Men den här gången är den ovanligt otäck till och med för att vara jag.
För tredje morgonen i rad hade jag för ett par timmar sedan inte bara klibbat fast i kudden utan även klibbat igen båda ögonen så att de inte gick att öppna alls.
5-åringen - som lyckosamt nog utvecklat en synnerligen empatisk ådra just idag - tog varsamt mina händer och ledde mig genom Dårhusets alla små rum och kringelkrokiga planlösningar för att jag skulle kunna blöta upp ögonen i badrummet.
Väl där släppte han mina händer och stod tyst ett tag medan jag fingrade mig fram till handfatet. Sedan sa han lent och liksom till ett litet barn:
- Men mamma, tror du att du kommer ihåg var dina ögon sitter så att du klarar att tvätta?
Äh, det känns lite surt faktiskt! Idag hade äntligen jag, fina S och bästaste fru L lyckas boka ihop oss till en lång eftermiddagsfikaträff på lokal. Och fulheten kan man ju vid min ålder stå över, men smärtan, gruset, kliandet och rinnandet gör att jag helst håller mig hemma.
Jag ska försöka kurera mig efter bästa förmåga så att jag tar mig till Hälsans Trädgård imorgon. Det känns löjligt att vara sjuk från den rehab man är på för att man är för sjuk för sitt eget jobb, haha.
I övrigt har det snöat 2-3 decimeter i natt. And counting. Jo, du läste rätt: decimeter. Ögonbedövande vitt ovanpå den gamla trötta hundbajskorvsnön. I flera avseenden.
Förmiddagsvy från insidan av ytterdörren. Vet inte om den går att få upp ;)
Din femåring är en fin blind.. Kram
SvaraRaderaHundbajskorvssnön... usch. =) Ja det där är verkligen inte kul, att vakna och så sitter ögonen fast. Jag var inte så gammal när jag famlade mig in på toa och baddade mig själv med varmvatten i ögonen för att kunna se. Fin pojk du har =)
SvaraRadera