Datorfri dag

Söndagar (och tisdagar) har vi datafritt för barnen.
Ett av våra bättre - och mer konsekventa - föräldradrag.
Det är bara det att det kräver en del underhållning från mamsen och papsen.
I morse löste jag och 8-åringen till exempel ett vuxenkorsord. Efter en förklaring av ordet synonym fixade han imponerande många ord alldeles själv. Tänk att barnen aldrig upphör att förvåna en.
Nu har vi jagat på 11-åringen att sköta sin (enda) syssla här hemma = bära ut helgens sopberg. Hans stackars övernattande kompis har med släpande steg och händerna i fickorna lommat efter. Haha, han måste tycka att vi inte är riktigt kloka.
De små slåss för tillfället. Kanske lite o´boy-skruvade sedan frukost. Det är dags att släppa ut dem på grön(!)bete en stund. Jag är sugen på att göra en brasa. Vår grillring (hrm, bränngrop) börjar nämligen tina fram. Eller åtminstone barnsängen i trä som vi slängt på toppen av isberget.
I övrigt känner jag mig helt död. Både i skallen och kroppen. Sviter efter det långa valpbesöket igår. Nä, usch - jag kan inte släppa tanken på att tre av valparna fortfarande inte är tingade. Även om jag inser att jag gjort mitt som både tagit en själv och sålt en till min bekant fina F. Sedan jag försökte släppa tanken på att rädda hela människo-världen har jag som bekant övergått till djur. Även om det sägs så självklart att man inte kan rädda alla tror jag inte på det. Åtminstone kan man väl försöka? I mer seriösa, terapeutiska, ordalag är jag helt medveten om att det innerst inne är mitt eget barnjag jag försöker rädda. Lappa ihop det förgångna. Inte bara med djuren utan även min ständigt närvarande tanke att jag måste ge mina barn det jag aldrig fick. En fixering, helt klart. Nä, hörrni - jag orkar inte flyta ut i djupligheter idag.
Söndag du sa, söndag det va!
Våfflor till lunch och en dag ute på gården. Enkelt, kravlöst och förhoppningsvis något som håller ångesten borta.

Finns det nåt sötare än en snusande liten valp? Som dessutom somnat mitt i leken på ett köksgolv.