Den där gamla brunnen....

Som jag brukar prata om.
Den utan lock som jag allt som oftast trillar ner i.
Den som har väggar som är alldeles för glatta för att man ska ta sig upp på egen hand.
Ja, jag sitter ju där nere i fukten och kylan nu och hackar tänder.
Men samtidigt tänkte jag att min terapeut kunde göra skäl för lönen och slänga ner ett rep.
Jag erkänner att det var övermodigt hoppfullt, men nåt ska man ju pyssla med när man sitter så där obekvämt utan att ha nåt bättre för sig.
Jag vet att hon har ett rep, det gör jag faktiskt. Eller så inbillar jag mig bara. För att jag vill hoppas.
Nä, just nu verkar hon inte ens fatta vad jag säger.
Nåt rep får jag i alla fall inte. Trots att jag betalat upp till frikort för länge sedan.
Ni vet ju att jag alltid vill ha valuta för pengarna. Valuta för ansträngningen. Men just nu...
När terapin inte ger nåt (har den nånsin?) kostar det mer än det smakar att två gånger i veckan klä mig, passa tider, betala parkering, prata om svåra saker på kommando, gråta, och köra de två milen hem igen för att fortsätta spinna på de klibbiga evighetstrådarna från min uppväxt.
- Du är en sån som alltid ser det ljusa och postiva, trots allt. Som har tillit och tilltro.
Sa min terapeut idag.
Jepp. Det är jag det. På riktigt.
Tur det. 
För hur hade det här inlägget låtit annars...?

OBS! Det är inte flickan på bilden som skrivit inlägget. Eller jo, det kanske det är förresten...