Hehe. Jag tänkte faktiskt skriva ett klagoinlägg - -men man kommer liksom av sig när det trippar förbi en 3-åring med spökdräkt och vita ballerinaskor i storlek 38.
Vad gjorde man utan barnen när man inte orkar med sig själv?
(Fast å andra sidan: Vad gör man med barnen när man inte orkar med sig själv?)
5-åringen går omkring i mina knähöga Pretty Woman-stövlar och en monstermask. Det smäller så högt i golvet att det känns som om jag ska spricka. Den här tiden har jag för det mesta nedräkning till läggdags. Fördelen(?) med tisdagar är att alla är så trötta så läggningen är blir ett enkelt jobb.
Nä hörrni, jag har haft en jobbig dag. Med både terapi och två psyktanter här för att fråga ut 8-åringen och 11-åringen om hur det är att ha en gråtande mamma.
I två långa timmar satt de där uppe med pojkarna. Och jag vankade av och an här nere. Ja, det är väl en bra sak att de ställer upp och hjälper till ifall barnen behöver...men kan det verkligen komma nåt gott ur hela cirkusen för min del? Nja.
Och imorgon kommer de tillbaka för att ge sig i kast med the one and only: 5-åringen.
Jag tycker inte om att ha objudna gäster hemma. Uttröttande.
Men på torsdag ska jag i alla fall vila mig i form. Kanske träffa en kompis. För på fredag åker jag på trädgårdsmässa i Umeå. Från Hälsans Trädgård. I teorin en jättekul utflykt. Men i praktiken vet jag på förhand hur jobbigt det kommer att bli. Sedan kan man ju tycka att käften kunde ha hållit sig från att ordna så att hela gänget åker ännu tidigare härifrån än vad som var planerat.
Nä, usch. Jag har massormassor med ångest idag. Och så har vi slut bra(?) filmer och tv-serier på lager. Inte bra, inte bra.
Jag får väl fortsätta med korsorden då. Om barnen lägger sig nån gång förstås.
En vanlig schablon-psykfallsmamma. Med rädda, ignorerade barn.
Uschhhhhhhhhhh - vilken jobbig situation... Blir trött jag med. Av anspänning. Ser dig vanka av och an..
SvaraRaderaMånga kramar
Åhh, så jobbigt. Men dina barn är ju varken rädda eller ignorerade, du är en kanonbra mamma, de har det fantastiskt bra. Det är det goda för dig som kommer ut av det här, psykologtanterna konstaterar att du har lyckliga barn, och det är din förtjänst!
SvaraRaderaFy vad jobbigt det låter. När Sebbe gick på utredning på BUP fick jag sitta utanför psykologens rum i en kvart. Allt jag ville var att lägga örat mot dörren och lyssna. Men som du säger är det bra att de kollar upp och bryr sig om barnen. Det finns ju säkert de som inte har det så bra. Men du då? När ska du få må bättre? Trixar de något med medicinen eller är det bara terapi som gäller? Önskar vi kunde ses.....
SvaraRadera