Jag ska be att få ställa upp, med en visa om en tupp

Njä, nu gick nog luften ur mig.
Vintern rasat och allt det där, men jag känner mig lite motvalls.
Och förresten vet jag inte riktigt vad vi firar den sista april...
Valborgs namnsdag? Knugens födelsedag? Att det är tillåtet att elda gummidäck och allsköns bråte?
Eller så firar svenska folket helt enkelt att vi vanlig ordning dag före röd dag får supa skallen av oss.
Det där med superiet går mig förresten på nerverna.
Ja, rättare sagt vuxnas misstänksamhet och paranoia inför att tonåringar ska vara ute och härja.
Det är föräldramöten och telefonkedjor. Påskrivna avtal och överenskommelser. Politiskt korrekta förhållningssätt. Osv.
När man har en prydlig och ordentlig 15-åring som man litar på helt enkelt för att han inte gett sina föräldrar anledning att inte göra det blir hela karusellen liksom over the top.
Äh.
Det blir kanske värre när 5-åringen kommer upp i samma ålder. Jag menar, han har redan full koll på hur snurrig man blir när man äter jästa körsbär. Som Emil och griseknoen, ni vet.
Kanske lika bra att mina spinkiga körsbärsträd nu är helt kala på grenar efter vinterns tunga snöfall, och att kösbärsbusken är överkörd och demolerad av skoterligister.
Förresten har jag faktiskt en flaska körsbärsvin hemma. Nej, vänta - det är nog svarta vinbär kanske? Det var vännen herr H som skulle skoja till det och kom med varsin presentpåse till mig och herr B: en dyr och mumsig flaska rödvin till mig och den där odrickbara billiga Aurora till B. Jag förstod inte riktigt det roliga men han skrattade som en tok...
Nej, det blir nog inget vin alls idag känner jag. På motvalls vis.
Bara ingen tycker att jag ska låta bli. För då sprättar jag Auroran.
Egentligen är det inte så lätt att vara motvalls som man kan tro.


Hur det går med valpen?
Ah, kul att du frågar!
Jo, det går jättebra. För oss andra i alla fall. Lille Nestor själv har en del problem med sitt nya coola halsband med nitar. Tydligen kliar det nåt infernaliskt.
Han har också lite problem med Fröken Freuds personliga sfär. Han förstår inte varför hon nödvändigtvis ska ligga ifred när hon sover och inte ens tål ett litet sylvasst bett i bakhasorna. Inte så att han blir rädd när hon flyger upp och skriker, utan mer konfunderad. Och därför måste han prova om och om igen.
Jag såg ett tv-program där en mamma skulle förklara varför hon bara hade ett barn. Hon menade på att kärleken hon gav sin son inte skulle ha räckt till fler. Jag skulle ha velat kliva in i tv:n och förklarat att kärlek räcker till precis alla som behöver och vill ha den. Barn som hundar. Fast kanske inte karlar ;)
Jag känner redan att jag är kär i lille Nestor. Det känns så självklart att han flyttat in att det nästan inte går att förstå att han bara funnits i vår familj ett dygn.
Nu blir jag ju ganska lätt förälskad, haha. Vilket blir ett gissel när man ska försöka göra sig av med husdjur. Jag ångrar att jag lovat bort mina coola hönor. Usch, det gör jag faktiskt. Hade nån sagt till mig hur fäst jag skulle bli vid alla mina hönor innan jag skaffade dem hade jag aldrig trott dem. Men de är bara för härliga!

Tuppen Ralf. En riktig hönsmake.