han faktiskt lite av varje.

Mungiporna upp! En av många spexbilder från braseftermiddagen igår. Bäst att radera dem, för jag har en känsla av att de kommer att användas emot mig på fejjan eller nåt annars.

Djur, djur, strålande djur

Äh, den var dålig.
Men dock.
Det är mycket djur i mitt liv nu.
För när jag nattat alla mina egna (och barnen) ser jag som bekant naturprogram.
Igår såg jag ett helt otroligt program om havslivet på flera tusen meters djup.
Där allt är helt svart, bara 4 grader varmt och faktiskt ser helt dött ut.
Förutom alla genomskinliga rymdvarelser fastnade jag särskilt för den fulaste rovfisk man kan tänka sig...
Som hade en tjock antenn på huvudet som blinkade! Det var tydligen parasiter som bodde där inne som stod för ljusshowen. Helt magiskt. Så overkligt att var tvungen att titta en extra gång i programbeskrivningen för att förvissa mig om att det var ett riktigt program.
Det måste man nästan med Mästarnas Mästare också. Ett av Svt:s bästa program genom tiderna. Vilka idrottsstjärnor! Vilka framgångshistorier! Vilken ödmjukhet! Och vilken härlig stämning. Synd bara att Håkan Loob fick åka hem igår. Han verkar vara en skön lirare. Men inte lika skön som Magnus Wieslander förstås, som skrattar sig igenom varenda tävling. Han påminner om Långben i sin stil och har ett ansikte så öppet som ett barns. Ja, jag tror han vinner alltihop.
I övrigt såg vi några avsnitt av den bisarra serien American Horror Story igår kväll. Lite liknande stuk som Six Feet Under, fast ännu mer skruvad. Jag gillar särskilt de oväntade vändningarna. Det är inte många serier som bjuder på överraskningar men här dyker det alltid upp någon ny sjuklighet som följer med in i nästa avsnitt.
Häpp!
Där fick ni just bevittna ett äkta hattrick av en som råkar vara gift med en riktigt tv-series- och filmfantast men som mest bara brukar såga allt hon matas med.


Idag är det Hälsans Trädgård igen. Rättare sagt alldeles snart. Om 45 minuter ska jag både ha duschat, gått ut med hundarna och gjort iordning en ny matlåda för att 15-åringen norpade min eftersom han har första dagen på sin praktik idag.


Och så snöar det. Hör och häpna. Det var väl ovanligt va? Jag brukar inte jaga upp mig för lite snö. Som sagt, det är ju rätt naturligt på de här breddgraderna. Men i år är våren extra sen. Till valborgs brukar det vara i princip snöfritt inne i byn. Inte här i skogen förstås. Men man brukar i alla fall inte behöva få snö i sina knähöga skoterskor för att ta sig till vår eldplats.

Tur att gårdagens snögubbe inte är rädd för att hugga i med snöskottningen.

Psykbryt

Njä, på nåt sätt hade det ordet en roligare klang innan man blev sjukskriven för det.
Men faktum kvarstår förstås.
Att man får psykbryt med täta och ojämna mellanrum hur som helst.
(Vilket förresten enligt logiken borde ge mig rätt till dubbel sjukpenning) (eller mer - om man får räkna OB-tillägg) (vilket blir en hel del, eftersom psykbryt har en tendens att dyka upp extra ofta just på obekväm arbetstid)
Senaste veckorna har jag mått sämre än vanligt.
Ifall det nu går att gradera ett mående där själva grundtillståndet redan är sämre än sämst.
Det som både oroar mig och tröttar ut mig är att ångestattackerna kommer oftare nu än de gjort på länge.
Och man dööööööör inte av ångest, det bara käääääänns så - jag vet jag vet!
Det är inte den känslan som är värst.
Det som oroar mig är att varje steg i min så kallade rehabilitering från utbrändhet, varje terapisittning för att förstå varför jag blev som jag blev och varje mixtrande med litiumet för att stävja bipolariteten....
Tar mig minst två steg tillbaka.
Helt krasst.
Oket av elände att bära i skallen när huvudkontoret slutat fungera är omänskligt tungt. Ett moment 22 eftersom man är beroende av funktion för att orka fixa det som inte funkar, och fixar man inte det som är trasigt kan man aldrig bli hel.
Vid psykiska sjukdomar läggs det fruktansvärt mycket på den trasiga att själv ansvara för att superlimma ihop sig själv igen. Och limmet får man köpa själv. På sin höjd kan man få en handskriven lapp från sjukvården med tips olika limsorter. Ja, plus de obligatoriska två alvedonerna, klappen på axeln och försäkringen om att det är baaara att ringa om man inte blir bättre.
Nej, jag antar att jag får så bra hjälp det går från sjukvård och myndigheter. Ja ä inte bitter. Mer frustrerad. Ledsen. Uttröttad. Uppgiven. Uppriven. Gråtmild. 
När Per Elofsson sa att det är bara att bryta ihop och komma igen har jag en känsla av att han inte menade psykiskt.
Men imorgon ska jag i alla fall köpa lim.

Datorfri dag

Söndagar (och tisdagar) har vi datafritt för barnen.
Ett av våra bättre - och mer konsekventa - föräldradrag.
Det är bara det att det kräver en del underhållning från mamsen och papsen.
I morse löste jag och 8-åringen till exempel ett vuxenkorsord. Efter en förklaring av ordet synonym fixade han imponerande många ord alldeles själv. Tänk att barnen aldrig upphör att förvåna en.
Nu har vi jagat på 11-åringen att sköta sin (enda) syssla här hemma = bära ut helgens sopberg. Hans stackars övernattande kompis har med släpande steg och händerna i fickorna lommat efter. Haha, han måste tycka att vi inte är riktigt kloka.
De små slåss för tillfället. Kanske lite o´boy-skruvade sedan frukost. Det är dags att släppa ut dem på grön(!)bete en stund. Jag är sugen på att göra en brasa. Vår grillring (hrm, bränngrop) börjar nämligen tina fram. Eller åtminstone barnsängen i trä som vi slängt på toppen av isberget.
I övrigt känner jag mig helt död. Både i skallen och kroppen. Sviter efter det långa valpbesöket igår. Nä, usch - jag kan inte släppa tanken på att tre av valparna fortfarande inte är tingade. Även om jag inser att jag gjort mitt som både tagit en själv och sålt en till min bekant fina F. Sedan jag försökte släppa tanken på att rädda hela människo-världen har jag som bekant övergått till djur. Även om det sägs så självklart att man inte kan rädda alla tror jag inte på det. Åtminstone kan man väl försöka? I mer seriösa, terapeutiska, ordalag är jag helt medveten om att det innerst inne är mitt eget barnjag jag försöker rädda. Lappa ihop det förgångna. Inte bara med djuren utan även min ständigt närvarande tanke att jag måste ge mina barn det jag aldrig fick. En fixering, helt klart. Nä, hörrni - jag orkar inte flyta ut i djupligheter idag.
Söndag du sa, söndag det va!
Våfflor till lunch och en dag ute på gården. Enkelt, kravlöst och förhoppningsvis något som håller ångesten borta.

Finns det nåt sötare än en snusande liten valp? Som dessutom somnat mitt i leken på ett köksgolv.

Tillökning

När man sätter sig ner på ett köksgolv och blir anfallen av en hel valpflock med ögon som tycks säga välj mig, välj mig...
Då är det inte lätt. Särskilt inte med tanke på att man inte vet vilket öde som väntar för dem som inte blir valda.
Jag var sugen både på den största, och enda vita, valpen med en fräck Hitlermustach och den allra minsta tigrerade med den sötaste bebismage världen har skådat.
Men 15-åringen fick ha sista ordet. Så det blev en flerfärgad hanhund. En av de större valparna.
Den första maj är han redan 8 veckor och flyttar hit. Shit, det är snart det!
Jag känner mig omtumlad och berörd. Tårögd och slut. Att boka valp är egentligen ingen lämplig syssla när man är nervklen.
Här är han i alla fall - Nestor:

(Om ni blir sugna kan jag meddela att den stora hanen på bilden är tyvärr redan bortlovad på foder)

Valborgsmässoafton

Ja, hör och häpna - det snöar!
Vad är det för fel på den här våren?
Och framför allt: Var är den???
Fortsätter det i den här takten är det lika bra att avboka fru Valborg nästa vecka.
Och därmed en av mina bästa sånger.
Vintern raaaaaaaaaaaaasat ut bland våra ängar. Drivans blooooooommor smälta ner och dö.
Himlen leeeeeeeeeeer i vårens ljusa kvällar. Solen kysser liv i skog och sjö.
Ah, den är så vacker.
Och heter för övrigt Längtan till landet.
Ska jag sjunga nåt idag får det handla om längtan från landet.
Nä, fy tusan.


Förresten har 15-åringen en ny standardfras:
- Men är ni fulla eller?
Används hela tiden. Oavsett om någon alkohol intagits.
Igår kväll drack jag och herr B förvisso vin samtidigt som vi åt knäckemackor med Dallassallad.
15-åringen satt okontaktbar vid stordatorn under trappan och spelade.
Så jag skulle vara lite snäll och utfodra honom...
Med hjälp av 5-åringens långa griptång och en falukorv dinglandes framför datorskärmen.
Uppskattades icke.
Varvid jag och herr B förstås skrattade på oss.
- Men är ni fulla eller?
Och då kom det riktigt knäppa:
Nä, då ska man försvara sig och förklara att vi liksom är så här i vår familj. Även utan vin.
Hehe.
Man kan ju tycka att han borde ha märkt det under de 15 år han har bott här. Men han är lite av en bortbyting faktiskt. Korrekt och seriös.
Och det är därför det är så kul att reta honom.


Igår kväll skulle vi ju ha valt en liten (nåja) valp. Men vi ska knalla dit om ett par timmar istället.
Jag är helt bubblig av förväntan.
Det ska bli spännande att se vad de andra hundarna säger om en ny valp. Vi har en väldigt bra dynamik i flocken som det är nu. Hoppas att det fortsätter så. 
Ni som hängt med på bloggen ett par år kanske minns alla tyckare när jag skulle skaffa min första hund. Jo, det var väldigt många åsikter hit och dit. Och när jag skulle skaffa hund nummer två...ja, herregud. Trean damp ju bara ner här utan att vi hade planerat det, men då hade nog tyckarna ändå gett upp. Nu verkar det snarast självklart hos omgivningen att hund nummer fyra flyttar in om en vecka. Haha.
Nej, jag tror inte att det blir ett dugg jobbigare faktiskt. Kanske om man ska gå ut med alla fyra alldeles själv - men varför skulle man det? När man har skogen direkt bakom husknuten är det nära att gå hem och byta ut hundarna. Och dessutom är vi rätt många som kan hjälpas åt. 15-åringen har lovat att stå för själva konditionsträningen, vilket är bra för en utbränd matte som jag. Men i övrigt, äsch - det ger sig.
Med en buss som har världens största bagageutrymme och en andrabil som är en kombi ryms ju alla och ta med också. Plus att de får en fin fd hönsgård och löplinor i skogen. Vi kommer förstås inte att ha nån hundvakt till flocken, men det sket sig hur som helst redan när Ruff flyttade in.
Det jag brottas mest med är egentligen hur alla burar, sovplatser, tuggade ben och leksaker förfular min inredning. Men det får man bortse från. Tydligen är jag hundmänniska nu. Fattas bara annat.

Första kvällen sist vi hade hundvalp. Den morrande docksöta Ferry.

Old habits die hard

Jag var väl inte mer än ett år gammal på mitt jobb när chefen skickade mig till företagshälsovården för att jag behövde hjälp med att engagera mig lagom.
Vilket i och för sig löste sig själv eftersom det slumpade sig så att jag blev gravid gång på gång och fortsatte livet med att engagera mig för mycket hemma.
Men i alla fall. Min första chef var en sån där varm och fin kompischef. Som uppfattade vibbar och som lyssnade av. Jag minns att hon frågade mig när jag släppte alla tankar på jobbet efter jag hade slutat. Jag förstod inte riktigt frågan. Som sjukgymnast med den otacksamma uppgiften att hjälpa ohjälpligt handikappade att leva ett så drägligt liv de kan så länge det är möjligt tänker man (jag) på jobbet dygnet runt. För i vanlig ordning: man kan alltid göra mer. När hon slog näven i bordet och sa med bestämdhet att alla jobbtankar skulle vara puts väck så fort jag passerade stadsgränsen på väg hem tänkte jag att hon var knäpp.
Så här med perspektivbrillorna på fattar jag vad hon försökte göra. Och jag kan ju säga att att jag inte skulle ha befunnit mig i den här skiten nu om jag hade förstått då.
Men nåja. Man ska inte gråta över spilld mjölk. Nä, det blev fel ordstäv va? Fast jag har faktiskt gråtit över spilld mjölk idag. I morse plockade jag ur och torkade hela kylskåpet. Till middag öppnade jag ett mjölkpaket och gjorde potatismos. Och så ställde jag in mjölken igen. Nästa gång jag öppnade kylen blev jag anfallen av nästan en hel liter mjölk som märkligt nog var helt rund under fötterna. Vem i bönna hade ryckt upp flikarna under paketet??? Ja, jag fick i alla fall torka om hela kylen. Och golvet.
Nä, var var jag?
Jo, just det. Att stänga av jobb. Att stänga av krav. Att vara i rummet man befinner sig i.
Idag skolade jag om sjutusen små Silvereksplantor i växthuset. Jättejättemånga. Med världens fart. Och så blev det fika. Med Budapestbakelse, skratt, slams och tårar. Så åkte jag till läkaren...och så plötsligt i väntrummet...kom jag på: Att jag glömt vattna alla mina plantor!!!
Det återkom både inne hos doktorn, när jag körde de två milen hem och när jag packade upp jordgubbarna och grädden till efterrrätten. Nej, det gick inte att släppa. Så i arbetsdagens sista självande minut ringde jag till min arbetsledare/trädgårdsmästare och meddelade katastrofen. Men han hade redan varit ut och vattnat. Puh!
Äh, vet ni...
Det där var ett litet exempel. Men jag känner att jag glider in i samma hela tiden. ALLT kan man göra bättre! Hela tiden. ALLT borde man ha gjort bättre. Eller ÄNNU BÄTTRE. Helst BÄST. Fast det är ändå inte GOTT NOG: OPTIMALT duger inte, för det är inte samma som PERFEKT. Ja, ni hajar.
Jag vill täcka upp för mitt otillräckliga själv dygnet runt. Inte konstigt att man inte orkar.
Knäppgök.

Näst bäst i Sverige

Jaha, då går man i godan ro in på sin egen välbekanta blogg....och känner inte igen sig.
Förändringens vindar blåster minsann överallt. Inte för att jag fattar varför. Visst verkar just förändringar i sig ofta ha ett självändamål? Som när de byter plats plats på limporna och frallorna på Ica.
Fast - till höger här ser jag just en meny med inställningar för inlägg. "Schemalägg", står det. Hehe. Jag antar att jag kanske skulle behöva lite hjälp med att jämna till tidsintervallerna mellan mina spridda inlägg.


Ja, jag måste väl skriva ett par rader om den där olycksaliga hockeyn. Brynäs blev ju svenska mästare igår kväll. Tyvärr. En match som hade kunnat sluta precis tvärtom. Som flera av matcherna i finalserien. Stolpe ut för SAIK alltså. Av alla silver i idrottsvärlden är antagligen hockeyns SM-silver det lägst värderade. När vinnarlaget plockar fram skumpan och guldhjälmarna får tvåorna en loserstämpel i pannan, och det är tydligen glömt att alla andra lag i hela elitserien åkt ut för länge sedan. Väldigt otacksamt. För Skellefteå är det förstås extra surt eftersom vi slutade tvåa redan i fjol.


Nå. För mig som supporter känns det märkligt så här dagen efter. Lite ledsen. Besviken. Och framför allt tom. SOM jag hade investerat i tro, hopp och kärlek denna elitserievinter! SÅ mycket tid jag hade lagt ner på att hålla tummarna. SÅ mycket väderprat som fått ge vika för hockeysnack. SÅ nära men ändå så långt bort.


Och därför även: irritation! För att jag engagerat mig i onödan. För att jag i vanlig ordning lurat mig själv att tro att sport är på blodigt allvar. Tänk, tre timmars sändning, två gånger i veckan hela grundserien....Följt av ett än mer intensivt slutspel. Hela tiden har jag varit övertygad om ett SM-guld i belöning.


Livet är det som pågår utanför medan man är upptagen med att titta på hockey.


Nog om det. Det händer ju viktigare saker här i Dårhuset idag. Vi ska nämligen till grannarna och välja ut en valp! Nu tänkte jag just skriva att det inte är varje dag man gör nåt sånt, men som mitt hundliv har utvecklat sig är det bäst jag låter bli, haha. Jag har funderat mycket på om vi ska ta hem en tik eller en hanhund. De har ju för- och nackdelar båda två. Men jag tror det löser sig. Vi(!) har tre valpar att välja mellan och det kommer säkert att kännas i magtrakten när man hittat rätt. Känner jag mig själv rätt blir det förstås den mest o-perfekta av alla. Som Freudan med sitt navelbråck, brist på mörk teckning runt ögonen och extra knutiga päls. Som Ferry som blev över i sin chihuahuakull för att han hade så lång nos och långa ben. Plus att han morrade åt alla som kom och tittade på honom. Och Ruff har jag ju som bekant räddat från en säker död när han blev oduglig som jakthund.


Om endast de bästa fåglarna finge sjunga vore skogen ganska tyst.


Apropå mina fina hundar. Klokorden ovan är hämtade från en tavla som sitter på Dagcenter där jag hade mitt kontor förut. Det vackraste är att tavlan är väldigt spretigt broderad. Budskapet blir liksom dubbelt så tydligt då.


Och annars då? Jo, tackar som frågar. En helt vanlig dra-täcket-över-huvudet-dag. Ni vet, som en vanlig sjukdag. Nä, nu skämtade jag till det. Jag har fullt upp. Hälsans Trädgård och läkartid. Och så måste jag handla godis och chips, sägs det. För säkerhets skull har 8-åringen lagt en ordentlig handlingslapp här invid datorn. Jag vet inte hur många grabbar som ska sova här i natt, men några extra är det i alla fall. Och så har 5:orna disko för att få in pengar till klasskassan. Plus att jag har en högst nödvändig hårtvätt på agendan. Så då vet ni.

Ole, dole, doff....Ah, dessa svåra livsval.

Den här dagen. Ett liv.

Kanske har dagens skyfall av tårar sköljt bort ögoninflammationen i alla fall.
Ah, så härligt att vara sitt vanliga positiva jag igen, hehe.
Nej, jag skojar bara. Jag är inte ett dugg positiv.
Det här med att ha en pappa som stör tillvaron...
Och inte bara stör - utan för-stör,
Det tar helvetes mycket kraft.
Det som (för)stör mig mest av allt är att jag låter mig påverkas av det som varit gång på gång.
Och det blev ju inte lättare att släppa sedan man började nysta upp hela uppväxten i intensivterapi heller.
Cesar Milan - mannen som kan tala med hundar - säger i nästan varje avsnitt att hundar inte bryr sig om det som varit eller om framtiden. Att de lever här och nu. Alltid.
Då blir jag avundsjuk.
Mitt bakomflutna och min förmodade bistra framtid suger med gemensamma krafter upp nuet och förvandlar det till ett svart hål. Här och nu. Alltid.
Och i det svarta hålet: antimateria.
Vad man (jag) jagar upp sig över tjatiga hjärnspöken.
Det mest bisarra i kråksången var att jag dessutom var tvungen att torka tårarna och bege mig till Barninterventionstanterna precis idag.
Och huuur tror du att barnen påverkas av hur duuuu mår?
Jo, tackar som frågar. Så inspirerande och spännande att lägga mer sten på den bördan just idag.
Och så hem och gråta igen. Eller jag grät ju där också förstås.
Men nu har jag slutat.
För nu.

O, aj aj aj!

Ytlighet är inte så lätt som det verkar.
Eller så gör jag bara på fel sätt när jag går all in och försöker.
För att slippa tycka synd om mig själv och karva mig med osthyveln hela dagen har jag ägnat en stund åt göra mig snygg.
Klänning, strumpbyxor och....ett par höga svarta läderstövlar.
När jag hade krånglat på mig dem och svettats färdigt höll jag på att skratta ihjäl mig.
Jag ser ut om Pretty Woman.
Typ. Förutom att jag inte har tvättat håret.
Dessutom är de här hookerskorna inte sköna.
Jag har väldigt smala fötter och tår det hjälper inte i den här modellen. Man kan ju undra vem de är tänkt att passa...
Varför jag köpt dem?
Jamen gissa:
Ett fynd för en 50-lapp kan man ju inte gå förbi!
Nu ska jag plåga iväg mina fötter och mitt clownfejs till psyket.
Idag ska tanterna ställa närgångna frågor till herr B angående hur han upplever det att ha ett psykfall till fru.
Den här dagen blir bara bättre och bättre!

I affekt

Man ska ju inte säga eller göra saker i affekt, sägs det.
Det är alltid bättre att lugna ner sig först, analysera läget och sedan reagera.
Bah!
Säger vem?
Idag är det min fars födelsedag. Årets värsta dag för mig. Det bubblar upp och väcker så mycket att jag nästan spricker.
Eller nästan och nästan...Jag har redan hunnit spricka en gång nu på morgonen.
Herr B åkte tidigare till stan idag för att fixa nåt med bussen, så därför skulle jag lämna barnen överallt.
Vilket kanske skulle ha funkat vilken annan dag som helst. Och kanske om någon av dem borstade tänderna, gick ut med hundarna, packade gympakläder, tog bort filtallriken, klädde på sig, tog upp smutstvätt från badrumsgolvet, osv, osv - frivilligt!
Och kanske om jag inte råkade tappa en av mina finaste glaslampor i golvet eller vaknade upp med en förvärrad ögoninflammation.
När vi skulle åka och fem ungar samtidigt försökte proppa in sig i framsätet brast det. Rejält. Tårarna sprutade och jag lämnade av alla utan ett ord. På dagis skickade jag in ligisterna utan att ens säga hej till fröknarna (vilket de i och för sig får skylla sig själv för när de döper dagiset till Inkastet).
Sedan grät jag alla 6½ km hem från högstadiet och skällde ut hundarna när jag kom hem. För att de skällde på mig.
Hela morgonen har gått i affektens tecken.
Mitt vanliga jag brukar mest explodera inombords. Vara en löjligt överdrivet pedagogisk och bekräftande mamma och definitivt inte blanda in andra i mitt elände.
Och om jag mot förmodan skulle agera utåt brukar jag spendera resten av veckan med att försöka kompensera och återgå till snällmamma.
Men vet ni, 
Just idag känner jag bara att det är fel på alla andra.
Framför allt pappa naturligtvis, men ibland tycker jag faktiskt att en nästan-12-åring och en 15-åring borde kunna ta lite ansvar. Åtminstone för att tvätten hamnar i tvättkorgen. Och att bädda ner sig i min säng och slå på tv:n är INTE okej ens när man är yngre när man just lämnat en halväten filtallrik, smitit ifrån tandborstningen och varken packat läxa eller gympakläder. 
Det är ingen som lyssnar på snällmamma. Inte snäll-Annette heller, för den delen. Särskilt inte när jag ändå springer och plockar och fixar när de smitit undan. Samtidigt som jag tar på mig alla konflikter och allt elände i hela världen. Ryta ifrån och hota och vad nu arga mammor pysslar med är inte min grej.
Så det där med affekten....kändes faktiskt lite befriande.
Kanske jag skulle passa på att ringa till pappa innan jag lugnar ner mig också.

Troll

Ja, nog har det verkligen gått troll i herr B:s eviga pendlande fram och tillbaka till lyxkliniken i Umeå.
Idag är det dags igen.
Och naturligtvis är det....snöoväder!
Hade han åkt igår eller vilken annan dag som helst hade det varit en torr E4 och strålande sol.
Bäst jag följer med som farthållare.
Jag hade egentligen tänkt stanna hemma och sova men det blir jag ju sällan piggare av så det får skjutas upp till en mycket osäker framtid.
Det här med att vara sjukskriven tar som vanligt knäcken på mig. Jag har dragit ner terapin till hälften för att hinna med resten av mina åtaganden.
Nu är det den här barninterventionen som tar plats, ork och en hel massa tid. Plus att jag har läkarbesök på fredag. Ja, plus Hälsans Trädgård och allt annat.
Kanske inte undra på att jag blev stående som ett fån i ett jordigt kök igår och inte tog mig vidare efter att ha planterat om endast en ynka krukväxt.
När jag lämnade allt och gick och lade mig tror jag banne mig att jag sov innan huvudet landade på kudden.
Om det inte snöade så förbannat skulle jag kunna sova i bilen idag. Men det är inte troligt. För då kan jag ju inte sitta och panikartat trycka ner foten på passagerarplatsens osynliga bromspedal.

Lockande att gå ut överhuvudtaget? Nja. Tur man inte är så dum att man drar på sig en fjärde hund i alla fall. Eller vänta nu, det var nog inte riktigt sant. Nåja, bor man i Narnia med ständigt hundväder är det väl lika bra att utöka flocken. Om inte annat håller de väl inomhustemperaturen uppe.

Längst till höger: min kinesiska gräslök i mitt lilla växthus i köket. Kryp ner igen små vänner, kryp ner igen...